Anders Lundkvist

När Norrbotten Big Band under lördagskvällen gör gemensam sak med danska jazzdrottningen Caecilie Norby och kontrabasfantomen Lars Danielsson är det upplagt för en säsongsfinal som sparkar stjärt, en bländande helkväll där vi, beledsagade av Norbys lindrigt talat mångfacetterade stämma, får ta del av den regnbåge av skiftande influenser och hugskott som kan rumstrera i det musikaliska förrådsutrymme vi grovt förenklat väljer att benämna jazz.

Den frejdigt eklektiska tonen slås an direkt när paret Norby-Danielsson med suverän känslighet tar sig an Joni Mitchells Both sides now, varpå det spellystna storbandsmanskapet under Joakim Milders ledning gör entre för att väva mäktiga tongobelänger  i Dead princess, en gripande jazztolkning av Ravels Pavane pour une infante defunte . Från denna djupdykning ner i den franska klassiska musikens korallrev förflyttar vi oss därefter via två helt nyskrivna stycken rakt in i hjärtat av den nordamerikanska kontinenten hetsigt pumpande hjärta. New York Forest, skriven direkt för storbandet, är en rasande stilfull studie i atmosfärisk storstadsmelankoli i bästa Taxi Driver-stil, medan Soul travelogue innebär pregnant sexigt soulgung för hela slanten, med hårt tyglat blås, urstarka norbyska vokalinsatser och ett rakbladsvasst trumpetsolo av Danne Johansson, som liksom storbandets övriga solister – Peter Dahlgren på trombon och Mats Garberg, Karl-Martin Almqvist och Håkan Broström på sax – levererar  verserade instrumentala monologer med den osvikliga säkerhet som anstår dessa fullblodsproffs.

Till kvällens mer häpnadsväckande uppvisningar hör instrumentalsviten Shout out loud,  som med sitt rafflande myller av kreativa uppslag och krumsprång  för mina tankar till Frank Zappas mest inspirerade ögonblick;  en skumpande och synnerligen lustfylld  musikalisk diligensfärd där kusken Lars Danielsson med knipslug min plinkar och smeker fram de mest sällsamma klangsensationer ur sin kontrabas, medan pianisten Ludvig Berghe ges tillfälle att briljera i konsten att med atomursmässig exakthet placera ett inte alltför stort gäng pianoklanger på precis rätt platser vid rätt tillfällen. Obeskrivligt läckert.

Värt att notera är att påfallande många av konsertens låter rymmer en melankolisk grundton, såväl   Danielssons Liberetto – där en underbar liten sorgsen melodi varsamt lindats in i lager av himmelska blåsklanger – som  Norbys Hymnen, en varm sorgsenhet som ibland slår över i emotionella jordskred , som i de mäktiga tolkningarna av Temptations Papa was a rolling stone och – inte minst – Hurt, den Nine Inch Nails-låt Johnny Cash gjorde till sin egen, och med vilken han på ett gripande sätt summerade sitt liv. Kvällens känslomässiga höjdpunkt om ni frågar mig, och ett fint förspel till avslutningssaluten Cuban cigars, Norbys svettigt humoristiska hyllning till dessa välbekanta njutningsmedel och troligen det närmaste en lexikal definition på jazzsväng man kan komma.

Kvällen vore dock inte komplett utan att extranummer, och vilket extranummer sedan! När Caecilie Norby i sin andlösa tolkning av Leonard Cohens Hallelujah – troligen ett av världens tre mest söndertjatade cover-nummer – låter sin vidunderliga stämma sväva mellan sällsamma operatiska utbrott och varm intimitet medan Lars Danielsson plockar fram cellon och gnider fram några arabiskinfluerade tonkluster gör alla mina nackhår stående ovationer. Tja, vad säger man? Wow.Och Wow igen. En säsongsavslutning som heter duga!

Norrbotten Big Band med Caecilie Norby och Lars Danielsson
Lilla Salen, Kulturens Hus
Lördag 7 december 2013