Anders Lundkvist

Ibland är rolighetsministeriet stängtoch halsarna fulla av fastnade skratt. Departementet för Fåniga Gångarterprioriterar nu håglöst,tröttslött släntrandeoch taktfast marschfrån A till B. Ibland krampar läpparna, tunganoch hela ens föga leklystna lek-amen av alla skratt vi håller oss för, vi människor, människovolymernai volymhandelsområdenaoch byakapellen,efterlevarkadern, vi som, av födsel och ohejdad vana,lever vidare, över, under,eller rätt i plytet…

Ett ögonblick,sepiatonat,i kollodiumpå våtplåt fångat – Något hemligt,något hemlikt,ohemlikt,unheimlich Exponerade,fullt synligai nattblektdagerljus – En familj,förborgad, frystmed alla sinahemligheter: En mor,dold,gömd,intygad,till möbelkamouflerad. En pojke,uppklädd,förvuxnad,med oskyld blicki gammelunga ögon, som en skeppsgossealltför tidigtpå färd bort,sväljer gråten,lutar sig över relingen,försöker kasta ankari vågskummet,i det försvinnandenaiva. En flicka,redan dockad,utsmyckad,i oskuldsljusklänninginnesluten,men ännumed uppspärradeögon, stirrandeblick, ännu intelärd att blundaoch tänka påImperiet.…

Jag kysser digframför Atlantsolensevighetsögon –beslöjade,under buskiga bryn –och med min rygg vändmot Cádiz’ tretusenåriga ögon;de blinkar nu i samförståndmed solensdär vi står bredvid statynav Paco Alba,el creador de la comparsa,som nu vändersin stenblick mot himlenoch låtsas att han inte serhur våra kompassersdarrande nålarpekar rakt mot varandra I sanden springer magraandalusiska hundarivrigt gläfsande gräver de uppvåra…

Vi sitterrunt ett litet  bordi ett inkluderande rum,försöker dra fram de berättelservi alla består av,låta dem simma upp till ytanoch kippa efter andan,hitta rösteratt ge åt något,hitta ord att sätta på något och vi läser frågorför att hittaoch ge och sättaallt det där temat för dagen är vattenoch som svar på fråganom vi någon gångfruktat…

Vik hädan ljuva mandelblom och lyss till lärkans drill medan myrorna marscherar på myrarna i sol och Rönnerdahl han drunknar uti kylskåpskall fil, i en kärvänlig doft av tjära och stranduppfluten tång och vi vandrar småkrypsbitet barfota genom hagar och snår där hagelskurar går och snart jag lövad står med smör och sill i hår…

bildensom gör slutpå alla bilder,svarthålig,av verklighetmörkstumbliven,den fräter sönderhårddiskaroch färgpatroner,pixlar, mattaoch blanka papper,varje terrabyteträngs borti dess oljus,bildlöstsom skärmenpå en stängdbankomatdär varken uttageller insättningarär möjliga i den högstaupplösningen,i den sistaframkallningen,bortomdet uthärdliga:det oliknelsebaravarat, detoupphöjbara              intetdär bokstävernatrasas sönder,metaforernasugs in där finnsen robotbombadförlossningsavdelningoch en mor,högst ometaforisktblödande,bortburen          i sitt skrik,krampaktigt           greppandetomrummet efter     nydöttnyfödd    börd. (Mariupol, mars 2022) Next

Borta, kvar. För            all tid.         Graven i fickan. Oskiljaktiga – askan och      barndoms-sanden.        Hemligenmatas din döda med ris till levande. Previous

I den nattsom inte frågar           efter någons namnska mörkret släckas,   kontinenterna röra sig,        operamusslanvändas ut och in        och musikenåterbördas        till sitt ursprung. Där ska klangerna,      de vildvuxna,naturfärgade,      jorddoftande,de oförpackade,              oinplastade,av hormoslyr        obesprutadeallemansrättsligt       plockas ut uroch varsamt        planteras in    i världen. I den nattsom inte frågar         efter någons namn,i trotsets och tröstens         dagdiande modersnatt,                 i skarven      …

Kanske borde dikten varalite mindre marinerad,för att inte säga blöthunddränkti tydlighet och cementtung begriplighet, kanske går nåt skört,poesieget förloratnär dess högljudda, centrallyriskatilltalande subjekt liksom ba´vräker,dråsar, vältrar sig ner och över ersom en oönskat intim,lindrigt talat överförfriskad kroggästmed gyttjebrottnings-,traktorpullings-,träskfotbollsaktiggrad av subtilitetoch näppeligen ensett platoniskt förhållandetill tvål, tandkräm och vattensamt noll respekt eller förståelseför begrepp som kroppsrevireller…

När vi blir storaeller gamlaeller snarare rika på år borde vi alla bli tantersom klär oss i bruntoch grönt och gredelintoch drar käpparna längs staketoch slår våra handväskori huvet på nazisteroch beslutsamtdrämmer dem i huvetpå beslutsfattaremed bristande fattningsförmåga,såna som tycker att sånt där som den där på skog, malmoch hydroelektrisk kraftså välförsedda skräpytannorr om Stallmästargården –typ…