Anders Lundkvist

Jag kysser dig
framför Atlantsolens
evighetsögon –
beslöjade,
under buskiga bryn –
och med min rygg vänd
mot Cádiz’ tretusenåriga ögon;
de blinkar nu i samförstånd
med solens
där vi står bredvid statyn
av Paco Alba,
el creador de la comparsa,
som nu vänder
sin stenblick mot himlen
och låtsas att han inte ser
hur våra kompassers
darrande nålar
pekar rakt mot varandra

I sanden springer magra
andalusiska hundar
ivrigt gläfsande gräver de upp
våra bultande blodfyllda hjärtan
och bär dem till oss

Jag kysser dig
i de magra hundarnas
och de hemlösa katternas stad
där blomkrukor
klättrar på väggarna
och rosors törnearmar
bedjande sträcks ut
genom balkonggallren.

Jag kysser dig
i denna drömlabyrint
där inomhus och utomhus,
sömn och vakenhet
och våra mångahanda åldrar
svårligen kan skiljas åt,
där gatan blir ett vardagsrum
som bilarna – förvirrade gäster
från framtiden –
generat tränger sig genom
som svettiga kroggäster
bärandes på fulla vinglas.

Jag kysser dig i Cádiz,
en sandslottsstad
byggd av timglassand,
ett skönförfallet dockskåp
för åldrande jättar
– träden deras krukväxter,
kyrkklockorna deras speldosor.

Och klockorna ringer
och vi går in
i varje klockslag,
gömmer oss i klangens
runda rum
och smyger ut
på ljudens
och världens baksida.

Snart ska natthimlen
breda ut sig över oss,
svart, varm och mjuk
som pälsen hos en hemlös katt;
universum ska öppna sitt gap,
visa sina vita huggtänder,
sträcka ut sin
mjölktörstande tunga

Och jag ska kyssa dig
med hjärtat fyllt
av klockringning
och hundskall,
av nattregn
i flamencotakt

Och jag ska älska dig,
skriva och tala till dig
på alla kända och okända,
utdöda, återuppväckta
och ännu inte
uppfunna språk,
inte minst
på detta tungomål
där även vardagsorden
förlänats en högtidsklang

För vi står nu stadigt
två millimeter ovanför marken

Och vi är varken
de magra andalusiska
hundarna
eller de hemlösa
furstliga katterna, nej,
mer lika måsarna
som hänger i luften
på Atlanthimlens tvättlina
och inte nuddar mark,
främlingsögt långspejande.

Låt oss älska varandra
i tre tusen år,
växa samman
till en stad, leende
genom tusenårsrynkorna!

Previous

Next