Anders Lundkvist

I den natt
som inte frågar
           efter någons namn
ska mörkret släckas,
   kontinenterna röra sig,
        operamusslan
vändas ut och in
        och musiken
återbördas
        till sitt ursprung.

Där ska klangerna,
      de vildvuxna,
naturfärgade,
      jorddoftande,
de oförpackade,
              oinplastade,
av hormoslyr
        obesprutade
allemansrättsligt
       plockas ut ur
och varsamt
        planteras in
    i världen.

I den natt
som inte frågar
         efter någons namn,
i trotsets och tröstens
         dagdiande modersnatt,
                 i skarven
       mellan forntidskväll
                 och framtidsmorgon,
       ska vi leva
               på reptilhoppet,
      evigt klang-unga
              ska vi klanggunga
och likt byxbeklädda moln
         med gråhårslösa gammelsjälar
ägna oss  åt vildmilt
       stillförtätad
 kommersbortmotning,
          väcka de gömda klangpunkter
som slumrar i broarna,
          skapa minnen för livet
     i minnesförlustens tid!

Varde ljud!

     Men inte bara
 satta och givna toner
   i prydlig plantage!

Ta ton!
    Ta en ton
och var som folk!
En folkton, en fritagen ton,
     en friton, i en frizon!
Hörseldrömd, genom gråstenen
      gången!
Ta minst sju ton toner,
    lika viktlösa
som tungt vägande!

Och kyrkokörer i all ära
     men ge oss också kokörer,
kularkörer, kolarkörer!

Lär oss att andas med händerna
     och gnid ur glas tålmodigt fram
gengångna, genljudande klanger,
     sfäriskt hemlighetsmättade,

ge oss elliptisk musik
    för vakna nätter,
spela lugn flipper,
    skapa yl och gnissel
med droppgitarr
    och grisbas
ångbåtsvisslor
    och skalmejor!

Och lär oss
    att åter lyssna
till urljuden,
    de mångstämmiga sångerna
 till allt och ingenting,
    lagårdsdörrens
gnisslande bordun
    och vävstolens
barndomsliga dunk

Varde ljud!

Och låt oss
vara vatten,
          närvarande,
vattenvarande!

Välj med omsorg
         bland lurljuden,
välj näverlurar, posthorn
        och andra rörande rör
att i snålblåsten givmilt varmblåsa
       men undvik ljud som luras,
de falska nyheternas,
     det smilförgiftade
skvalavfallet!

Lyssna sen
     till djurljuden,
syrsors filande
     eller fågellåten,
den envetna
    korpens solosång
och gör strömstarar
    till superstarar,
superstars!

Och hör älgarnas
    frustande sång, rop, tjut,
vid nedstigandet i
    det ultimata badkaret,
i den vårtungetalande
       tungesjungande
tungomålande
      gränsälven
där alla halsgivande 
     röster samlats,
från dovbrötigaste bas 
     till vindklockssprödaste sopran
och wail och scat,
     strupsång, joddel,
kulning, jojk och growl
      och i forsen 
där all musik lagras,
     alla sånger simmar,
alla symfonier flyter !

I den natt som inte frågar
      efter någons namn
ska alla tillfångatagna förnuft
            släppas ut på grönbete,
i samarbete, ej klickbete,
       och alla obehöriga klanger
ska äga tillträde
     och vi ska hitta lådor
att tänka utanför
     och sandditon att leka i,
gå in i kärleksbubblor
och ut ur filterditon!

Låt oss samlas
    till ett sammelsurium,
en byafest,stjärnsmällande,
    himlahoppande,
måndansande,
    där liten blir störst,
där älgarna ska sjunga,
    kalvarna dansa
och de på havsbottnen
    övervintrade, i luftbubblor
inneslutna svalorna
    flyta upp till ytan
för att dela luftrum
    med en svävande orkester
som stämmer upp
    i en grodsymfoni,

    där det enda vettiga
är att vättedansa oss svettiga,
     där vi ska ta i trä,
bli furufnattiga,
     vedkraftfulla
av behövlighet,
     ej blott av hövlighet!

Och vi behöver
    fler mörkersläckningar,
änglainvasioner –
   jordänglar, skogsänglar,
ur glödheta brödrosten
   uppstigna bokmärkesänglar!
Jag pratar såklart
   om änglametaforer,
om änglameteorer,
   om älgänglar –
låt änglarna invadera,
låt älgarna demonstrera!

Låt hoppets vita,
    brunstiga älgar
sväva genom gruvrymden
   i älgskog, i älskog
med skägglav,
   i gruvlav –
love love love!

Låt granskogen,
   med droppande rötter,
stiga ur vattnet,
   ur tidigare okänd vik
och minns att
  bakom varje skog
som känns
    som världens ände
bor det någon!

Och vi skippar
     de krigiska erövringarna
av befintligt jordaland,
    låter de stupade resa sig
ur glömskans töcken
    och erövrar istället
fantasins domäner

I den natt som inte frågar
     efter någons namn
är det den drömmen
     vi ska drömma,
vargavintrade,
     övervintrade,
i vaknatten,
    i vargtimmen

När tiden,
   hjärtat, berget
öppnar sig
är det den drömmen-
   en av de tusen sanna
som ger oss ro
   i Orons kvarter
och hjälper oss
   att ro dikten i land,
ankra i drömläget
    mitt i verk-
och värkligheten.

Det är den drömmen.

(Till Tuomo Haapala)

Next