Anders Lundkvist

När vi blir stora
eller gamla
eller snarare rika på år

borde vi alla bli tanter
som klär oss i brunt
och grönt och gredelint
och drar käpparna längs staket
och slår våra handväskor
i huvet på nazister
och beslutsamt
drämmer dem i huvet
på beslutsfattare
med bristande fattningsförmåga,
såna som tycker att sånt där 
som den där på skog, malm
och hydroelektrisk kraft
så välförsedda skräpytan
norr om Stallmästargården –
typ 60 procent av landets yta –
väl inte är så mycket att ha
att vi ens behöver 
en minister som bor däruppe
och att konst, gudbevars,
bör vara av ett harmoniskt
och tidlöst klassiskt slag,
anknyta till lokal identitet och historia
och inte handla om sånt där äckligt
och subversivt samtida
som menstruation
och liknande nymodigheter!

Och när sirenerna tjuter
och blåljusen blinkar
och piketen tvärnitar på gatan
där de boende länge klagat på
det livskvalitetssänkande
och marknadsvärdessänkande
slamret från tantkäppar
och den ariske förkämpen
för vit revolution utan pardon
sitter på trottoaren
och med tårögda ögon
ojar sig över den
tanthandväskdrämningsgenererade
smärtan och bulan på kraniet
och piketdörren flyger upp
och Farbror Blå kliver ut
och med myndig röst
frågar Tant Brungröngredelin
hur det var här då
och vad som egentligen pågår här då
och hur vi understår oss detta
ska hon,
ska vi
med självsäkerheten
hos rockstjärnor
som just krävt in
sextio flaskor Chablis till logen
svara utan darr på läppen
-För att vi kan.

Som Danuta Danielsson,
åldersmässigt då knappt en tant,
blott trettioåtta år vid tillfället,
kunde nittonhundraåttiofem
när hon frös fast i historien
då hennes handväska träffade
ett skinnbeklätt nazisthuvud

Eller Rosa Parks,
vid fyrtiotvå år fyllda
-knappast heller
åldersmässigt tantkvalificerad –
kunde nittonhundrafemtiofem
när hon vägrade resa sig i bussen
för att upplåta sin plats
till någon av ljusare pigmentering

Tanter kan!

Så låt oss bli tanter
och ge oss en Tantkraft,
varm och okuvlig,
kraften hos dem
som levt länge nog
för att sluta vara särskilt rädda
eller nämnvärt bekymrade,
varken fantiserar om odödlighet
eller imponeras i onödan
av de pompösa
som förväntar sig imponering
men har all förundran
och uppskattning i behåll
och som kan bära alla åren,
allt liv, alla åldrar
i sina handväskor

Och låt oss, som min
mest närstående
så kallade tant, min mor
(snart på sitt
åttiofemte jordsnurr)
varje dag försöka
lära sig fem nya saker
som att Stensele kyrka
är landets största trädito
för att det lästes fel på ritningarna

eller att Eyvind Johnsons andra fru
hette Cilla Frankenhaeuser
och var en finlandssvensk
bibliotekarie och översättare

Och låt oss
med uppbådande av
all vår tantkraft,
fortsätta att lära oss
minst fem nya saker om dagen,
fortsätta att spöka ut oss,
spela Livets Teater
för att skrämma de verkliga
spökena på flykten,
grå som Tidssparkassans grå män,
schasa bort marknadsohyran
och mota Döds-Ollarna i grind
och be Tråk-Åkarna dra sig
tillbaka till sina gömslen

och, som Fredrika Bremer,
”blifva gammal
med hjertat lagom ungt”

eller som Kerstin Thorwall,
en tant som inte brydde sig om
att vara som en tant
tydligen förväntades vara,
gång på gång
som hon gjorde
ända tills hon låg
med värkande kropp
men ännu eldrött
dunkande hjärta
och glödande synapser,
sprakande som slingorna
i hennes hår
fortsätta att öppna
och öppna dörrar
till Det Mest Förbjudna
och ställa upp dem
på vid gavel
till den värld
som hon nu
då och då
kan kasta en blick ner på
från de ängder
där dervischdansen
aldrig upphör

Dansa den dansen
här också,

Låt den aldrig upphöra!

Fortsätt vara

Tanter,
      Mutanter,
             Representanter!

(Dikt skriven 22 oktober 2022 till Tantteatern i Umeå som tvingas flytta från sina lokaler, där hyran marknadsanpassats till bristningsgränsen)