Anders Lundkvist

Ibland kan Hemma
vara ett hemman, 
så konkret 
     att det till slut
blir närmast 
       abstrakt,
en abstrakt 
       naturform

Ditt Hemma – 
     bara möjligt 
att beskriva,
        fånga 
i tecknandet 
        av dess motsats,
dess skugga 

Ditt Hemma,
      din hembygd
i en bygd så gles, 
       så obebyggd,
obefolkad
       att Land  
till slut blev Jord,
       som blev Rymd, 
ogenomträngligt tät
       i sitt mörker,
          stjärnlöst

Och medan 
det rurala
 blev djuralt,
    naturalt,
            universalt
och det mänskliga 
            glesnade, 
växte, tätnade
            tomrummen,
      oländerna,
mellanrummen,
            kilometer 
efter kilometer,
            mil efter mil,
dagar, veckor, år
            efter år, ljusår
    mellan 
             Dig och Dig
   och i Dig
             och Dig –
skiftningar,
       så omärkliga,
rörelser –
       himlakroppars,
jordakroppars –
       så långsamma
-som hårs och naglars växt –
att de aldrig märktes,
            bara fanns där
   i dagningar och nattningar,
mörkningar och ljusningar,
varmningar och kallningar, 
                  i ådringar
                       hos åldringar

        och så, då 

ur det osagda, 
obrunna: ordbrand,
       svedjebrinnande
ordskörd
 
Protuberanser, 
Bokstävelsplasma,
Varde Ord! 

Sju års färd genom alfabetet,
tuggande ordfradga,
du malåt dig mot
den hemliga utgången,
ljuset i råtthålet
eller bakom
klädkammarväggen
ett abstrakt Narnia…

          Lys Sol Lys Tid, Lys!

      Ljud, Lyss! 

när vara är, ärer ljus,
lysning, lyster, lysord
      ska ärvaras, varas nära,
ät äts, föd ur död liv ur tid,
döder lyser ur tider och länder
     drar ax ur ordländig terräng!
    
Sen: Tyst
igen, avsaxat,
kortslutning,
ordslutning, 

             De Sista Tio Åren
till slutet
tills Platsen,
Haukijärvi,
     ditt Universum,
Allplatsen
     du aldrig lämnade
slutligen 
      imploderade,
brann ner 
       till grunden 

med dig
och alla dina
bokstäver,
gömda i madrassen,
bakom dagarna,
under tiderna
och mellan sidorna
    kvar 
blev bara
murstocken 

och, spridda i snön,
klungor, myriader,
      supernovor
av utslocknade ord,
oförstörbara,
         ej
återvinningsbara

(Till Verner Boström 1896-1982)