Anders Lundkvist

Pörröpää,
säger du,
betyder ”fluffigt,
brusande, bubblande huvud”
på ditt lika talsångvackra
som för mig ännu
svårbegripliga,
ugriska tungomål

Så passande
som beskrivning
         av mig
vars lockar
och hjärnvindlingar
just nu,tilltrasslade,
flyter ut över kudden
och ut genom fönstret,
ringlar sig genom skogarna
guppar som sjögräs
i Kvarkens vatten,
slingrar sig murgrönelikt
uppför din vägg,
in i ditt rum,
fram till din kudde
och till dina fingrar
som nu dras genom det

Och solen, Aurinko,
som samtidigt värmer
din hud och min
(ännu smärtsamt oförenade)
har ditt morgondrömskt
leende ansikte
och kastar snöbollar
på mitt fönster
och den viskar
med din morgonröst
”Hyvää huomenta”
så husgrunden skälver liksom mitt hjärta

Och du skriver
att ”du inte ska störa”
och jag svarar
att det redan
            är försent,
men att jag välkomnar det
(med ett i sammanhanget
givet citat av Eeva Kilpi)

Och du berättar att ”pörrö”
på vissa nordfinska dialekter
betyder ”lite galen i någon
eller någonting”
även det så passande på mig,
med undantag för ”lite” då,
               vill säga

För jag vet inte vad som händer
eller vad det här är frågan om
eller hur detta ska sluta
och jag saknar all kännedom
om lämplighetsgraden i det hela
(men jag har ju mina teorier)

Allt jag vet
är att varje
tillgänglig bastu
i ditt ugriska rike
nu ångar björkbrasevarmt
och att mitt hjärta
vedeldsbrinner
som kaminen i din stora bastu
och att luften är elektrisk
som aggregatet i din lilla bastu

Och jag vill tänka
att Hertta och Helmi,
dina kattliga överhuvuden
och snart även mina,
efter moget övervägande
beslutat att välkomna sin nya,
manlige tjänare
ståendes sida vid sida
med svansarna gemensamt
formandes ett hjärta

Och apropå tungomål,
låt våra tungor
få komma tillräckligt nära
för att kunna viska
                  till varandra
på det hemliga,
nyss uppfunna språk
bara de kan höra
och förstå