Anders Lundkvist

Pi är som bekant förhållandet mellan en cirkels omkrets och diameter. Talet som börjar med 3,14 och sedan kan approximeras in i oändligheten utan att exakt fastställas, och vars ouppnåelighet fängslat matematiker och andra tänkare i alla tider och blivit en symbol för vår fåfänga strävan efter absolut vetande. Det är också namnet på Darren Aronofskys debutfilm från 1998, en svartvit lågbudgetproduktion som hör till de mest fängslande och estetiskt fulländade filmer jag sett på mycket länge.

I centrum för denna mardrömslika berättelse står Max Cohen (utmärkt spelad av Sean Gullette), ett ungt matematikgeni vars försök att finna ett system för börsens svängningar leder honom in i ett besatt sökande efter ett djupare mönster i verkligheten, efter en kristallklar matematisk formel som i ett nafs kan förklara allt från cellernas livscykler till gräddens spridningsform i kaffet. ”Matematiken är naturens språk” upprepar Max gång på gång, och i sin kaotiska lägenhet, bakom lås och tredubbla säkerhetskedjor, instängd med sin ständige livskamrat, jättedatorn Euklid – en maskin som antagit kusligt mänskliga drag (genom hela filmen funderar man på om den har ett eget medvetande) – söker han svaret på universums gåta. Vid ett tillfälle havererar datorn – kanske på grund av att en insekt krupit in i maskineriet – efter att först ha spottat ur sig en mystisk sifferkombination som Max i frustration slänger. Snart får han indiktationer på att dessa bortkastade siffror kan utgöra en kod för Guds namn, och i och med detta dras intrigskruvarna åt ytterligare – nu jagas Max inte bara av sin egen besatthet och paranoia utan även, högst konkret, av såväl en ortodox judisk sekt som ett gåtfullt Wall Street – företag, båda lika hungriga efter makt, vare sig man ser denna i insikten om Guds namn eller om den exakta börsprognosen.

Pi är en mångtydig och skakande studie i besatthet. Den handlar om det tillstånd då gränsen mellan vetenskap och religion, mellan matematik och numerologi, suddas ut, då Guds verkliga namn skall framträda på dataskärmen i hebreisk eldskrift efter att ENTER – tangenten pressats ner. Om hur strävan efter absolut kunskap om Verkligheten får en människas verklighet att rämna. Geniet Max skildras genomgående som en ensam, asocial och paranoid figur, plågad av sprängande huvudvärk och mardrömslika hallucinationer. I en ytterst suggestiv och skrämmande drömsekvens hittar han i tunnelbanetrappan en blödande och tilltufsad hjärna – kanske hans egen, den som plågar honom – som han försöker sticka hål på med en penna. Trots sin relativa ungdom är Max en mycket gammal man, oförmögen till kontakt med sin omgivning. Den jämnåriga grannkvinnans inviter, i form av moderlig omsorg, avböjer han mer eller mindre bryskt, och i hyresvärdinnans ögon är han en oduglig kuf som borde vräkas.
Max´enda närmare mänskliga kontakt är med den pensionerade kollegan och mentorn Solomon Robeson. Typiskt nog sker deras möten under förevändningen av ett ständigt pågående parti go (ett urgammalt japanskt strategispel). Under samtalen med Soloman får Max möjligheter att för en annan människa blotta sitt av grubblerier sprickfärdiga inre. Solomon är en desillusionerad herre, som en gång sökte ett så exakt värde på Pi som möjligt, men gav upp efter att arbete lett till att han drabbats av en stroke. Numera tar han livet med uppgiven ro, och påpekar gång på gång för Max att total kunskap är omöjlig.

Huvudpersonens gradvisa sammanbrott gestaltas med en rastlös bildfrenesi som inte sällan för tankarna till MTV:s videoflimmer. Aronofsky använder sig av upprepningar för att skildra Max´växande klaustrofobi och vansinne – gång på gång visas hur han sväljer huvudvärkstabletter, lossar på dörrens säkerhetskedjor eller betraktar trapphuset genom dörrens titthål. Denna klaustrofobiska känsla förstärks genom valet av musik – pumpande techno, mörk och skärande industrirock och dova orgeltoner. Allt detta hade lätt kunnat bli ett estetiskt bländverk, men i Aronofskys regi funkar det; det är sällan man ser en individs ångest och paranoia så naket och expressivt gestaltad. Man kan komma med invändningar mot filmen, till exempel mot hur litet man får veta om personerna i Max´omgivning, men å andra sidan speglar denna ytlighet huvudpersonens brist på djupare kontakt med sin omgivning.

Pi är en ovanlig film, inte minst för amerikanskt vidkommande. I sin kompromisslöshet och sin febriga estetik står den ljusår från det Hollywood – glättiga, och för istället tankarna till andra udda debutfilmer, som Jim Jarmuschs Stranger than paradise eller David Lynchs Eraserhead – vilka liksom Pi spelats in i svartvitt och med låg budget. Eller varför inte till den amerikanska independentfilmens nestor, John Cassavetes, en man som under hela sin regissörskarriär envetet höll distans till det hollywoodska producentväldet.
Låt oss hoppas att även Darren Aronofsky lyckas med detta, även när han får mer pengar att röra sig med. Hans nya film, Requiem for a dream, som precis haft premiär i USA, har spelats in med betydligt större budget och några hyfsat kända skådespelare i huvudrollerna. Trots detta tycks det inte röra sig om någon större konstnärlig kompromiss. Så skall man damma av det gamla auteur – begreppet, franska femtiotalscineasters idé om regissören som självständig konstnär snarare än inspelningsledare, så får man nog säga att den amerikanska filmen funnit en ny sådan i Darren Aronofsky.

(2001)