Anders Lundkvist

Mellan din tid 
och min tid
finns en timme,
en tidsrymd 
vi gång på gång 
hemligen
kan träda in i 
där allt redan pågår
innan det ens börjat;
inte konstigt att det känns 
som att vi, nymötta, 
känt varann så länge!

Och mellan 
ditt språk och mitt, 
två tungvrickningssystem
på oändligt 
lingvistiskt avstånd
(den andras 
en mörk okänd terräng
vi språksäkra orienterare
än så länge trevande
sätter ner fötterna i)
finns vårt gemensamma,
för världen okända språk,
det vi båda behärskar så väl
att hela meningar redan        
direktöversatts,
simultantolkats
innan de ens 
hunnit uttalas

Och aldrig 
är mitt språk 
så vackert 
som när du
tar dess tre största 
ord i din mun
och halvviskande
varsamt 
sveper in dem 
i din sjungande diktion

Och din hud och min
är varandras 
– välfyllda-
blindskriftsbibliotek
och på visst avstånd 
författar vi romaner 
på teckenspråk.

Och i min säng
och i din
på sextio mils avstånd
ligger du och jag 
nu åtskilda,
inneslutna i våra 
halvkroppar
och dina armar 
och mina arma
 är just nu,
för att citera Don van Vliet, 
mest nåt slappt 
som är i vägen. 

Och på golvet, 
i röran av kläder 
avslitna i en hast
återfinns mitt 
kvarglömda hjärta

och ditt återfinns i röran 
av sånt jag slängde ner 
i resväskan i en hast.

Och vi tar upp dem
och transplanterar dem,
placerar dem försiktigt 
innanför bröstkorgarna,
känner dunkandet
och hur våra 
längtanskroppar,
saknadskroppar,
halvkroppar
blir till svällkroppar

Och i världen 
mellan oss,
vare sig vi går 
i den tillsammans
eller var och en för sig

rör vi oss nu
blickvärmt
frimodiga,oskylda
genom vardagen

med hemliga
ansiktsgömslen
i de omaskerade,
fullt synliga vardagsfejsen 

vars varsamt
sammansydda 
skugg- och solsidor
nu formar 
tygvarma
lapptäcken
omöjliga att skilja
från huden