Anders Lundkvist

Marianne,

Nu ljuder din
berättarröst,
          taktfast
som din mors
          Bernina

och vi följer
berättelsetråden
liksom du följde
           sytråden
och följde grusvägen
           på hemväg
under stjärnhimlen

och minnen
       tvinnas samman
till berättelser
liksom tyghandlarens
         stuvbitar
blev till kläder

och skogar, ängar,
åkerlappar och vattendrag
        tvinnas samman
till en värld
       i skarven
mellan gammalt och nytt,
      i ett oåterkalleligt,
försvunnet nyss,
till synes på greppavstånd,

till byn som fick gatlampor sist,
inte förrän på sextiotalet
      när det gamla
redan börjat packas ner

och gammelorden,
de undanskymda,
snart tömda och övergivna,
             kvarglömda,
kallställda,
         utan något att fästas på,
sjöngs på sista versen

i morföräldrahemmet
                 där tystnaden
lade sig tung
        över de solvarma rummen
under söndagen, den idag
        bortrationaliserade
Vilodagen

en tystnad
     endast bruten
av prästens stämma
     under radiogudstjänsten

och av köksklockan,
        Dödsuret
som skarptickande
         mätte
redan utmätt tid

på platsen
     där ondskans anlete
ännu blänkte
i en oinramad
       djävulsmålning

och där drömmarna
       ännu formades
av veckotidningarnas
      sirapssöta följetonger
och moderiktiga
          klippdockor

en värld

där det var
tillräckligt tyst
för att musiken
skulle höras i allt:

i bordunen
       som vemodsdovt,
nästan ohörbart,
             ljöd
från en höstlig plogfåra
       med ansiktet
inför vintern
       neråtvänt;

eller i de porlande tonerna
       i en vårlig bäck
och i en nyöppnad Guldus

en värld

där det ännu var möjligt
att förundras över
att något så osynligt
         som vinden
kunde rymma en sådan kraft

och där konsten
att bygga en båt
kanske också
kunde vara
konsten att leva

Och du plockar upp
orden du satt,
tillreder dem,
smakar på dem,
suger njutningsfullt,
låter dem blandas
med Johans
och Jonas´toner,
varsamt satta
som vårlökar

och i fonden,
ständigt:

den frusna tiden
i Sunes fotografier,

i bilderna från
den stora flyttningen

bildliga sköldar,
burna i ett stillsamt,
fredligt korståg
mot glömskans tyranni

bilderna i tidens bok,
jordens och örternas,

altarmålningar
på väggarna
i våra hjärtan

som nu är
varma, stimmiga
och fullknökat
myllrande

som bönhus
på den västerbottniska
landsbygden

(Till Marianne Folkedotter, Sune Jonsson,
Johan Norberg och Jonas Knutsson)