Anders Lundkvist

Jag måste till dig nu.
Jag står inte ut.

Min säng 
är ett öde landskap 
med oändliga vidder
och jag har sedan länge ledsnat 
på att av täcke, filt och kuddar 
försöka forma något 
som ens vagt 
kan leda tankarna 
till en omhållbar kropp.

Jag måste till dig nu.
Jag är redan på väg.

Mitt hjärta 
har sedan länge 
passerat passkontrollen 
och när jag tittar upp
från pocketboken 
jag köpte på flygplatsen
ser jag rakt in i ditt ansikte 
                 där vi sitter 
på trottoarkaféet
eller på en parkbänk 
i den doftmyllersvepande vårluften
                och delar på 
lågpriskedjans vattniga jordgubbar
och plockar kladdiga små
                   chokladbjörnar 
ur sina guldfärgade höljen

Och du ser på mig

Och dina ögons 
varma röntgenstrålar
tränger in i mig 
och i hela mitt liv,
det som varit, är och ska bli
allt ligger öppet,
alla möjligheterna

Ja,

Jag är redan där.
Vi är redan där.

Ändå ligger min kropp
kvar här i sängen
som ett tungt 
              och trött 
och nödtorftigt inlindat 
bylte

och almanackan på mobilen 
            visar oavbrutet 
fel dag, vecka och månad

Jag måste till dig nu.
Det är ett oförnekligt faktum.

För att det jag måste säga dig 
                 inte kan sägas
ens med alla de ord 
jag i mitt verbala välstånd 
                 förfogar över,
       så många 
att de kunnat fylla
               ändlösa hangarer 
och förrådsutymmen
                från golv till tak

Det jag måste säga
kan bara sägas öga mot öga,
läppar mot läppar,
hud mot hud 
och hjärta mot hjärta
och jag vet inte hur länge
jag orkar ha det osagt.

Så jag måste till dig nu.