Anders Lundkvist

Så finmaskigt nätet är 
av tal och tystnad, 
självhet och tillsammansskap
och allt vi i nuet 
har bakom och framför oss

så starka och sköra 
och intrikat mönstrade
de spindelvävda trådar är
som håller samman
kontinentalplattorna

och fastän våra tankar 
når mållinjen lika snabbt
rör du dig med större lugn,
känner genvägarna och stigarna
medan jag mjälthuggspringer
den långa omvägen
med skavande tår
och bultande hjärta

var bara tyst nu, säger du,
lägg händerna på mig 
och blindskriftsviska

och ja,
hur gärna 
jag än vill beskriva 
allt som sker oss 
medan det sker,
som ett tröttsamt kommentatorsspår
bland extramaterialet på DVD:n,

vet jag ju att orden väger lätt
mot blickarna, beröringen
och de modiga, varma tystnader 
som inte bara kan tas på
utan varligt smekas 

medan stämbanden vilar
och vi låter 
de gemensamma andetagen
bli till årtag,
djupare och längre för varje ögonblick
vi gemensamt ror båten
längs kanalen

medan vi samtidigt sitter i aktern
och doppar fingrarna i vattnet

och vi även
lutar oss tillbaka i gräset
vid stenmuren på kanalens norra sida

och ler vid åsynen av oss