Anders Lundkvist

Du säger
att ingen efter skilsmässan  
riktigt fattat vilket kap du var

Eller så var ingen 
något riktigt kap för dig
Hursomhelst,
de får skylla sig själva!

För du 
är ju ett megakap
Vi är båda kap

Vi är bytena från Stora Tågrånet,
både det som utfördes
i Ledburn i England 1963
och det i Fairbank, Arizona 1900

Och alla de bestulna är glada
och jublar och applåderar 
när vi går genom tågkorridorerna,
släpandes på bytena i tunga säckar

De tyngsta rymmer våra hjärtan,
varma, blodfyllda 
och dunkande av upphetsning

Och vi ska inte hängas högt
eller dömas till livstid,
snarare benådas 
av en enhällig jury
på livstid

Ja

Vi är kap.
Vi är kapade.
Våra identitetshandlingar 
är helt uppfuckade.

När jag öppnar mitt pass ser jag
att bilden av mig ersatts 
av en på oss båda
där vi kysser varandra
och när jag slår mitt eget nummer
svarar du,
fast du sitter mitt emot mig

och du säger ”Vad var det jag sa?”,
som Robert Blake i ”Lost Highway”
fast på ett positivt sätt

Och våra flyg är kapade.
Ditt av mig och mitt av dig.
Vi har trängt oss in i dess cockpits
och tvingat piloterna att ändra destination.

Så nu flyger mitt plan med mitt folk
och ditt plan med ditt folk
mot samma landningsbana

Och snart ska de landa
och ditt och mitt folk ska myllra ut
mot bagageutlämningen,
ivrigt samtalandes,
skrattandes och gestikulerandes,
de folk som nu blivit vårt folk

Och själva ska vi stå kvar en stund 
                på landningsbanan
vilandes i en lång kram
               tills våra inre organ
gått in i viloläge
                efter alla luftgropar
och all anspänning.

Vi har landet nu.
Och vi svävar.

Välkommen!