Anders Lundkvist

Din boplats,
ditt läger
som du inte äger
för att du inte vill
men där du vistas 
för att du vill

Din absoluta rymd
som jag varsamt träder in i,
sätter små bomärken i

Din rymd, 
dina rum,
jordhimmelhöga
sekulärt tempelaktiga
i sin kalhet
med helgedomsljusen,
glödlamporna 
vi inte når upp till,
varav en är naken 
som vi

Din rymd,
din plats
med de stora fönstren 
med mjölkvita glas

och gatuverkligheten 
så nära inpå,
förbipasserandes skuggvaga rörelser,
röster, slammer, fågelsång

och fönstret åt gården
med murgrönemuren
           och maskrosorna i gräset,
barnskratt
från en näraliggande

             lekplats,
som ett fönster till himlen
i en målning av Magritte

Din plats
med de galna seniorgrannarna
som ringer polisen 
när du spelar musik för högt

Med källaren 
där råttornas snabba steg 
hörs i rören
och duschen 
är tusen varma nålar
varav en är längre och vassare
än de andra

Hur jag älskar din rymd,
ett magiskt vardagsrum
där du kalibreras,
självplatsen,
en inkubator 
för den 
du vill vara