Anders Lundkvist

Att en 80-åring som påverkat hela musikhistorien med sin minimalistiska klangdröm överhuvudtaget befinner sig här är imponerande i sig. Att hans fingrar sveper fram över flygelns och orgelns tangenter som en finkänslig tornado på samma vis som de gjorde för 40-50 år sedan är häpnadsväckande. Att han då och då upphäver sin magnifika stämma för att trollbinda oss med ragasång eller jazza till det med en egenskriven text till en gammal Sonny Rollins-låt är kraftigt gåshudifierande och djupt rörande. Lägg därtill att det musikaliska samspelet med hans son, gitarrvirtuosen Gyan Riley, är lyhört bortom beskrivning. Och som grädde på moset och lök på laxen och pricken över i:et kommer så osannolikt flinka Gothenburg Combo och vrider upp klangdröms-reglagen ytterligare några enheter. Är det klassiskt? Modern konstmusik? Folk? Jazz? Raga? Post-avant-folk-psykedelia? New-weird-valfri-kontinent? Etikettklistrande och genreindelningshårklyverier blir plötsligt ointressantare än konsumentgranskningar av olika tandpetarfabrikat.Det är musik. Det är magi. Mina förväntningar var skyhögt ställda, och de överträffades.Med råge. Tack.Tack.Tack!