Anders Lundkvist

”Dada är absolut frihet, absolut kaos, absolut revolt, absolut harmoni och underkastelse, för människan har i denna tidsålder visat sig själv vara dynamit”. Så uttryckte sig den tyske författaren och konstnären Hugo Ball, som brukar ses som grundaren av dada eller dadaismen, en av 1900-talets mest inflytelserika konströrelser, men också en av de mest svårfångade.
– Dada, som ofta ger associationer till något lite absurt, är till skillnad från de flesta andra konstriktningar inte en egen stil, det kan snarare liknas vid ett förhållningssätt, eller en plattform. Därför är det egentligen också felaktigt att kalla fenomenet för dadaism. Det är helt enkelt dada,säger Ann-Catrine Eriksson, konstvetare verksam vid Umeå universitet, om den gränslösa konströrelse som brukar anses starta 1916 under första världskriget och som, i sin ursprungliga form, varar fram till ungefär 1923.

Dada uppstod i det neutrala Schweiz, i Zürich som blev ett slags fristad där konstnärer och intellektuella samlades, däribland Hugo Ball och hans partner, kabaréartisten Emmy Hennings.

Tillsammans med konstnärer från så gott som alla modernistiska rörelser – expressionism, kubism, futurism med mera – grundade Ball och Hennings Cabaret Voltaire, en kabaré som skulle komma att bli dadas hjärtpunkt och en mötesplats för nya uttrycksformer och samarbeten.

Kabaré var under denna tid en populär underhållningsform på restauranger och caféer. Där blandades sånger, små skådespel, diktuppläsningar och mycket annat. Emmy Hennings hade, innan hon hamnade i Zürich, varit en firad kabaréartist i Tyskland. Hugo Ball, som själv uppträdde på kabaréer i Berlin, beundrade henne och lärde känna henne före första världskriget.

Leker med former

– Emmy Hennings och de andra kvinnorna som kom att ingå i dada var otroligt moderna. De lekte med könsidentiteten och det androgyna, och redan vid sekelskiftet hade kvinnorna i de modernistiska och avantgardistiska kretsarna ”släppt korsetten”. På bilder från mitten av 1910-talet har de kortklippt hår i pagefrisyr, något som blir modernt hos den större allmänheten först på 1920-talet, berättar Ann-Catrine. I och med att dada genom kabarén delvis har teatern som bas arbetar man med skådespeleri, utklädnad, dans och med masker influerade från utomeuropeiska kulturer – såväl från Asien som från Afrika.
– Det här var ett sätt att ”ta bort kroppen” lite grann, man klär ut sig, gör sig till kubistiska konstverk och så vidare. En berömd bild av Hugo Ball är från ett framträdande på Cabaret Voltaire där han är iklädd något väldigt cylindriskt och stelt, han för tankarna till en blandning av en präst och en målning av den ryske avantgardekonstnären Malevitj, säger Ann-Catrine och berättar att Ball fick bäras in på scen eftersom han knappt kunde röra sig i sin dräkt.

Flera kubistiska dräkter skapades av en kvinnlig konstnär, Sophie Taeuber-Arp. Till det gränslösa i
dada hör att män och kvinnor arbetar tillsammans, man ifrågasätter normer på olika sätt, utforskar gränser och, som tidigare nämnts, det androgyna. Så skapar till exempel konstnären Marcel Duchamp ett kvinnligt alter ego, Rrose Selavy.
– Intressant är också att på många porträttfoton sitter såväl kvinnor som män med kasperdockor och marionetter – ett sätt att flytta över betydelse till något som är utanför den egna kroppen. Jag kan tänka mig att kvinnorna attraherades mycket av det, att få utforska något nytt och få en ny auktoritet som människa i ett rum, istället för att bara vara modell och musa, säger Ann-Catrine.

Genom att låta film, dans, skådespeleri, måleri, fotografi och andra uttryck mötas skapar dadaisterna allkonstverkav ett helt nytt slag. Kollaget som konstnärligt uttryck uppstår genom att konstnärer som Hannah Höch och Kurt Schwitters börjar lägga in faktiskaobjekt i sina bildkonstverk, de arbetar även med bilder och texter hämtade från urban populärkultur – tidskrifter, reklam och liknande, något som förebådar popkonsten. Dadaisterna gör även olika performance och konstfilmer; det var stumfilmer men det gjordes musik till dem, bland annat av Erik Satie. Bland filmerna kan nämnas ”Diagonalsymfonin”, en animerad film från 1924 gjord av Viking Eggeling, en av få svenska dadaister. Filmen vill gestalta klanger och bygger på former som möts, det skapas en rytm i mötet mellan de abstrakta bilderna och i rörelserna. Här finns beröringspunkter med den ryske konstnären Kandinsky som gjorde abstrakt måleri som han tänkte sig som musik. Det görs också humoristiska filmer som för tankarna till Chaplin eller nästan kan te sig som förlagor till Monty Pythons absurditeter, och där alla dåtidens filmtekniker utforskas – överlappning, montage och olika typer av trickfilm.
– Alla moderna visuella uttryck, såväl det föreställande som det helt abstrakta, samlas i dada och man strävade, liksom surrealisterna senare, efter mer spontana sätt att skapa än genom att stå i ateljé och skissa efter modell, berättar Ann-Catrine. Mycket experimenterande tilläts och man använde sig gärna av slumpen och olika lekar i den konstnärliga processen. Man arbetade kollektivt och kunde till exempel fortsätta på varandras verk. Man författade onomatopoetiska (ljudhärmande) nonsensdikter i syfte att driva med högtravande predikningar på latin. Här finns inte sällan en grov, erotiskt frispråkig humor och satir som riktas såväl mot politik som mot konventioner.

Bakom allt det lekfulla och provokativa var dada i grunden en väldigt politisk rörelse, en motkraft till det vansinne som framförallt manifesterades i det krig som rasade utanför det neutrala Schweiz. Vad dessa konstnärer än hittade på så var världen i någon bemärkelse tokigare.
– Dadaisterna vände sig mot kriget och mot det de ansåg hade, direkt eller indirekt, orsakat det – borgerlighet, kapitalism, nationalism och annat. När kriget bröt ut hamnade hela Europa i en slags krigseufori. Även Hugo Ball rycktes med i denna och var villig att gå in i kriget men bedömdes inte som stridsduglig. Ball åkte då på eget bevåg till frontlinjen som ett slags krigsturist, fick se vansinnet och kom tillbaka som desillusionerad pacifist, berättar Ann-Catrine.

Eftersom det befintliga samhället hade lett till katastrof ville dadaisterna skapa nya förutsättningar och nya samtal. Genom att använda alla moderna uttrycksmedel till att skapa anti-konst som utmanade det elitistiska borgerliga konstidealet ville man i förlängningen skapa en ny människa, fri från religiösa fördomar och traditionens ok.
– Men även om dadaisterna döpte sin kabaré efter Voltaire som en hyllning till upplysningen och det sunda förnuftet är Hugo Ball och de andra också stora romantiker med stark tilltro till konsten och ordet och till att göra skillnad. Ball själv blev med tiden väldigt religiös, han hade en katolsk uppfostran i grunden, så det finns också en andlig del i rörelsen, samtidigt som man vänder sig mot den kristendom som man menar har en del i det krig som utbrutit, berättar Ann-Catrine.

Flyttar ut i världen

Efter första världskriget lämnade de flesta dada-konstnärerna Zürich som i grunden var en rätt borgerlig stad och knappast jordens då mest hippa plats. Dada spreds nu över världen och fick olika inriktningar på olika ställen. I Köln ordnades en viktig dada-utställning 1920, det dyker upp japanska dadaister och i Jugoslavien och andra delar av Östeuropa fanns en livaktig rörelse som länge förblev rätt okänd för en västeuropeisk publik. Till skillnad från till exempel surrealisterna med André Breton i spetsen saknade dada tydlig ledare eller inriktning. Även om Hugo Ball brukar ses som grundaren så fanns det många som formulerade sig och verkade parallellt eller sida vid sida, alla och ingen äger definitionen av dada.

– Denna mångtydighet är också en av poängerna med dada och den avspeglar sig även i själva ordet, ett nonsensord som kan betyda många saker. Det kan stå för barnets första jollrande försök till ord, eller vara ett franskt slanguttryck för gunghäst. Där finns även en populärkulturell referens eftersom
det förekom i reklam för ett hårmedel, ett exempel på hur dada kommenterar samtiden. Ordet dada kan även uttalas på olika sätt, berättar Ann-Catrine.

Den dadarörelse som uppstod i Berlin på 20-talet hade en tydligt kommunistisk hållning och gick till skarpt politiskt angrepp mot borgerligheten. Berlindadaisternas konst liksom den moderna konsten i allmänhet kom av nazisterna att stämplas som ”Entartete Kunst”, degenererad eller urartad konst, som av dem ansågs sjuk och skadlig. I New York startades en dadarörelse av bland annat den tidigare nämnda Marcel Duchamp och konstnären och poeten Francis Picabia. Duchamp är nog idag mest känd för att ha myntat begreppet ”readymade” (”färdiggjord”/”färdiglagad”), som var ett sätt att utmana konstbegreppet genom att ta befintliga, massproducerade vardagsobjekt och ”upphöja” dem till konstverk på ett sätt som förebådar popkonsten. En av Duchamps mest kända ”readymades” är ”Flasktorkaren”, som helt enkelt består av en flasktorkare, ett föremål som tidigare användes på restauranger. En annan känd ”readymade” är ”Fontänen”, en liten urinoar som Duchamp ställde ut och som tillskrivits honom men som troligen skapats av en annan av de färgstarka konstnärerna i New York-kretsen, Elsa von Freytag-Loringhoven.
– Hon var helt gränslös, hon jobbade med dans, performance, poesi, fotoserier och mycket annat, och gjorde uttalanden av typen ”I am art”, något som påminner om hur Andy Warhol senare skulle uttrycka sig, berättar Ann-Catrine.

Rörelsen blomstrade även under en tid i Paris där många dadaistiska manifest skrevs, inte minst av den rumänsk-franske poeten Tristan Tzara som var med redan 1916 i Zürich som en av de yngsta grundarna av Cabaret Voltaire. Däremot blev dada knappast ett svenskt fenomen i någon större utsträckning; kanske saknades den politiska grunden för det. I den mån nordiska konstnärer med dadaistiskt förhållningssätt möttes skedde det främst i Köpenhamn och till de få svenskarna inom dadaismen hörde tidigare nämnde konstnären och filmaren Viking Eggeling och Greta Knutson-Tzara, som under en period var gift med Tristan Tzara.

Konstnärernas egen rörelse

Dada, som i konsthistorieskrivningen framförallt kopplas till Zürich under krigsåren, existerade i egen form under en väldigt kort period. I början av 20-talet uppgick den i andra rörelser, framförallt surrealismen, och konstnärliga uttryck så som kollage kommer sedan ofta att förknippas med surrealism och senare epoker. I likhet med surrealismen var dada väldigt mycket av en litterär rörelse – ledande gestalter som Hugo Ball och Tristan Tzara var i grunden författare – och liksom de andra modernistiska rörelserna fick dada en betydelse genom att den visade att konstnärerna kunde göra vad de ville och inte behövde vara bundna till att repetera det de gjort tidigare.

I mångt och mycket var dada en konstnärernas egen rörelse snarare än en angelägenhet för den större allmänheten. Detta gör också att fastän Zürich var en rätt borgerlig stad tycks relationen till dadakonstnärerna varit tämligen konfliktfri eftersom dessa fick vara ifred och ”göra sin grej”, det var knappast särskilt många utomstående zürichbor som brydde sig eller ens besökte Cabaret Voltaire.
Det har för övrigt spekulerats om ifall Lenin, som en tid bodde nära Cabaret Voltaire, någonsin besökte det, men det verkar inte så. Hos den borgerliga publik som såg verken blev dock reaktionerna häftiga – förfäran och chock – eftersom dada så kraftigt gick emot det rådande borgerliga konstbegreppet. Ju längre in på 30-talet vi kommer, efter den egentliga dada-eran, blir polemiken kring vad som är konst och inte starkare då denna fråga blir ett slagträ i en nationalistisk kultursyn, allra tydligast hos nazisterna,  för vilka dada och annan modernism, som tidigare nämnts, var ”Entartete Kunst”. Eftersom dada är en plattform snarare än en egen stil följer den inte konsthistorieskrivningens gängse mönster och blir därför i sig okänd, samtidigt som den varit och är oerhört inflytelserik.

I åtskillig senare konst finner man spår av dada, inte minst på 60-talet då det blir en viktig inspirationskälla för popkonsten, Fluxus-rörelsen och de andra konströrelserna som arbetar med populärkultur, film, installationer, performance och det teatrala, bryter gränser och ifrågasätter konstbegreppet.

Liksom under de ursprungliga dadaisternas tid sker detta i skuggan av krig och samhällsförändringar, på 60-talet är det Vietnamkriget och kolonialismen som utmanas när kolonier frigör sig från stormakterna. Kollaget och andra tekniker som utvecklas i och med dada får även stor betydelse för fotografi och affischkonst. Även blandningen mellan högt och lågt, liksom revolten mot krig och vuxenvärldens värderingar och det sökande efter en egen livsstil som växer fram med 50-talets tonårskultur kan spåras till dadaisternas ifrågasättande av traditioner och borgerlighet.

– Ett exempel på dadas vidsträckta inflytande inom den moderna konsten är också att man på Konsthögskolan i Umeå låter konsthistoriekurserna utgå från dada och därifrån jobba sig vidare,
berättar Ann-Catrine.

I början av 2000-talet återuppväcktes Cabaret Voltaire som experimentell kulturscen i Zürich, och det ordnas regelbundet utställningar världen över kring den ursprungliga rörelsen. Ett exempel på detta var den dadautställning som visades på Bildmuséet i Umeå under hösten 2017 och våren 2018.
– Den var mycket tät, labyrintisk och svårgenomtränglig, vilket var medvetet eftersom den ville visa på bredden och det mångfacetterade inom dada. Här fanns allt från små papperslappar till stora verk, film, textil och allt möjligt, och utställningen följde inte ett spår som vi är vana vid, en rak berättelse i kronologisk ordning eller liknande. Av de verk som visades på Bildmuséet var vissa kända i konsthistorien men väldigt mycket kom från privata samlingar och hade inte visats för en större publik tidigare, berättar Ann-Catrine.

Det har genom åren skrivits och forskats otroligt mycket om dada, något som enligt Ann-Catrine beror på att det går att göra så mycket på det.
– När det kommer till dada kan man göra politiska analyser, genusanalyser, analyser av gränsöverskridande estetik eller bara fördjupa sig i text, fotografi, film, performance och så vidare. Dada är väldigt inbjudande än idag när man ska diskutera modernism och idéer som påverkat oss estetiskt och politiskt, säger Ann-Catrine.