Anders Lundkvist

Budskapet om din död gjorde dagen tung och sorglig, snudd på overklig. Du var inte ung men ändå alldeles för ung, knappt pensionsmässig. För ung för att dö men framförallt för ung för den sjukdom som så snabbt och obarmhärtigt förmörkade ditt liv, berövade dig på allt som varit du. Vi hann ju aldrig riktigt ta adjö. Sista gången vi träffade på varandra visste du inte vem jag var, så fort hade det gått. Och nu är det slut. Så nu sitter vi här med vår tafatta, fumliga sorg, vi som kände dig utan att tillhöra din närmaste krets, vi som på avstånd såg dig försvinna, utan att riktigt våga följa efter. Ville inte störa, liksom. Famlar efter minnet av något som var nyss men ändå är oåterkalleligt borta. Alla detaljer, så knivskarpa. Vinylens knaster och lukten av kaffe, väggklockans tickande och eftermiddagssolen som lyste på Malmuddens husfasader och in på affischen med John Lennon och de gamla flygfotografierna från 50-talets Luleå. Alla roliga samtal och fryntliga tirader om världens usla tillstånd. Du var en fin människa, en godmodig pessimist med stort hjärta. Det känns tomt och ledsamt just nu, men jag är tacksam att jag fick lära känna dig. Vila i frid Christer.

Denna text tillägnas min vän Christer – vars generiskt svenska efternamn råkade vara Pettersson, vilket efter hans namnes, den presumtive statsministermördarens, uppdykande i offentligheten 1989 gav upphov till månget höjt ögonbryn – ägaren till Café Musica på Malmudden i Luleå. Musica, som var min arbetsplats under min första tid i Luleå 2009-10, var inte bara ett synnerligen trivsamt café utan även en fantastiska vinylbutik i en tid då dylika företeelser uppnått dinosauriestatus. Även efter min tid som vinylbutiksbiträde förblev jag en trogen kund och slank gärna in för lite kaffesörplande, musiklyssnande och allmänfilosofiska, fryntligt pessimistiska spörsmål med Christer, hans fru Mona, min dåvarande fru Anneli, ständige gästen Mårten (som dessvärre också är borta, hastigt avliden 2021) och annat gott folk. Christer drabbades av Alzheimers sjukdom någon gång kring 2014, blott 61 år fyllda, och sjukdomsförloppet var skoningslöst, på kort tid var hans personlighet så gott som utraderad och han försvann in i sin egen skuggvärld, förpassad till ett demensboende där han avled i januari 2017. Butiken hade stängts hösten 2015 då situationen blivit ohållbar. Sista gången jag träffade Christer var i april 2016 då lokalen tömdes. Jag hade ätit lunch på den eritreanska restaurangen Harnet i grannhuset och såg att Musica-dörren stod öppen för första gången på ett halvår. Lokalen var tom så när som på några skivbackar. Christer stod där och sade “Det är stängt, vi har sålt”. Jag sa att det var Anders som jobbat där och att vi känner varandra. Han tycktes söka i minnet utan resultat och hans fru dök upp i bakgrunden och skakade sorgset på huvudet. Ett kort och märkligt “avsked”, jag kan djupt sörja att vare sig jag eller ett flertal av Christers övriga vänner och bekanta fanns där för honom eller Mona när sjukdomen förmörkade hans liv och raderade bort den han varit. Christers ateistiska hållning var orubblig, urbergsfast och fick min “man vet ju aldrig”-agnosticism att framstå som ett under av mjäkighet. Så ja – någon tanke på nån hinsides fortsättning efter vårt summertonskorta jordelopp fanns sannerligen inte hos honom, och knappast heller hos Mårten, vår gemensamme vän och Musica-baserade samtalspartner och medsörplare av kaffe . Ändå vill jag, om så bara för skönheten i den poetiska metaforen och den kallsvettiga fasan inför intighetens overklighetsverklighet – tänka mig denna dynamiska duo postumt förskansade i ett hinsides evighets-Musica fyllt av vinylknaster, kaffelukt och muntert domedagsaktiga utläggningar kring världstillståndet. Vila i frid!