Anders Lundkvist

Jag nås av budskapet om att Lars Lystedt gått bort, 96 år gammal. Jössickens, vilken legend! Är oändligt glad och tacksam över att ha träffat honom, även om det bara skedde en gång, för snart 16 år sedan. Minns en ödmjuk man med stor pondus och sanslöst mycket humor. När jag intervjuade och samtalade med honom i samband med Kulturnatta 2006 var han ”bara” nyss fyllda 80, en seniorbusgrabb med enorm glimt i ögat. Det var lindrigt talat svindlande att lyssna till hans berättelser och jag hade gladeligt kunnat tillbringa åtskilliga timmar till i hans fängslande sällskap.

Anekdoter från ungdomsåren på 40-50-talet – då Umeå ännu var en sömnigt småborgerlig liten garnisonsstad långt upp i tjotta, innan universitet förändrade allt –  när Lasse och vänner som Stig-Ola Öberg började arrangera jazzkonserter. Hur han jobbade som steward på amerikabåtar och kom till New York och upplevde jazzens stora i deras naturliga habitat. Hur Lasse och hans kumpaner fick en del av dessa bigshots att gästa Umeå. En milstolpe var när Louis Armstrong spelade i Sporthallen 1959. Fatta! Louis Armstrong! En av dessa nästan ofattbart ikoniska gestalter utan vilka musikhistorien sett annorlunda ut, i ett Umeå som då ännu inte blivit bortskämt med att ta sådana storfräsarbesök för givna. Min far, då 21-årig jazzdiggare, var där, stod en meter från legenden. Han återkom gång på gång under sina 82 år på planeten till att den konserten var hans livs största musikupplevelse.

1968 drar Lasse Lystedt igång Umeå Jazzfestival och resten är – som det heter – historia. Kommunen et consortes var här enligt lystedtsk utsago inte sämre än att de rätt omgående fattade grejen och sedan var det liksom bara att casha in… ALLA legender kom! Benny Goodman, Dizzy Gillespie, Duke Ellington, Count Basie, Ella Fitzgerald, Miles Davies, you name it. En oförglömlig, i kosmisk surrealism marinerad och gravt försenad spelning med Sun Ra mitt födelseår 1971 i aulan till Östra Gymnasiet (där jag långt senare suttit och svettats över matteprov…). Och med alla dessa festivalmeriter växte också Umeås anseende som jazzstad, på 70-talet blev den nu snabbt växande forna avkroken synlig även på jazzens världskartor. Lasse berättade skrockande om hur han en gång fått föra en lika lång som stenhård förhandling över telefon med någon jazzlegends – det kan ha varit Benny Goodmans – mer än lovligt uppblåsta manager som gissningsvis satt och svettades vid poolen i sin Beverly Hills-lyxville nio tidszoner bort. Managermogulen, uppenbart van vid en blint lydande omgivning, ville helt fräckt flytta legendens inbokade spelning på jazzfestivalen lördag eftersom det dykt upp ett erbjudande från Wien. Lystedt stod på sig, påpekade att det var omöjligt och att Umeå varit först på bollen. ”Men om de kommer till din stad på måndag då?” sa den alltmer uppjagade managern (som tänkt att det skulle bli en lätt match att övertala ledaren för en bonnafestival i en subarktisk avkrok). ”No way” sa Lasse. ”Här flyttas ingenting. Festivalen slutar på söndag”. ”I’m calling my lawyers!” fräste managern. ”Gör det du, så ringer jag mina. Eller så ger du dig här och nu” sa Lystedt. Vilket storfräsaren tvingades göra. David-Goliat 1-0!

Med åren har jazzfestivalen – som Lasse lämnade över chefsskapet för på 80-talet – blivit en synnerligen solid Umeå-institution och går snart in på sitt 55:e varv. Vid sidan av den enorma kulturgärning Lars Lystedt i egenskap av festivalgrundare utfört var han även själv en remarkabel ventilbasunist och hans plattor från 60-talet, inte minst hårdboppande ”Jazz under the midnight sun” med hans sextett från 1963 – rymmandes yngre blivande legender som Bernt Egerbladh och en snorung Lars-Göran Ulander – är glimrande, länge förbisedda pärlor. ”Nordiskt vemod och modernt sound” som någon skrev. Nämnda alster är onekligen en raritet och i början av 2010-talet när jag jobbade på saligt insomnande vinylbutiken Musica i Luleå hade – likaledes saligt insomnade – ägaren Christer vid något tillfälle inte mindre än 2 ex av den bland de av sortimentets dyrgripar som prydde en av butiksväggarna – såväl originalet utgivet på Swe-disc som den senare utgåvan på InterDisc. Båda – enligt Christers uppfattning – betingande åtskilliga tusenlappar. När jag vid ett av de tillfällen då jag sålde skivor för Musicas räkning på Umeå Skivmässa – troligen 2013 – hade med mig InterDisc-utgåvan, som Christer (vilken hade en benägenhet att sätta rätt saftiga priser, guidad av en för svenskt vidkommande aningen missvisande brittisk skivsamlarbibel) tyckte att jag skulle ta 2500 spänn för, råkade av en händelse mina föräldrars stuggranne, gamle jazztrummisen Sten Öberg (som medverkar på skivan)hitta den i en av mina backar. ”2500? Det var då ett jädrans överpris! En tusenlapp, högst!” utbrast han. Kanske var det så…
Nu har jazzgossen Lasse Lystedt traskat vidare och hans lyriska trombonklang får nu evigt smycka ut ljudbilden i det evighetsjam han och de andra lirarlegenderna han tog till Umeå roar sig med där uppe. The great gig in the sky. Vila i himlastormande svängfrid, Lars Lystedt!

(18 januari 2021)