Anders Lundkvist

I augusti 1993, under ett av mina återkommande besök på saligt insomnade Garageland Records på Västra Esplanaden i Umeå, råkade jag i samspråk med en ung hippiekille som bad att få titta på den skiva jag stod och höll i, ”Two from the vault” med Grateful Dead. Mannen, som var närmast skrattretande porträttlik konsertarrangören och San Francisco-legenden Chet Helms, befann sig i butiken i sällskap med tre andra personer som stod en bit ifrån oss inbegripna i ett samtal med butiksägaren Lars Gillén. Vilka var dessa mystiska typer som jag, trots min skyhöga besöksfrekvens i butiken, aldrig sett där tidigare? Några månader senare ringer en vän och närmast vrålar i luren att han sitter och lyssnar på en nyutkommen skiva med nåt mysko band från ”typ Lövånger” som gör psykedeliska 20-minuterslåtar. Var det verkligen möjligt? En grisblink senare satt jag i min väns soffa, stjärnögt och förundrat konsumerandes The Spacious Minds’ än idag glimrande debutplatta ”Cosmic minds at play” (en titel som, insåg jag senare, var en i skivans myriad av referenser till hyfsat obskyr amerikansk 60-talspsych). Vid närmare okulärbesiktning av skivans booklet igenkände jag på bandbilderna omedelbart de mystiska Garageland-besökarna. Hippien jag språkat med visade sig heta Jens och de resterande tre David, Henrik och Thomas. Ytterligare några månader senare, i januari 1994, uppträdde The Spacious Mind för första gången i Umeå, blixtrande och dundrande magiska i halvdunklet i Spanska salen på Scharinska som förband till ett på den tiden omskrivet och i mina ögon omåttligt mediokert lokalt indieband – som jag inte stannade kvar för att höra. Det blev en väldans massa TSM-konserter för min del de kommande åren, oftast på Scharinska och Trästockfestivalen, mest minnesvärda var onekligen de helkvällar som ägde rum 1996 med vad som väl får sägas ha utgjort dåtidens samlade västerbottniska psykedeliascen – veteranerna Jukon Speakers, Infra, In to aperion och The ever so mighty Spacious Mind. Jag lyssnade även storögt och med uppspärrade öron på rapporterna om gruppens mäkta framgångsrika turnéer på kontinent’n och over there på andra sidan den atlantiska pölen. Och parallellt med detta konserterande pluttade de med jämna mellanrum ur sig enastående skivor, oftast med Jens’ fantastiska illustrationer som ”cover art”. Till mini-LP:n ”Reality D Blipcrotch”medföljde även en Jens-tecknad, hysteriskt rolig serie om gruppen ”The Suspicious Minds” öden och äventyr… I tidningar som det på Garageland tillhandahållna ärkepsychfanzinet The Ptolemaic Terrascope omskrevs de vågsvallande lyriskt, snudd på panegyriskt, jämfördes med Hawkwind och Amon Düül II och påstods vara allt Pink Floyd velat vara men aldrig blev. Jajemen. Åren gick och under mitt lika rastlösa som svåruttröttliga utforskande av musikvärlden, inte minst dess tokobskyra snårstigar, fick jag mig – inte minst sedan jag själv med håll och hår bungyjumpade ner i kultureldsjälsskapet som nåt slags primus motor i vildsinta experimentscenen Moonshake – till livs såna oherrans kvantiteter konstmusikaliska, friimproviserade, elektroakustiska och andra sanslöst extravaganta klangsensationer att den psykedeliabox jag förskansat mig i under stora delar av 90-talet började kännas på tok för trång och rätvinklig. Men psykedelian hade aldrig lämnat mitt hjärta och en konsert med Spacious var aldrig annat än pur magi!

I januari 2004, nästan på dagen 10 år efter musikkapellets tidigare nämnda, umeåanska premiärspelning, fick jag själv för första gången äran att arrangera en konsert med dem, som avslutningsakt på Moonshakes minifestival på Lilla teatern. Det skulle bli ett gäng ytterligare Moonshake-arr såväl med Spacious som sidoprojekt som Moon Trotskij och Cauldron innan jag flyttade från Umeå 2009. På Trästockfestivalen 2011 såg jag The Spacious Mind senaste gången. Sista, trodde jag nog ibland. Så scrollade jag häromdagen genom Trästockfestivalens line-up då jag såg denna festival som en bra ursäkt att fly det kulturella ökenlandskap som sommar-Umeå utgör. Noterade med gillande närvaron av ny-psykakter som Blodet, Planetariet, Planet Sun och Maidavale. Spännande. Och ändå i min värld fullständigt bortsopade, tornadobortsvepta av det som händer på festivalscenen Växthuset vid midnatt när fredag 19 juli 2019 behändigt övergår i lördag. The Spacious Mind. På rikt. Och jag inser att jag som veteran-head är närmast lagbundet förpliktigad att infinna mig där. Som om det vore den ringaste plikt och inte bara hundraprocentig eufori. Så jag greppar min veteranrymdskallekäpp och linkar dit. Det bör ni också göra. Vi ses där.