Anders Lundkvist

Studion, denna ständigt föränderliga lokal, har kvällen till ära förvandlats till något som för tankarna till Spökhuset på Gröna Lund.Syntetisk spindelväv hänger i stora sjok, tunga rökpustar fyller luften och självlysande dödskallar grinar mot besökarna.
Skräckfilmsfestivalen Blodröd är i full gång, och det har blivit dags för F W Murnaus expressionistiska vampyrrulle Nosferatu, eine Symphonie des Grauens från 1922, med purfärskt soundtrack komponerat och framfört av stockholmsbaserade gruppen Paatos.

Delar av denna grupp har under namnet Morte Macabre spelat musik från främst italienska skräckfilmer, blandat med egna, filmiska kompositioner.När man nu för första gången tonsatt en existerande film är resultatet imponerande, inte minst med tanke på att gruppen endast haft två månader på sig att skriva och repetera in stycket.

Paatos har lyckats skapa musik som, utan att sakna musikaliskt egenvärde, kompletterar men inte dominerar bilden – en svår balansakt. Ibland kan jag tänka att man skulle tjänat på ett diskretare tonspråk, men inte sällan är gruppens lyhördhet häpnadsväckande, och musikernas bakgrund inom symfonisk rockmusik resulterar inte i det slags duktiga instrumentaluppvisningar som denna genre ofta förknippas med – det hela är tätt och väl sammanhållet, och med cello, slagverk, bas, gitarr och mellotron i telepatiskt samspel väver gruppen ljudgobelänger som för tankarna till
filmmusikmästare som Krzysztof Komeda och Ennio Morricone.

När sista filmbilden tonat ut, och Petronella Nettermalm lägger ner sin cello och greppar mikrofonen för kvällens första vokalnummer – den underbara “Perception”, där hennes jazzigt beslöjade röst får sällskap av skimrande gitarrslingor, en suggestivt krängande rytmsektion och en näst intill överjordisk mellotron – är hela jag uppfylld av kalla kårar. Av vällust, förstås.

Som skrämselskapare har dock Nosferatu föga att erbjuda dagens luttrade skräckfilmspublik. Det skall mycket till för att åtminstone jag skall kunna annat än fnissa åt skådespelaren Max Schreck i rollen som fasansfull blodsugare. Där blir musikens betydelse påtaglig. Stundtals är den så gastkramande suggestiv att jag inte skulle drömma om att dra på munnen ens när vampyrgreven Orlock, med gigantisk höknäsa, tokstirrande blick och armarna i sömngångarpose, stolpar fram mot filmens unga hjältinna.

Stumfilmskonserter är kära angelägenheter för Umeås filmpublik sedan tiden med Projektor 7, och jag ser gärna fler – och förhoppningsvis mer välbesökta – arrangemang av denna typ; med knappt 100 betalande besökare gick det hela med förlust. Synd på en urpremiär av det ovanligare slaget.

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens  (F W Murnau, 1922)
med musik av och med Paatos
Studion, Umeå Folkets Hus
Blodröd Filmfestival
Fredag 2 november 2001