Anders Lundkvist

Reflektion kring tillståndet för den experimentella musiken i Umeå, februari 2013:

”Skriv nånting om den experimentella musiken i Umeå, gärna en skivrecension. Du har helgen på dig” säger en av tidningen QLTR:s medarbetare över telefon en fredagseftermiddag i mitten av februari. Visst. Mer än gärna. Experimentella tongångar är ju liksom min tekopp. Knaster, sprak och trasigt vackra kärleksförbindelser mellan ljud och oljud kittlar dödligt skönt i mina hörselgångar, medan mystiska ljudlandskap och skeva rytmer gör mig bastuvarm ända in i hjärteroten. Men Umeå? Sen jag lämnade den kulturhuvudstadsrustande björkstaden för snart fyra år sedan har min ursprungliga ambition att hålla koll på det umeanska kulturlivet intill förväxling och förblandning börjat likna ett dåligt skämt. Rutinskummande av umedagspressens kultur-och-nöjessidor på Luleå Stadsbibliotek när andan faller på. En Facebook-like här och där inför gamla umevänners musikrelaterade statusuppdateringar. Men mycket mer än så är det inte. Vardagen på hemmaplan trettio mil längre norrut pockar för mycket på min uppmärksamhet för att jag ska hinna bry mig.

Så vad händer på den ”experimentella musikscenen” i Umeå? Finns några purfärska skivalster att recensera? Något ljud-eller youtube-klipp att yvas över? Eller ska jag grotta ner mig i nostalgi? Harklande påpeka att det snart är tjugo år sen Spacious Mind golvade mig (och hela nypsychvärlden) med sin glimrande debutskiva ”Cosmic minds at play” OCH att en återutgivning av denna semi-klassiker kanske vore på sin plats jubiléet till ära… För ärligt talat: Jag vet inte riktigt vad som händer där nere på experimentmusikplanet NU, och deadline är alltför kusligt närliggande för att jag ska hinna göra något mer ambitiöst grävjobb. Istället slögooglar jag ”experimentell musik + Umeå” och får till min smärre häpnad veta att kulturhuvudstadsutskottet minsann ämnar lägga en del pengar på ”samarbete med Danmark kring experimentell musik”. Tänka sig. Söker en stund efter mindre ultra-vaga beskrivningar, men förgäves. Jag utgår dock från att de med ”Danmark” rimligen bör avse det där landet man kommer till via Öresundsbron och inte nån lokal kulturförening med samma namn.

Men nånting litet mer konkret ska väl ändå gå att vaska fram? Jomenvisst. Salong SubSpace.  Hurra för Salong SubSpace! Denna ”förening för experimentell musik” stack upp sitt vårrusiga huvud ur underjorden i slutet av april 2012, och plötsligt kunde knaster-och-sprakvännerna ånyo höra Umeås egen gitarrinnovatör nummer ett Mikko Savela fri-improvisera fram säregna klangorgier på liggande preparerade guror och allsköns ljudgenererande jox. Och inte bara det, Jerome Noetinger gick loss på rullbandspelare i höstas med härligt öronutmanande resultat, och inom kort vankas såväl Void ov Voices elektronikindränkta domedagsröst som Thomas Ankersmits ljudknådande medelst saxofon och analogsynth.  Det är bara att buga sig inför Mikko, LennART och övriga SubSpace-are som äntligen plockat upp knaster-och-sprak-fanan och vågar hålla den högre än de flesta i kommunen.
Att sedan Verket-besökarnas öron blott tre veckor efter SubSpace-debutarret tilläts bada i myriader av välklingande oljud vid Noisebath bådar ju också gott. Mer sånt till Umeå. I Umeå. För Umeå.
Och visst ja, den skamlöst begåvade tonsättaren och före detta K-pist-klaviaturisten Anders Lind smockar ju regelbundet till kultur-Umeå med innovationsstinna storverk som ”4 X Lind” (”det mäktigaste jag upplevt på hemmaplan” enligt VK:s Pierre Martin) och konserten för orkester och brandvarnare, medan de förment hemliga Råd Kjetil Senza Testa enträget fortsätter sin vandring längs den drone-psych-stig som ovan nämnda Spacious Mind en gång trampat upp, samt med jämna mellanrum släpper limiterade vinyler med vemodsmättat fantasieggande titlar som ”Abysséen” och ”Vinliden”. Sen ska man självklart inte förringa de hälsosamma doser av musikalisk och konstnärlig experimentlusta som storfräsararr som MADE och jazzfestivalen årligen förser oss med.

Men i övrigt då? Var finns den vardags-jordmån där spännande obskyriteter kan gro? Vad händer på Konsthögskolan? Var finns de yngre, var finns de kvinnliga utövarna? Finns några – ursäkta ärkeklyschan – samlande krafter? Var är ni, elektroniska hemmapulare, mörkt ambienta ljudalstrare, utforskare av jazzens och improvisationens gränstrakter, nytänkare inom nutida kammarmusik, ljudkonstnärer och förvaltare av den psykedeliska och experimentella rocken?
Finns i Kulturhuvudstaden-in-spe några kreativa ”samarbeten kring experimentell musik” med krafter på litet närmare geografiskt avstånd än Danmark, typ inom kommungränsen?  Med största sannolikhet. VAR de finns har jag i nuläget föga koll på, men nog vore det bra skojsigt att veta. Så snälla, kan ni inte berätta det för en nyfiken umebo i norrbottnisk exil? Så slipper jag stå som ett fån med oförrättat värv även vid nästa deadline. I do dream of noise, too.

Kommentar 2018: Tanken med denna krönika var att den skulle bli den första av ett antal återkommande reflektioner i tidningen QLTR kring Umeås experimentella musikscen, skrivna av mig, en arrangör och journalist med rötterna i Umeå och bopålarna längre norrut. Min skepsis till denna tidning (av orsaker jag avstår från att gå in på närmare) gjorde dock att jag avstod från att skriva mer för dem. Arbetet var dessutom oarvoderat, och jag kände vid denna tid att jag gjort alldeles för många gratisjobb. QLTR lades ner 2015. Denna krönika får därför ses som ett i tid och rum tydligt avgränsat fragment, även om en del av de frågor jag snuddar vid kan äga relevans även utanför experimentmusik-Umeå 2013.