Anders Lundkvist

I kategorin ”årstidsspecifika fröjder” hör nog sommarteater, jämte sommarprat, sommarlov och sommarsolstånd, till de främsta sommaren kan erbjuda. Och ska vi hålla oss inom de umeåanska kommungränserna avnjuts sommarteater, liksom så mycket annat, med fördel på Holmön. I en mysig liten dunge nära Byvikens hamn bevittnar vi årets lustspel, ”Bara lyckan kommer” av Alexander Fahlander, mer eller mindre löst baserat på Gunnar Fredrikssons ”Från fjärdingsmannens tid”, en skildring av livet på ögruppen under 1910-20-talet, en tid av matbrist, överbefolkning och andra bekymmer som dagens holmöbor knappast lider av. Som brukligt är i såna här sammanhang har historiska fakta på ett förtjänstfullt sätt smulats ner i en mustigt publik stuvning av anekdotanpassade överdrifter och rena påhitt.

I centrum för handlingen står kyrkoherden Lundmark vars förhållningssätt till det motsatta könet med ett artigt uttryck kan kallas ”vidlyftigt” Här finns den orädda ensamstående mamman Ylva som det gärna tisslas och tasslas om, fjärdingsmannen och hans dotter Klara, den av sorg förtärda Astrid och hennes rättskaffens make Samuel. Här finns lycka och olycka, svartsjuka, ung spirande kärlek och en utvandring till Amerika åtföljd av ett antal brev från andra sidan Atlanten. Samt, inte att förglömma, ”baran”, ett garnnystan med krafter från självaste hin håle. Och mellan alla dessa kontrahenter och deras intriger rör sig, som bönderna på ett schackbräde, ett gäng öbor med skvallervädrande näsor och mer eller mindre välutvecklad dubbelmoral, alltid redo att skrocka, sucka, himla med ögonen, skaka på huvudena och, på brett västerbottniskt tungomål, ondgöra sig över än det ena, än det andra. Här ges, vid sidan av alla skratt, några välriktade sparkar mot beteenden som dessvärre inte försvunnit på det sekel som förflutit sen tiden då detta ska utspelas.

Som tidigare konstaterats i denna tidning tar Holmöteatern små kvalitetsmässiga tuppfjät framåt för varje år som går, och enligt min i holmöteaterkunskap betydligt mer välbevandrade kollega var nog årets föreställning den bästa hittills. Ensemblen, med en salig blandning av proffs och amatörer – däribland en välkänd före detta kommunpolitiker – gör en klart godkänd insats. Det gäller även Kenneth Lundberg som i gestaltandet av en holmöitisk bonde och fiskare för 100 år sedan valde att behålla sin breda stockholmska framför att försöka fejka till ett lika brett västerbottniskt tonfall. Ska jag lyfta fram någon litet extra blir det Erik Lindström som i rollen som fjärdingsmannen på ett mycket skrattbefrämjande sätt spelar ut hela sitt register av grötmyndighet, knipslughet och fryntligt godmod. En trio bestående av Göran Burén på kontrabas, Åke Sandström på dragspel och Adrian Johansson på gitarr och nyckelharpa svarar för ett fin musikalisk inramning, och vi får såklart höra dem framföra den i dessa sammanhang obligatoriska ”Holmövalsen”. Allt sammantaget, ett väl utfört arbete av det slag som, enligt Karl-Bertil Jonsson, ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar!

Holmö Sommarteater 2017: “Bara lyckan kommer” av Alexander Fahlander, efter Gunnar Fredrikssons “Från fjärdingsmannens tid”.
Byviken, 11 juli 2017