Anders Lundkvist

Stolsraderna i Stadsökyrkan är fullbesatta och atmosfären intim på ett sätt som inte hör till vanligheterna vid kyrkokonserter när en nära femtiohövdad vokal-och-instrumentalensemble under lördagskvällen lotsar oss genom urpremiären av Den oändliga resan, Lennart Johanssons verk om emigrationen till Nordamerika, där vi i 15 sånger samt några helt instrumentala nummer och textrecitationer tas med på en resa genom den 1800-talsvärld som mötte de svenska nybyggarna i den nya världen. Att ämnet ligger körledaren, kompositören och kyrkomusikern Johansson varmt om hjärtat förstår vi av hans inspirerande inledningsanförande, där han bland annat berättar om sina 19 resor till svenskbygderna i USA.

Musikaliskt är Den oändliga resan mycket kompetent skriven utan att bjuda på några större överraskningar; det handlar huvudsakligen om lättsam kör-och-kammarmusik, ömsom i dur, ömsom i moll,  med stadig förankring i svensk folkton och uppblandad med vissa modernare tongångar på ett sätt som, inte minst med tanke på temat, gör Björn & Benny till ofrånkomliga referenspunkter. Även framförandet är oklanderligt; förutom till den mäktigt svallande körklangen och till sopranen Eva Plumppu som med sin varmt innerliga utstrålning och osvikliga stämma bär upp solistpartierna med odiskutabel bravur vill jag ge en extra eloge till Niklas Thornéus’  dragspel vars milda och stugvarma vemod vidgar den kammarmusikaliska klangbilden en aning. Ska jag lista en personlig favorit under kvällen får det nog bli den gripande Om aftonen, liksom den pampiga avslutningen med I solnedgångens rike . Jag blundar, känner en mild kåre längs ryggraden och låter bilder av amerikanska väggklockor, gulnade fotografier och annan emigrantmemorabilia  flimra förbi på näthinnan.

Långa, varma applåder  av en uppenbart nöjd publik får avrunda konserten.  Och visst är det svårt att inte tycka om detta ytterst sympatiska och ambitiösa verk, eller att undgå att röras av upphovsmannens  djupa och livslånga intresse för emigranternas öden. Ändå måste jag erkänna att jag inte blir fullt lika tagen som jag hoppats på. Det jag framförallt saknar är en tydligare och litet mer spännande dramaturgi; som det är nu avhandlas de drygt tjugo numren i rask takt utan mycket till andrum, och det är ibland lätt att tappa bort sig i handlingen – kanske hade det i detta sammanhang  underlättat om det funnits ett texthäfte tillgängligt för publiken. Men jag hade nog också gärna sett att Lennart Johansson litet tydligare vågat konfrontera mörkret och smärtan i emigranternas ofta mödosamma och strapatsrika liv – något han på ett gripande sätt berör i sitt inledande tal. Som det känns nu mynnar det hela litet väl snabbt ut i en försoningens frid som ärligt talat känns en smula lättköpt.

Måhända  är detta verk ännu i sin linda och kommer att utvecklas eller modifieras ytterligare med tiden. Eller så  hade jag behövt några fler lyssningar för att uppfatta nyanserna. Under alla omständigheter är det, trots mina anmärkningar, en storartad bedrift Lennart Johansson och hans vokala och instrumentala medarbetare utfört,  ett lokalt utvandrarepos i behändigt format, som säkert kommer att nå många framtida lyssnare såväl här som bland emigrantättlingarna på andra sidan Atlanten.

Den oändliga resan
Verk för blandad kör, sopransolist, recitatör, stråktrio, piano och dragspel.
Text, musik, piano och dirigering: Lennart Johansson
Medverkande: Mariakören, instrumentalensemble samt Eva Plumppu (sopran) och Victoria Svärdh (recitation)
Stadsökyrkan, lördag 13 april 2013