Anders Lundkvist

Så är festspelen igång för trettioåttonde året i rad och även nu kan konstateras att balansen mellan lättillgängligt och sofistikerat, folkligt och exklusivt är i det närmaste perfekt och att genreblandningen känns otvunget självklar. Här tumlar pop, rock, jazz, folk och klassisk och nutida konstmusik runt som den självklaraste sak i världen.

Denna utpräglat festspelsfestliga balans åskådliggörs på ett ypperligt vis på invigningskonserten i Black Box, signerad Rebecka Törnqvist.Att denna smärre veteran vid sidan av sin drottninglika scenframtoning har en röst med ansenliga resurser – beslöjat cocktailcool, enastående vig, magstödskraftfull och djupt känslomättad -är ju knappast någon skrällande nyhet. Men att den eminenta kvartett hon omger sig med på scen skulle lyckas tryffera ljudbilden så till den milda avantgardistiska grad samtidigt som allt är inbjudande och självklart svepte omkull mig fullständigt. Varje låt känns som en omsorgsfullt slipad ädelsten som glimrar på olika häpnadsväckande vis när den belyses från skiftande vinklar. Ena stunden gungar vi fram som på en mystisk nattlig safari där mångfacetterade gitarristen och pianisten Johan Lindström myskoplinkar ikapp med flyhänta harpisten Margareta Bengtsson, medan Conrad Agnas plockar och plonkar fram den ena klangen märkligare än den andra ur sin slagverksfatabur och Per “Texas ” Johansson samkör sin klarinett med den törnqvistska stämman i beslöjad fulländning. Nästa stund befinner vi oss i långt ösigare regioner, där Texas excellerar i stenhård minimalism medan Lindström-gitarren vältrar sig i distgyttja och Agnas på klassiskt improvslagverksvis framkallar skärande ljud med stråke på cymbalerna. Gött.Och vad som kan börja som en svalt melankolisk, snabbt förbiilande croonerdänga i stil med  “By the time I get to Phoenix ” eller  “I say a little prayer” glider över i en friformfärd med ordlös sång av vindlande, svindlande skönhet. Den bluesigt tribala tagningen på klassiska barnvisan  “Mary Mary, quite contrary ” – med  “Texas” partytricksandes med dubbelklarinettspel – är en suggestiv höjdare, och jag gåshudifieras och djupimponeras av den låt som inleds andlöst med Margareta Bengtsson på harpa och högstämd ordlös sång för att sen utvecklas till en studsande, klapprande, sofistikerad ljud- och oljudsorgie. Mer kan sägas men jag tror ni fattar vid det här laget. Jössickens.

Efter denna hejdundrande inledning skjuts Black Box-gradängerna in i väggen för att göra plats för en mer månghövdad, stående publik. Förhandsintresset för Smith&Thell har uppenbarligen varit stort, och den konsert som detta sprudlande popunder bjuder på får för undertecknads del betecknas som en trivselns promenadseger över mina kritikerkräsna dubier. Nog kan jag fortfarande tycka att gruppens musik är litet för strömlinjeformad och förutsägbar för att riktigt falla mig i smaken, men vad gör det när hela auditoriet dansar och klappar med och villigt fyller svarta lådan med allsång och jublar efter varje entusiastiskt “Är ni med då, Piteå? ” från sångerskan  Maria Jane Smith. Och några riktigt fina och galet peppiga låtar har de ju faktiskt i sin repertoar. Folkfest var ordet, sa Bull.

Uppfylld av denna folkfestliga urladdning promenerar undertecknad och en hyfsat stor skara iväg till Piteå kyrka för att avnjuta kvällens synnerligen stämningsmättade avrundning, mötet mellan länets nutida musikproffs Norrbotten NEO och Augustprisvinnande poeten Linnea Axelsson. Dessa sammanstrålningar mellan samtidsmusikalisk och dito lyrisk grädda har ju blivit något av en NEO- festspelsspecialitet, och mötet mellan Svante Henrysons musik i samiskt influerade verket Jag är tusen år och Linnea Axelssons lågmält pregnanta ord i eposet Aednan, där ord och musik stundom varvas, stundom samkörs, är andlöst. Och närmast renande.

Festspelen i Piteå, dag 1
Lördag 15 juni 2019
Studio Acusticum och Piteå Kyrka