Anders Lundkvist

Vad vore väl en Valborgsmässoafton i Umeå utan en konsert med Renhornen? Säkert alldeles, alldeles underbar, men avsevärt mycket fattigare på skrattparoxysmer, svinskönt storbandsgung och polkagrisrandiga utstyrslar! Årets valborgstema är geografi, och för reseledarskapet svarar i god Renhornsanda Sidensjös finest, fryntlighetsfantomen Erik Lindström. En naturbegåvad komikgenerator som lockar fram fniss, asgarv och andra muntert kluckande, gutturala läten från publikhåll vare sig han utför verbala krumbukter eller bara står och twistar småtaffligt i ett hörn under något av konsertens mer svängiga ögonblick. Dialogen mellan konferencier Lindström och diverse renhorn är som vanligt glimrande. De Arne Hegerfors-aktigt dumgeniala vitsarna haglar, och någonstans i mitten av föreställningen vidtar en rafflande geografirelaterad hänga gubbe-lek, där Lindström går på pumpen fullständigt för att han inte fattar sådana självklarheter som att det efterfrågade ortsnamnet på 4 bokstäver, där de tre första är U-m-e, såklart är Umej. Den indiska byn, ni vet.Medlemmarna i ständiga gästtrion ”Trion” – Kristina Axelsson, Maria Lindblom och Sabina Söderback – briljerar såväl kollektivt som individuellt och i stilfull interaktion med andra på scen närvarande begåvningar. Axelsson, alias ”Maskrosen from Slussfors”, inleder starkt genom att ta oss med på en vägdammsyrande färd längs den nordamerikanska kontinentens forna pulsåder i en fullödig ”Route 66”. Litet senare svassar vi i Lindbloms sällskap iväg till Rio i en parasolldrinksklirrande ”Copacabana”, och mot slutet av konserten låter Söderback den publika gåshuden jobba järnet i en brottarversion av ”Natural woman” som tveklöst skulle ha fått ”Lady Soul”, Aretha Franklin, att nicka bifall.

En bit in i föreställningen gör så dess affischnamn Roger Pontare entré. Denna gång mer loungemässigt skrudad än jag vant mig att se honom, med tonade solbrillor och leopardmönstrad kostym. Den storskäggige storsångaren är här betydligt mer lik excentriske danske resebyråkungen Simon Spies än sin sedvanlige vildman. Pontare sätter sig omgående i publik respekt genom ett prickfritt framfört stilmässigt triumvirat – från Sinatra-aktig crooner-elegans i ”Fly me to the moon” via själfull vokal pondus i en bastuhet storbandsfunktagning på Ray Charles-dängan ”Ridin’ thumb” till oljefat och handklapp i ohämmat muntra ”Give me hope, Jo’anna”, tidigare odödliggjord av bland andra Eddy Grant och Harry Belafonte. Och som mellanstick en lika brutalt avväpnande som tänkvärd a capella-trudelutt om våndan inför att behöva sjunga allsångspekoral, kroka arm med främlingar och idka annat flåshurtigt tvångsmys. Strålande! Någonstans i konsertens mitt ges det ärevördiga blåscorpset ett enastående tillfälle att härja på i ensamt majestät, i en drivig storbandsdänga lika späckad med sammetslent, kattjamande och kaxigt högstämt blås som fri från distraherande vokala inslag. Därefter bär det av till Turkiet, med en fezbeklädd trio trollbindandes en, med turban försedd, lätt förvirrad Erik Lindström i en skönt mysko ”Istanbul (not Constantinople)”, varpå Roger Pontare gör entré för att än en gång salutera Ol’ Blue Eyes med en glammigt spatserkäppssvängande ”New York, New York” som så här i valborgstider effektivt smälter ner vartenda uns av såväl småstadstristess som kvardröjande snöhögar. Han hinner även bjuda på en dos regionalpatriotisk norrlandsrap innan det rockas loss för fulla spjäll i en storbandstryfferad version av ZZ Tops gubbrock-anthem ”Gimme all your loving ”. Att Pontare i kusligt stor utsträckning för tankarna till en mer fjällbrynt variant av denna grupps texanska skäggmurvlar Billy Gibbons och Dusty Hill gör ju inte saken sämre. Lite senare tar sig Philip Fowler ton i en blåsstompig tributkuplett till kringlornas Mekka – Södertälje – och konferencier Lindström lägger under stort jubel ut texten om platsernas plats, Sidensjö socken med dess 33 märkligt betitlade byar, samt bjussar på en gravt Sidensjö-relaterad, självbiografisk barndoms-anekdot vars slutpoäng förflyktigas som isarna när det blir vår. Det var visst nåt om ett marsvin. Hysteriskt kul var det i alla fall. Så närmar vi oss finalen, och Trions maffiga funkversion av ”Life is a highway” blir en utmärkt aptitretare inför konsertens svängologiska höjdpunkt, där nämnda Trio, anförda av Pontare, tokfläskar loss i ett Motown-medley med extremt hög svängighetsgrad. Yes box alright! Därefter går vi ner i vilopulsläge igen medelst en finstämd tolkning av ”Stjärnorna”, Pontares och Marie Bergmans schlagerbidrag från 1994, och avrundar evenemanget med den där andra pontareska schlagern, vars namn är så välbekant att det knappt behöver nämnas (ledtråd: Vindar). Med denna valborgsbaluns avklarad är det så fritt fram för vintern att, efter bästa förmåga, rasa ut bland våra fjällar och solen att kyssa liv i skog och sjö!