Pitefolk knogar på. Om än nerbantad till en dag är festivalen fortfarande en magisk plats. En plats där möten,mångfald och återväxt blir till något självklart och konkret, inte bara till kulturpolitiska floskler.
I en vackert utsmyckad Acusticum-foaje bjuds på allspel, folkdans, kulturskoleuppvisningar och andra härligheter innan portarna slås upp till Black Box, där vi under kvällen serveras fyra välsmakande bitar av den världsmusikaliska smörgåstårtan.
Först ut är tornedalskvartetten JORD med sin karismatiska blandning av gammalt och nytt, näbbstövlar, loop-pedaler och meänkieli . Ibland öppnar de lyriska bråddjup genom att med drömskt dragspel, kontrabas och ordlös sång gestalta hur isen talar i polarnatten för att i nästa stund förorsaka kollektivt toksprittande medelst hutlöst svängig humppa. Och mellan låtvarven levereras tänkvärdheter om den godtyckligt dragna gräns som 1809 gjorde tornedalingarna till svenskar och om den hårda försvenskningspolitik som förvandlade meänkielin till ett hemligt språk. Tänk på det, alla ni som tvärsäkert hojtar att svenskar, det har vi minsann varit i alla tider.
Mingá, en purfärsk grupp frontad av Inga Máret Gaup-Juuso, står för kvällens rockigaste inslag. Jojk möter distade metalriff och smattrande trummor, och även om det musikaliska resultatet inte alltid är min tekopp känns det onekligen uppfriskande i sin dundrande kraft. Gaup-Juuso plockar också hem duktigt med gåshudspoäng när hon ensam framför en av farfarsfaderns egna jojkar från 1860-talet.
Även om han själv värjer sig mot benämningen legend råder det ingen tvekan om den betydelse Hans Caldaras haft för den romska kulturen i Sverige. Uppbackad av enastående Hot Roma Band är snart 70-årige Caldaras en scenkonstnär av rang, ena stunden något av en skönsjungande romsk crooner, i nästa en kraftfull leverantör av musikaliska tributer till Vysotskij och Django Reinhardt och lika gripande som gastkramande påminnelser om den ondskans ideologi som sänt hela folkslag i döden.
Att varje Pitefolkfestival ska avslutas med balkanskt värsting-ös hör väl närmast till allmänbildningen vid det här laget. I år är det festivalgeneral Danne Engmans egna stoltheter i Framnäs Folklore Ensemble som får den äran. Med en musikalisk häxbrygd lika färgsprakande som mönstret på de kalotter ensemblen bär sätter de fart på en ringlande orm av balkandansvänner, och även vi fegisar som sitter kvar i bänkarna kan inte undgå sprittanden och kårar av vällust inför den ljuva musik som uppstår när elgitarr och härjedalspipa integreras i diverse turk-makedonska elvataktare.
-Ni måste korsa för att komma nån vart, går ni rakt hamnar ni bara på samma ställe igen, hör jag en av balkandansledarna instruera sina meddansare. Och visst är det så, kulturutveckling i ett nötskal. Det måste korsas för att vi ska komma nån vart!
Pitefolk världsmusikfestival
Medverkande: JORD, Hans Caldaras, Mingá, Framnäs Folklore Ensemble, Luleå Hembygdsgilles spelmanslag, Kadrell’n m fl.
Lördag 21 november 2015
Studio Acusticum
Anders Lundkvist 
Leave a comment