Anders Lundkvist

”Vet ni hur man snidar en trähäst? Man tar ett stycke trä och skalar bort allt som inte är häst!” påpekar Ronny Eriksson i invigningstalet till årets Pitefolk;  och om hästen är det vackra och viktiga som blir kvar när allt onödigt karvats bort är Pitefolk en festival med riktigt mycket häst i sig. Eller många hästar om man så vill. Ibland en eldig ardenner från Spanska ridskolan, som frustande klapprar fram klangfröjder från Iran, Makedonien eller Malung. Eller en samling ystra föl från musikskolorna i Piteå och Umeå, förkrossande såväl i numerär som spelglädje när de invaderar Acusticum med sina slängpolskor och sjöflöjtslåtar. Men mest av allt är Pitefolk, i all sin innehållsrika enkelhet, en ödmjukt självmedveten arbetshäst som tålmodigt drar tunga kulturella lass.

Festivalen inleds med vokalkvartetten Kongero, ”folkmusikens The Real Group”, vars  genomsympatiska och hantverksmässigt oklanderliga framträdande efter en timme dock leder till en ofrånkomlig trallmättnad; då är jag mer helhjärtat entusiastisk inför ODE – Olle Linder på diverse stränginstrument,  officiella nyckelharpsvärldsmästaren Emilia Amper samt Dan Svensson, som inte bara spelar slagverk som en gud utan också sjunger med vild, säregen och känslomässigt fullödig stämma. Här sparas inte på krutet när det gäller virtuost nytänk, och stordåd i gåshudens tjänst uträttas i den långa, meditativa sorgesången  Butterfly Bazaar. En liknande eufori-upplevelse infinner sig litet senare när Cookies ’n’ beans tar Stora Salen i besittning med sin trestjärniga finsmakarcountry. Uttjatade ”klassiker” som Joleen och First we take Manhattan ges nytt liv i deras mäktiga tolkningar och blandas med eget, lysande, material.

Även andra festivaldagen rymmer ett sådant övermått av talang att det nästan går inflation i begreppet. Medan Jannes Frickeboda står för vemodsflamberad tornedalshumor späckad med meänkieli och överljudsspeedade dragspel levererar Emma Ahlberg, Daniel Ek och Niklas Roswall en störtflod av stråkdragna och fingerplockade strängljud som,även om jag gärna sett en större variation i låtmaterialet, rymde enastående lyriska kvaliteter. Jon Henrik Fjällgren är i sin tur det närmaste festivalen kommer en popstjärna, och med hymniska powerjojkar och mellansnack fyllt av ödmjukt klokskap fick han snabbt även den mest skeptiska lyssnare på fall.

Ingen Pitefolkfestival vore komplett utan en rejäl dos balkanskt bauta-ös, något som MacSoul avslutningsvis tillhandahåller med sådan konstfull intensitet att såväl massiv gåshud som hysteriska bensprittningar är ofrånkomliga konsekvenser av härligheten.
Efter detta magnifika fyrsprångsrace kan så den duktiga festivalhästen återvända till spiltan och pusta ut efter ett synnerligen väl utfört arbete. Tack för det!

Pitefolk Världsmusikfestival
Studio Acusticum 21-22 november 2014
Medverkande: Kongero, ODE, Cookies ’n’ beans, Jannes Frickeboda, Ahlberg-Ek-Roswall, Jon Henrik Fjällgren, Mac Soul, musikklasser från Piteå och Umeå m.m.