Anders Lundkvist

När Bodens orkesterförening hälsar vårens ankomst med ännu en pianoafton är det mot bakgrund av en hårt kringskuren budget. Därför är det glädjande att de valt att lägga de surt förvärvade slantarna på Stefan Bojsten. Inte bara för att denne genomsympatiske pianovirtuos och musikprofessor sannerligen kan konsten att klia elfenben med lika delar vidunderlig teknik och fullödig känsla, utan också för hans repertoarmässigt fräscha förhållningssätt.

Trion Mozart, Schubert och Debussy kan på papperet tyckas en smula förutsägbar. Inget kunde vara mer felaktigt. Till skillnad från de mer än lovligt tröttsamma uppvisningar i klassiska förutsägbarheter jag bevittnat och morrat över tidigare i våras är detta inget förment publikknipande tragglande av sönderspelade ”klassiker”. Ingen liten nattmusik, ”Ave Maria” eller ”Clair de lune” så långt ögat når. Istället handlar kvällen om att lyfta fram några av dessa alltför tidigt bortgångna mästares sena, nyskapande alster. Verk som inte sällan känns hisnande moderna, som gläntar på framtidens dörrar och förebådar kommande epoker.

Som Mozarts överraskande personliga ”Rondo i a-moll” från 1787, präglat av sorg och bestörtning över en nära väns plötsliga död. I detta harmoniskt avancerade verk finns en känslomässig kraft som förebådar den romantik Mozart aldrig hann bli en del av, och i Bojstens passionerade tolkning blir det som att bestiga ett sorgens berg medan stenar och grus lossnar under fötterna och störtar ner. Det är onekligen en eggande tanke att försöka föreställa sig hur och i vilken riktning Mozart hade utvecklats om han förunnats ett längre liv.

Liknande funderingar väcker  Schuberts ”Drei Klavierstücke”,  skriven blott månader innan tonsättarens bortgång och ett dånande bevis på pianots potential att omfatta en hel orkesters kraft och dynamiska spann, där naiv enkelhet kontrasteras mot djupaste sorg, likt en ensam dans genom tomma salar, där tillfälliga glädjeskutt bryts mot melankoliskt trippande. Efter pausen följer det som blir kvällens höjdpunkt, Claude Debussys andra och sista svit om 12 preludier, färdigställd 1913. Att Debussy tillhör pianomusikens förnyare är allmänt känt, men vidden av hans nyskapande blir sällan så tydligt som i denna samling poetiska fragment, där han likt en musikalisk forskningsresande fångar upp och knyter samman mångahanda influenser och stämningar, från det drömska, mystiska och österländskt färgade till vemodiga franska lantidyller, smattrande klangfyrverkerier och komiskt struttiga  grotesker som hyllningarna till Pickwickklubben och till den excentriske amerikanske cirkusclownen  General Lavine. Tres magnifique.

Preludiesviten ackompanjeras av bilder och poetiska texter som förvisso är vackra, men hade gjort sig betydligt bättre i ett programblad. Som det blir nu känns detta multimediala påfund mest beskäftigt och snarare distraherande än förstärkande. ”Riktigt bra konst brukar klara sig utan beskrivning”, står det paradoxalt nog i programbladet, och det gäller även Debussys toner.

Men bortsett från det, en enastående kväll. Att få beskåda de välkända klassikerbysterna i ny belysning  av en så pass talangfull ljusmästare som Stefan Bojsten är inte annat än – lysande.

Pianovår i Boden: Stefan Bojsten
Björksalen
Torsdag 7 april 2016
Arr: Bodens orkesterförening