Anders Lundkvist

Med snart fyra decennier på nacken är Kalottjazzen ännu en folkfest av det avspänt sofistikerade slaget, rymmandes stora kvantiteter högkvalitativt mys. Tack för det. Själv anländer jag i elfte timmen till mysets epicentrum vid parken nedanför Aine konstmuseum på den finska sidan av gränsstadsmolekylen Haparanda-Tornio och hinner,trots att jag missat merparten av festivalens klangbuffé, knapra i mig några sista läckerheter. 

Till dessa mersmaksgivande diton hör svenska jazzfusionimprovtrion Thymeshift i möte med danska keyboardisten och elektronmusikern Katrine Amsler. Välkomponerat, improvisationslystet och, utan att vara det mest hisnande originella jag hört, tillräckligt rikt på spännande stökigheter för att väcka mitt odelade intresse. Kombinationen av ljudlandskapliga utflykter och fusion kan ju resultera i det sämsta av två världar – new age-aktiga klibbigheter och svåruthärdliga uppvisningar i instrumentell duktighet – men denna kvartett håller sig definitivt på den goda sidan av kraften. Kirunabördige gitarristen Thomas Gunillassons mångfacetterade noisande möter saxofonisten Malin Wättrings ömsom brötigt bredpenslade, ömsom lyriskt detaljmålande saxspel i många finfina duster medan Katrine Amsler smyckar ut ljudbilden med spännande elektroniska texturer och trummisen Johan Björklund, tillika konstellationens fryntlige talesperson, knyter ihop groove-säcken med såväl drivigt som lyhört spel. Perfekt. 

Därefter är det dags för festivalens odiskutabla kioskvältarakt att inta scenen. Vid knappt fyllda 50 har Lisa Nilsson befunnit sig i folkflertalets medvetande i tre decennier, ett ärkeproffs som sedan länge levt upp till de löften hennes brådmogna sena tonårstalang väckte. I länsstorbandet och dess kapellmästare Joakim Milder har hon också en musikalisk uppbackningsenhet som gör hennes sanslösa talang rättvisa, långt bortom de reklamradiospellistor där hennes gamla brottarhits till uttjatningens gräns fortsätter att rulla genom decennierna. Inledandes med två klockrent exekverade Donny Hathaway-alster, ”Someday we’ll all be free” och sommarbrissvalkande ”Flying easy” har Nilsson och storbandet oss omgående i en liten ymnigt solstolsförsedd ask, i vilken vi kan luta oss tillbaka och casha in. 

Michel Legrands ”You must believe in spring”, med blåset som en skara andar som samlar sig kring Lisa Nilssons försiktigt vattenfärgsmålande röst, varm och nära som hos självaste Monica Z. ”Full måne”, en rusigt svepande,  egenkomponerad härlighet, och Prefab Sprouts ”Nightingales” vars plastiga originalarr skymt dess jazzigt melodiska briljans, här i enastående snygg tolkning, med nilssonrösten mot en mäktig blåsfond ur vilken Mats Garberg lösgör sig för att smäkta järnet i en hypersofistikerad tenorutläggning. Därefter ”God give me strength”, ett litet melodiskt precisionsur av klangurmakarnas konung Burt Bacharach, med Lisa Nilssons stämma stävandes på klanghavet med fullt utspänt vokalsegel. Wow.

Som brukligt är avslutas Kalottjazzkvällen i det tillstånd av sommarljus upplysthet och andlös koncentration som endast en konsert i Alatornio kyrka kan skänka åhörarna. Detta år är det Nina Tapio med sin snudd på overkligt starka och lättböjliga stämma som får den äran, ackompanjerad av Petri Somer på  källsprångsflödande piano och Heikki Pohto på pilande saxofoner och flöjter. En perfekt festivalavslutning och inledning på den högsommar efter vilken vi, som det brukar heta, går mot mörkare tider. Tack så mycket. Kiitos paljon. 

Kalottjazz & Blues Festival 2019
Lördag 29 juni 2019
Aine Art Park och Alatornio Kyrka