Anders Lundkvist

På sistone har jag vid flera tillfällen stött på titeln ”key account manager” och insett att jag, skam till sägandes, inte ens haft rudimentär koll på vad den de facto innebär. Nu vet jag bättre. Enligt ärevördiga Wikipedia är en ”key account manager” den av befattningshavarna inom ett företag som helt ägnar sig åt att säkerställa goda affärsrelationer med företagets nyckelkunder, det vill säga de kunder som bedöms ha ett strategiskt värde för företaget. En professionell fjäskare, med andra ord.
Ett praktexempel från äldre tid på en, måhända fiktiv, företagsledare som själv tog ett redigt key account -ansvar, jobbade stenhårt mot sina nyckelkunder, inte sällan på bekostnad av så kallat ”vanligt kundpack”, är ju megasliskige handlaren Sjökvist i Åsa-Nisse-filmerna, fullödigt gestaltad av Gustaf Lövås. Den veritabla störtflod av lismande komplimanger, gravt förmånliga erbjudanden på allsköns delikatesser och så vidare som denne knohultske specerihandlarfantom utsätter nyckelkunder som ”söta fröken Brita” för står ju endast i paritet till den dito av avsnoppande spydigheter som mer ordinära bondläppsklienter a´ Åsa-Nisse, Klabbarpar’n & co får mottaga. Enligt min far fanns det i det småborgerliga (pre-universitets-) garnisonsstads-Umeå där mina vid förra sekelskiftet födda farföräldrar under 30-och- 40-talet framlevde sin yngre medelålder gott om i uppåtslickandets och nedåtsparkandes föga ädla konst fullfjädrade real life-Sjökvistare. Stadens ”societet” utgjordes på den tiden i stor utsträckning av ett antal mäkta snobbiga men ekonomiskt inte sällan betydligt mindre solida officersfamiljer, för vars medlemmar de lokala näringsidkarna fjäskade järnet från arla morgon till sen eftermiddag. Officersfamiljemedlemmarna var naturligtvis helt med på slicka/sparka-noterna. Att bevärdiga en icke-societetsmedlem som min älskade blivande farmor Fanny ens en blick inne i speceriaffären höll sig dessa överstar och överstinnor, majorer och majorskor däremot för goda för. En betydligt högre grad av artighet, underdånighet och vädjan till den goda viljan uppvisade dessa garnisons-bigshots när de, några dagar efter den senaste privata officersbanketten, kom intassande på det lokala bankkontoret för att där med min bankanställda farmor diskutera lån, reverser och olika typer av därtill hörande uppskov med mera. Så gick det till på den gamla goda tiden i vårt präktiga folkhem där vi alla var som en enda stor familj.
Nå, nu har jag kanske täppt till en kunskapslucka beträffande vad en key account manager i grova drag pysslar med. Så om ni vid ett framtida besök på den loppis, det antikvariat eller den vinylskivbörs där ni tillhör det pålitliga stamkundsklientelet stöter på en sällsynt svassande ny säljare som med käften full av spelad förtrolighet lutar sig fram mot er och viskar att hen minsann har på gång en laddning grymma psykedelia-eller krautrock-rarrisar eller en svinuöst svåråtkomlig, i princip osprättad, svensk förstautgåva i Panacheserien av någon högbrynt gallisk kultförfattares förstlingsverk, samt att just Ni till ett ytterst förmånligt pris inom kort kan bli lycklig ägare till dylika dyrgripar, då vet ni att er lokala detaljist anställt en (förmodlig mycket högt arvoderad) key account manager. Och då är det ju bara att glufsa i sig av de förmåner ett sådant fjäskförfarande kan innebära för er del. Mycket nöje!