Anders Lundkvist

När våren nått sin kulmen och sommaren snart skulle börja banka otåligt på dörren stundade en helg då sinnena tilläts bada i välgörande mörker. Jag pratar om den i Umeås kulturliv unika, alternativkulturella multikonstfestival som går under namnet Uma Obscura och som ägde rum 27-29 april.

Spelplats för invigningskvällens obskyriteter var Restaurang Balder, vars källarlokaler snabbt knökades fulla av en festglad samling människor vars huvudsakligen tyg-, plast-, metall- och läderbaserade kreationer uppvisade stor estetisk spännvidd, från det tämligen ordinära till det hisnande originella. För kvällens musikaliska beledsagande svarade, förutom ett antal DJ:s, även tre live-musikakter. Först ut var jämtländske rockpoeten Jens Gustavson med sina varmt melankoliska låtar, därefter White Birches – sångerskan och gitarristen Jenny Gabrielsson Mare och synthspelaren Fredrik Jonasson – vars personliga, medryckande och drömska fusion mellan artister som Kate Bush och elektroniska klanger väckte min förtjusning. Kvällens sista band var Mechatronic från Uppsala, bestående av Wilhelm Äretun (sång och program-mering) och Emma Hortlund (keyboard och texter). Denna duo levererade blippbloppig synthpop av det taktfast energiska, trall-och dansvänliga slaget som i ärlighetens namn kändes en aning för förutsägbart för att riktigt fånga mina kräsna kritikeröron, men gruppens ohämmade spelglädje och publikens pigga gensvar vägde upp så mycket att det i slutändan blev en riktigt härlig konsertupplevelse. Lägg därtill några dansanta inslag signerade K-popdansgruppen Unpretty Dance Crew, tribal fusion bellydance-artisten Entropy och burleskdansaren Lady Rivet och festivalen fick en flygande start inför lördagen.

Denna andra festivaldag ägde rum i Folkets Hus, vars entréplan under lördagseftermiddagen upptogs av alternativmarknaden ”The Black Market” och utställningen ”Art obscura”. Namnen till trots känns dessa platser snarare varmt gemytliga än mörkt olycksbådande. På marknaden, liksom på utställningen, kunde man botanisera länge bland en myriad av fantasieggande, fulvackra, mystiska och tankeväckande skapelser. Här fanns bland annat Sally Steampunkers mångfacetterade utbud av smycken och kläder och Sandra Mattssons suddskulpturer. Här visade Geson Rathnow och Kai Reichwaldt upp sina konstverk, skapade i ett flertal material – allt från glas, sten, garn, foto och keramik till ben, horn och ärgade och nedbrutna material. Nämnas kan även Lina Forsbergs målningar och skulpturer med dess modiga utforskande av känslor och psykisk hälsa och designern Tomas Pongas klädkollektion ”Noaidi”, inspirerad av hans samiska kulturarv och hans alternativa stil. Till festivalens samarbetspartners hör RTSI-initiativet (Rätten Till Subkulturell Identitet) som verkar mot diskriminering av personer med subkulturella identiteter, och som var medarrangör till flera av festivalens konserter samt till konstutställningen ”You are not alone”, där subkulturella konstnärer tolkat ett skelett – tänkt som en symbol för människans innersta väsen – utifrån alternativa stilar eller uttryck.

Musiklegendkvoten fylldes under lördagskvällen upp med råge genom en Sverige-exklusiv solospelning med Wayne Hussey i Idunsalen. Denne sextioårige brittiske gentleman är måhända inte känd för den stora allmänheten, men som tidigare medlem i The Sisters of Mercy och frontman i The Mission är hans ikoniska status i postpunk/goth-kretsar oomtvistad. Att Hussey varit med och skrivit soundtracket till mången festivalbesökares liv märktes på det jubel som utbröt när han framförde avskalat lyriska gitarr- eller pianotolkningar av låtar från hela sin långa karriär, där höjdpunkten i min bok utgjordes av en gravt gåshudsframkallande pianoversion av The Mission-klassikern ”Butterfly on a wheel”. En mycket vacker och stämningsfull konsert, där legenden Wayne Hussey lyckades med konststycket att skapa en intim stämning på den väldiga Idunscenen, som kan kännas som ett världshav om man är ensam på den.

Lördagskvällen i Studion bjöd på en rejäl rytm-och-klangfest som inleddes med göteborgsbaserade Anna Öberg & Härsk. Öberg, som började sin karriär i Helsingborg på 80-talet i synth/new wavegruppen Ladomir, stod tillsammans med sin trio för en musikaliskt och visuellt kraftfull uppvisning. Hon ledde konserten likt en översteprästinna, skanderande Bob Hund-aktigt lakoniska texter på svenska, till ödesmättat ackompanjemang av klanger uppkomna i korsvägen mellan synthpop, EBM, new wave och folkton. Klanger som bland annat genererades med det enastående elektro-organiska instrumentet björkharpa! Därefter höjde finländska Blastromen de publika adrenalinnivåerna ytterligare några enheter med sin spektakulära cyberpunkvariant av den arketypiskt kraftwerkska robotshowen, komplett med blinkande ljusdräkter och hela konkarongen. Kvällen i Studion, tillika festivalkvällen, avrundades med Spark! vars kombination av ettrigt effektiv maskinpop och vasst samhällskritiska texter förde mina tankar till svenska synthpionjärerna Ståålfågel. Jag kan varmt rekommendera det furiösa livebandet Spark! men vill rikta ett varningens ord till dig som lider av coulrofobi. Din clownskräck lär knappast minska vid åsynen av två vilt gestikulerande gestalter som under stora delar av sina konserter uppträder utstyrda i sällsynt läbbiga ”evil clown”-masker!

Årets Uma Obscura inrymde även programmet Korean Wave, där koreansk kultur så som popmusik, dans och mat stod i fokus. Utbytesstudenten Dohee Kim höll en föreläsning om koreansk matkultur och tidigare nämnda Unpretty Dance Crew svarade tillsammans med två andra k-popdans-grupper – Halcyon och Ignite – för en fin uppvisning i Idunsalen. Dansen är en av Uma Obscuras grundbultar och dansmässigt nåddes kulmen i Dance Obscura, där Morgana, Vayola Heart & Semira Frost, krAa Fusion & marlen sunna, Misty Moon och tidigare nämnda Entropy gjorde gemensam sak i den utsökt ljussatta Idunsalen sent på lördagskvällen. Ett veritabelt frossande i tribal fusion belly dance, burlesk, jazz, japansk och kinesisk dans och andra stämningsmättade koreografier. Som grädde på moset bjöds det även på en visning av designern Viveka Grens (alias FireBirdFusion), av skandinavisk historia inspirerade, kollektion Birka. Dansen fick också avsluta hela festivalen genom ett antal dansworkshops i Miklagård i Folkets Hus under söndagen.Uma Obscura är en festival som vågar blanda olika konstformer och lyfta fram de subkulturella genrerna som annars ofta hamnar i skymundan. En festival utan vilken kultur-Umeå vore avsevärt mycket fattigare.