Anders Lundkvist

Stora salen är lindrigt talat knökfull när Norrbotten Big Band och Lisa Nilsson under Joakim Milders ledning dundrar igång höstens finalkonsert med Donny Hathaways  Someday we’ll all be free , inledningen på en ursnygg, superproffsig och själfullt spelglad kväll som visar på Nilssons självklara hemvist i jazzen och blir en nödvändig påminnelse om att denna sångfantom ju faktiskt är så mycket mer än bara några nittiotalshits som för evigt naglats fast i Lugna Favoriters spellista.

Till skillnad från storbandets mer experimentella musikutflykter, där dess olika delar inte sällan svirrar iväg i alla tänkbara riktningar, agerar ensemblebjässen här oftast som en massiv enhet, som vore Lisa Nilssons röst den lilla, urstarka bogserbåt som lugnt och värdigt  drar en väldig timmernot. Här finns egna  låtar i mäktiga arrangemang , däribland den gripande När en människa faller, och Milder, Nilsson och storbandet sköljer också Prefab Sprouts  Nightingales ren från originalets i mina öron svåruthärdligt glassiga 80-talsproduktion ; fram träder en skimrande, melodiskt raffinerad  balladpärla som passande nog följs av  två inspirerade tolkningar av de lättlyssnade komplexiteternas mästare, Burt Bacharach, där A house is not a home  utgör en av konsertens höjdpunkter  – och  rymmer ett pianosolo som närapå får min nederkäke att lossna från sina förtöjningar.

Efter pausen förs vi djupare in i den stilfulla vintagevärld som storbandsjazzen för alltid kommit att förknippas med, som vore vi gäster i en femtiotalsvåning med teakbord och stringhyllor. Här finns ärkeklassiker som Michel Legrands You must believe in spring i återhållsamt arr toppat med ett av Dan Johanssons lyriska trumpetsolon, och Lars Gullins Danny’s dream blir till Dagnys dröm, en smeksamt vemodig betraktelse över en medelålders kvinnas hjärtekval som säkert får den stora Monica Z att nicka och le brett i sin himmel. Därefter höjs tempot igen och Lisa Nilsson hinner innan kvällens slut scatsjunga på ett fullständigt okrystat vis, något som sannerligen inte alltid är fallet när samtida vokalister tar sig an detta urgamla jazzuttryck. Två brasilianska klangdelikatesser får avrunda denna storslaget underhållande kväll – först ett odiskutabelt smäktande alster där det slösas rejält med ingredienserna  ”Hjärta” och ”Smärta” och därefter  en redig dos brasilianskt funkgroove i Vinden (O Vento),  där vi alla för en stund får glida fram i en metallicglänsande cabriolet med fartvinden i håret och glaset fyllt av dyrchampagne. Och sämre kan man ju ha det.

Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band
Dirigent: Joakim Milder
Kulturens Hus, Stora salen
Lördag 6 december 2014