Anders Lundkvist

Utanför Kiruna Folkets Hus ljuder musik från stora högtalare och några människor är sysselsatta med att tillsammans med konstnären Jesper Lindberg förfärdiga en graffitivägg. Inne i husets till vardags aningen charmlösa foajé pågår ett myller av olika aktiviteter och atmosfären är varm och inbjudande. Här finns mat från olika länder, på en teveskärm visas en dokumentär om hiphop i Kenya och i ett kojliknande litet tält, som en mysigare mikro-version av stadsfesternas eviga öltält, kan besökare slå sig ner och lära känna varandra medan de dricker te med ”Te-gumman”. På olika ställen i lokalerna hittar vi exempel på Jessica Hallbäcks gatukonst, vars feministiska och samhällskritiska kommentarer skarpt kontrasterar mot alla kommersiella budskap som övergyttrar det offentliga rummet. Här finns också ett ”intersektionalitetshjul” att snurra på, ett kulturellt och samhälleligt ”lyckohjul” som hjälper en att reflektera kring hur man uppfattas och värderas av omgivningen och uppfattar och värderar sig själv utifrån de många olika parametrar som ingår i ens kulturella identitet – kön, utbildningsnivå, sexuell läggning, etnicitet, härkomst, religion, hudfärg, utseende och så vidare. Tidigare under dagen har det hållits olika aktiviteter – workshop i västafrikansk dans med den i Kiruna bosatte senegalesiske dansaren, musikern och koreografen Serigne Dial, en barnaktivitet på svenska och meänkieli (tornedalsfinska) där Gun Olofsson från Pajala lärt ut språk genom sång, rörelse och lek, eritreanskt nationaldagsfirande med tårta, dans och tal och ”World café”, ett så kallat ”dialogcafé” där deltagarna turats om att sitta i olika smågrupper och diskutera frågor som rör integrationen i Kiruna.

Det är lördag 26 maj 2018, tredje och sista dagen av Pamojafestivalen, en småskaligt storartad, antirasistisk gratisfestival som för femte året i rad arrangeras i Kiruna. Ordet ”Pamoja” betyder ”tillsammans” på swahili, och själva poängen med festivalen är just gemenskapen, tillsammansskapet, att genom kulturupplevelser och aktiviteter föra människor samman och inspirera till såväl skaparlust som till nya tankar och synsätt. De två föregående dagarna, då festivalen ägde rum på Malmfältens folkhögskola, var programmet mindre omfattande, med fokus på föreläsningar och workshops. Bland annat berättade Emma Winroth om sin mormor Ingeborg som överlevde förintelsen, och Jessica Norin Ortiz och Sofie Markne från Juventus ungdomsjour i Södertälje föreläste om vad begreppet feminism kan innebära 2018. Det arrangerades även två workshops om samtycke och Peter Svensson, som också är verksam på Juventus, talade om maskulinitet och om machokulturens destruktiva drag, och om vikten av att ifrågasätta det sätt på vilket manligheten paketeras.

Idén till festivalen föddes 2013, när några studenter på volontärutbildningen vid Malmfältens Folkhögskola i Kiruna började fundera på hur de på ett kreativt och roligt sätt kunde omsätta sina kunskaper om integration och antirasistiskt arbete i praktiken och verka för mångfald på det lokala planet. Genom åren har profiler och organisationer som Maxida Märak, Maria Sveland, EXPO, Somalia bandy, Until the End Crew, Cleo och Femtastic med flera gästat Pamojafestivalen och besökarantalet har sedan första festivalen 2014 tredubblats, från ungefär 500 till 1500 besökare. Nyligen tilldelades Pamojafestivalen även Kiruna Prides utmärkelse Regnbågsripan för sitt arbete med att utmana maktstrukturer och verka för ett bättre samhällsklimat för alla.

I Lars Jansson-salen på övervåningen i Folkets Hus äger flera av lördagseftermiddagens arrangemang rum. Först av dessa är två föreläsningar och workshops med Yasri Khan, ledarskapskonsult, tidigare miljöpartistisk politiker och en av grundarna av föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR). Han berättar om organisationens verksamhet och mål och hur fredsarbete och integration går till såväl på ett individuellt som organisatoriskt plan. Publiken får göra två övningar, en där vår förmåga att, tillsammans, snabbt lösa ett problem sätts på prov och en där vi får reflektera över grupptillhörighet. Arbetet med fred och integration är, menar Yasri Khan, ett komplext och omfattande arbete utan statiska lösningar, som förutsätter att man är flexibel och ständigt beredd att tänka om. En stor utmaning ligger i att bygga och behålla förtroenden i grupper där mångfalden kan vara stor ifråga om etniska bakgrunder, kultur och språk, och där många personer kommer från socialt utsatta områden.

Centralt här är att kunna se människorna och samtidigt få gruppen och samhället att gå framåt, menar Yasri. Han berättar att SMFR vill uppmuntra individerna att reflektera kring vilka de är och vad de är duktiga på, få dem att känna sig inkluderade så att de i sin tur förmår se på andra mer positivt istället för att projicera de negativa känslorna på omgivningen. Stort fokus läggs därför på utbildning och på att motivera ungdomar att plugga, söka kunskap och bidra till samhället, ta del av demokrati på olika plan. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att integration är ett samspel mellan olika parter, en tvåvägskommunikation, menar Yasri.
– Integration handlar om att gå på djupet hos de människor som ska integreras, få dem att mötas någonstans. Det kan vara skrämmande och en utmaning. Hur hanteras rörelser som ser andra som hot? Och kan man lösa problem tillsammans istället för att uppfattas som varandras problem? Och hur bygger man inkluderande grupper där vi tar oss bortom ”du hör inte hit”-tänket? Yasri påpekar att det händer något i den sociala interaktionen när man hittar utmaningar att lösa tillsammans, men att man i det läget också måste stanna upp och ställa frågor, som frågan om vad som offras på vägen och vad känslan var.
– Som invandrad startar man på minus och måste ständigt bevisa vad man är och inte är.Centralt i integrationen är därför att få så många som möjligt att bidra, bli delaktiga och kännas och känna sig behövda. För att göra det måste man bekämpa bilden av att vissa grupper är parasiter.
– Man måste inse att människor är människor och att många vill bidra, att man inte flyr för att få bidrag, liksom att människor som delar religion eller etnicitet inte alltid har mer gemensamt än de som inte gör det. Många svensk-muslimer delar erfarenheten av att ha stått ”mittemellan”, att under uppväxten ha fått förmedla budskap mellan kompisarna och familjen, säger Yasri.Han menar att integration i slutändan handlar om vikten av att kunna kommunicera, bli förstådda och se nyanser. Att lära sig avkoda varandra och undanröja missförstånd, att lugnt resonerande utreda sakernas tillstånd. Något som är lika svårt som viktigt i en polariserad tid med ett stort och snabbt informationsflöde, där rykten, lögner och halvsanningar blixtsnabbt kan ges status av etablerade “sanningar”, twitterstormar nå orkanstyrka och mediedrev förstöra karriärer och i förlängningen även liv. Yasri berättar om de många och uppmärksammade turerna kring den kontrovers som 2016 gjorde att han lämnade sina politiska uppdrag – att han i enlighet med sin tro och sina traditioner väljer att hälsa på kvinnor genom att lägga handen på hjärtat istället för att ta i hand.
– Händelsen är ett exempel på en kulturell ”symbolkrock” och det är naturligt att det blir kritiska reaktioner när sånt sker, men det borde ha gått att diskutera. Istället utmålades jag, som verkat för fred, jämställdhet, samtycke och dialog, omedelbart och utan grund som grovt reaktionär kvinnohatare, islamist och till och med terrorförespråkare. Fastän alla fakta om vad jag gjorde och stod för fanns i öppen dager, säger Yasri Khan och poängterar att muslimer inte sällan misstänkliggörs och anses ha en dold agenda, och att han i och med kontroversen framställdes som den farligaste sortens muslim, ”en ulv i fårakläder” som egentligen är ute efter att islamisera västvärlden.
– Att hantera överflödet av information och vara källkritisk är en enorm utmaning och det hela försvåras ytterligare såväl av trollfabriker som av mediejättarnas algoritmer som anpassar informationsflödet. Det är oerhört lätt att hamna i filterbubblor och olika verklighetsbilder, och sånt försvårar integrationen, konstaterar Yasri Khan.

Lite senare ger Karin Karlsson en inblick i livet som ung same idag. Hon berättar om glädjen och stoltheten i det samiska, om stark släktsammanhållning och om kärleken till kulturen och renskötseln, men också om de utmaningar hon ställts inför i närmandet till sin egen samiska identitet. En identitet som under uppväxten var långt ifrån självklar eftersom hennes familj förlorat mycket av kontakten med de samiska rötterna. Publikens kunskaper prövas genom att vi får svara ”Ja” eller ”Nej” på olika påståenden om samer, och Karin reflekterar kring hur dagens samer påverkas av medvetenheten om en samisk historia fylld av förtryck från storsamhället – markövertaganden, tvångsförflyttningar och rasism – och visar på den diskriminering och de fördomar som än idag grasserar. Om upplevelsen att bli kallad lappjävel, få frågor som ”har du ens renar, din jävla fake-lapp” och om att förväntas ”stå till svars för” allt som en hel folkgrupp gör, och om den lika absurda som seglivade myten om att samer egentligen vill att renar ska förolyckas för att de själva ska kunna ”kvittera ut försäkringspengar”. Karin belyser också de fördomar och den diskriminering som förekommer inbördes mellan samer, och reflekterar kring hur detta delvis kan bottna i det historiska förtryck samerna som helhet utsatts för. Hon tar också upp problemet med bristande jämställdhet inom renskötseln, hur hon som kvinnlig renskötare blivit ifrågasatt fast det finns många historiska bevis för att kvinnor varit renskötare och jägare på likartade villkor som männen.

Att på förutsägbart recensentmanér kora en festivalhöjdpunkt känns synnerligen onödigt eftersom Pamoja-helheten övertrumfar delarna, men jag måste ändå erkänna att jag blev helt golvad av Lo Lindströms framträdande. Denna i Skellefteå uppväxta och bosatta poet, konstnär, queeraktivist och glesbygdskämpe (med mera), som vid fyllda 21 redan med fog kan klassas som Pamojaveteran, tar i sitt lika roliga som allvarliga, vassa som varma, modiga som känsliga framträdande spjärn mot centralisering och mot urbana och könsmässiga normer. Alltid på glesbygdens, gräsrötternas och de icke normbärandes sida brandtalar Lo eftertänksamt för landsändan norr om den Dalälvs-gräns som dragits ”i förtroendet som brustit”. Hen river ner stormande applåder med en erotisk dikt av sällsam skönhet, om ett möte efter tjälen och innan myggen, när naturen dånar, kyssar smakar salt och läppar bräckt vatten. Lo ger även röst och ryggrad till dem som aktivt väljer att bli kvar på den lilla hemort de under uppväxten tränats att avsky, för att där skapa uppbyggliga sammanhang istället för att följa lämmeltåget mot större städer söderut. Lo Lindströms poetiska höjdarshow ramas in av några på ytan diametralt olika men alla mycket känslofyllda konserter. Först ut är Ella NiChana, ung Kiruna-baserad singer/songwriter med irländskt och svenskt påbrå, som med sin röst och en akustisk gitarr skapar något på samma gång lågmält, drömskt och kraftfullt som känns som den lexikala definitionen av uttrycket ”less is more”. Därefter står lokala hardcorebanden Broken Ribs och Settlement för en råpunkig attack som får såväl publikens revben som murbruket i konsertlokalen Prisma att dallra. Lite senare på kvällen intas nämnda lokal av kvartetten Punk Williams. Bakom gruppens städade familjefarsfasad döljer sig ett gäng lystet flåsande, fårutklädda rockulvar vars monstruösa urladdning av pur energi blixtsnabbt får samtliga mina ”trött gubbrock”-farhågor på skam. Därefter höjs pulsen och temperaturen ytterligare när tidigare nämnde Serigne Dial och ett gäng slagverkare får igång publiken i en svettigt euforisk sång-och-dansbaluns, varpå vi strax efter midnatt kan pusta ut och svalka av oss med den förträffliga mix av suggestiva klanger, sköna beats och sylvasst tankeväckande texter som tillhandahålls av Kvinnliga Situationen, ett hiphopkollektiv med bas i Malmö och rötter i såväl Finland som Indien och Tanzania. Så ska det låta!

Pamoja brukar benämnas antirasistisk festival och integrationsfestival, och jag kompletterar gärna dessa epitet med ett tredje – fristad. En inbjudande plats eller zon där möten som annars inte självklart skulle äga rum sker, där besökarna, i olika åldrar och med olika bakgrunder, genom att lyssna, läsa, måla, samtala, tänka, dansa, äta, skratta och på andra sätt uppleva festivalstämning, tar sig förbi de inre och yttre spärrar som hindrar tillsammansskapet. Där inspiration och tankar kan födas, fördomar ställas på huvudet och nya vänskaper knytas. Måhända låter denna beskrivning flummig eller naiv i vissas ögon. Och jag säger inte att alla besökare nödvändigtvis får dessa upplevelser. Eller att integration är något enkelt och att alla problem genom ett trollslag löses för att ett gäng människor äter mat, dansar och lyssnar på föredrag tillsammans. Men jag vill tänka att arrangemang som Pamoja ändå för oss ett tuppfjät närmare ett mer öppet och inkluderande samhälle. Och väldigt roligt har man på vägen.

För gruvstaden, som alltid präglats av en utopisk anda, stundar väldiga förändringar; osäkerheten inför framtiden är påtaglig och det finns all anledning att känna skepsis inför de alltför stora orden. En sak står dock klar – Kiruna kommer att behöva platser för kultur och aktörer som verkar för kulturella möten, kreativitet och inspiration. Och i Kiruna, liksom överallt i vår kaotiska och konfrontativa tid, behövs ett tillsammansskap. Låt Pamoja visa vägen!