Anders Lundkvist

Nu ska jag berätta om en man som hette Valter. Valter Lenman var hans namn, ett vackert och ovanligt namn tycker jag. Valter var i mångt och mycket en drömmare. Han bar på drömmar som var litet för stora, konstiga och svåra att greppa för att omgivningen riktigt skulle förstå sig på honom. Drömmar som höll honom uppe genom åren men som också, när de inte längre kunde hålla stånd mot en hårdnande verklighet, blev hans fördärv.

Valters familj var rik. Inte så att de ens tillnärmelsevis tillhörde landets verkliga överklass, men tillräckligt välbärgade för att skilja ut sig från mängden i Renvallen, den lilla by i trakten kring Arvidsjaur där släkten Lenman uppehållit sig sedan början av 1800-talet. Valters förfäder hade där byggt kraftverk, bedrivit fiskodling och, framförallt, grundat det sågverk som han och hans syskon och kusiner ägde och drev. Släktgården var stor och rymlig, rik på snickarglädje och blänkande arvegods och enastående vackert belägen på en kulle högst upp i byn, med milsvid utsikt över skog, myrar och trolska små insjöar. Själv bodde Valter och hans fru Göta på en mindre gård en bit därifrån, i ett hus med många vinklar och vrår, sprängfyllt med ålderstigna möbler och andra klenoder från den framstående Lenmansläkten.
Såsom tillhörig denna beryktade släkt hade Valter placerats i ledningen för sågverket. Men hans håg stod åt ett helt annat håll än fiskodling och sågverksindustri. Det var snarare papper, denna trävaruindustrins slutprodukt, som intresserade honom, och då främst möjligheten att fylla papperen med ord. För Valter skulle bli Författare. De glest befolkade trakterna i mellersta Lappland, med dess samer och nybyggare, myrar, insjöar och knotiga fjällbjörkar, skulle i Valter en dag få sin egen besjungare, sin Pelle Molin eller Bernhard Nordh. Författare, fnyste folk. Jo, jag tackar. Som om det skulle ge något.

Drack gjorde han också, den där Valter. Och Göta, stackars arma Göta, suckade folk, lade huvudena på sned och sköt de skvallersniffande näsorna i vädret. Göta, denna vackra och rediga kvinna som fått den jämrans oduglingen Valter på halsen när hon lika gärna kunnat välja Hugo, Einar eller någon annan av hans mer skötsamma och dådkraftiga bröder, som minsann också svansat för henne i ungdomen och bokstavligen lovat henne guld och gröna skogar, även om de sistnämnda främst tjänade till att omvandlas till virke och flis i lenmansläktens sågverk. Och inga barn fick de heller, Valter och Göta. Kanske lika bra det. För hur skulle n’ Valter ha kunnat ta hand om ett barn, han som knappt verkade kunna ta hand om sig själv. Sa folk.

För många var Valter ändå en charmerande kuf, en sån man skakar överseende på huvudet åt men ändå inte kan låta bli att hemligen fängslas av, som långt efter sin bortgång kommer att ge upphov till mångahanda anekdoter, bullrande skratt och en och annan tår vid släktmiddagar och liknande sammankomster. Och barnen älskade och förundrades över Valter, han som tycktes vara så olik de andra vuxna som mest ägnade sig åt att prata om vuxensaker som Pengar, Plikter och Arbete, eller tillrättavisa den unge som råkat prata med mat i mun eller inte satt tillräckligt rak i ryggen vid middagsbordet. Valter föreföll helt ointresserad av att bedriva dylik uppfostringsverksamhet. Som om han i själva verket var en av dem, ett något större barn som förklätt sig och låtsades vara vuxen men som egentligen mest ville smita iväg och bygga en koja eller leka kurragömma. Ofta hände det under släktsammankomsterna att Valter tog pipan ur munnen och plirande vinkade till sig barnen för att berätta något. Och ur hans mun, till det yttre så förvillande lik de övriga vuxnas, kom sagor och ramsor och andra märkligheter. För Valter tycktes orden ha ett egenvärde, vara något som gick att leka med, inte bara verktyg för tillrättavisningar och annat vuxengöra. Ej blott till färg och form likartade tegelstenar som skulle muras samman till fyrkantiga, i brukssyfte tillkomna, byggnader, utan färgglada, till formen mångskiftande, klossar som kunde sättas samman till nästan vad som helst.

Allra mest spännande var det när Valter kallade samman barnen för att berätta den antika grekiska sagan om kung Minos på Kreta och labyrinten i Knossos, som inrymde det förfärliga odjuret Minotauros, hälften tjur och hälften människa. Hur kung Aigeus i Aten varje år tvingades sända unga män och kvinnor som offer till Minotaoros, och hur hans tappre son, prins Theseus, följde med ett av skeppen för att strida mot odjuret. Hur Theseus förälskade sig i kung Minos´dotter, prinsessan Ariadne, som gav honom den röda tråd med vars hjälp han efter att ha dödat odjuret kunde finna vägen ut ur labyrinten. Men hur en segerrusig Theseus sedan under hemresan glömde att hissa triumfens vita segel , vilket ledde till att fadern vid åsynen av båten med de svarta seglen trodde att sonen dött,  varpå han förkrossad av sorg dränkte sig i det hav som efter honom än idag heter Egeiska havet. Barnen ledsnade aldrig på att höra Valter gång på gång berätta denna gripande och spännande historia. Alltid var det någon ny detalj som tillfogades berättelsen, förmedlad av Valter med livfulla gester, dramatisk stämma och plirande blick.

Ibland hände det att Valter tog med sig barnen på utflykt. Eller exkursion som han högtidligt benämnde det. En gång skulle de beskåda ett fornminne som enligt vad Valter läst fanns någonstans i trakten. Det blev en övermäktigt lång vandring genom snårig skogsterräng där Valter, hjulbent och med pipan i högsta hugg, ledde troppen, ivrigt gestikulerande och docerande för sina unga adepter om olika blommor och träd och fåglar och bär och forntida bragder. Snart började barnen tycka att fornminnet låg väl långt borta, och när en av de yngre, med gråten i halsen, frågade om de inte var framme snart stannade Valter upp och såg sig hastigt omkring. Därefter satte han plötsligt kurs mot en glänta, varpå han triumferande pekade på en lavbeklädd stenbumling som låg där i glänten nära skogsbrynet.
– Här är fornminnet! Det är ändå från stenåldern, hojtade han och började genast lägga ut texten om detta fantastiskt vackra fornminne och dess än mer fantastiska historia. Och även om inte ens de yngsta barnen på allvar trodde att denna av människohand uppenbarligen orörda stenklump verkligen var det fornminne de letat sig fördärvade efter gjorde det inte så mycket. För Valter kunde med sina ord, sina färgglada verbala klossar, göra tillvaron magisk.

Även om många i bygden muttrade och skakade på huvudet över den märklige Valter hade han, förutom barnen, en vän som tycktes förstå hans drömmar. Det var ”Redaktör´n”, den kulturintresserade redaktör Stenström på Norrländska Socialdemokraten, en litet vinddriven, aningen alkoholiserad akademiker från Uppsala som en gång i sin ungdom flyttat norrut med avsikt att stanna ett år och sedan blivit kvar i mer än ett kvarts sekel. Stenström kom snart att fascineras av särlingen Valter, och med jämna mellanrum reste han från Luleå till Renvallen för att hälsa på honom. Då plockades bjudkonjaken och de kubanska fincigarrerna fram, och likt två litteraturens luggslitna punschbaroner satt Valter och redaktör Stenström många kvällar i finrummets arvefåtöljer och lät sina vilda visioner stiga som cigarrök mot taket. Stenström intresserade sig mycket för Valters skrivande, inte minst den del som rörde det gemensamma favoritämnet, samisk historia och mytologi. Han såg till att Valters artiklar regelbundet publicerades i tidningen och satte honom även i kontakt med sameforskningspionjärer som Ernst Manker och Israel Ruong, vilka båda visade ett, kanske artigt, kanske ärligt menat, intresse för hans skriverier. Valter åkte till och med ner en gång till Uppsala för överläggningar kring möjliga samarbeten med docent Ruong. Jag har inte närmare kännedom om vad som sedan hände, men kan konstatera att merparten av Valters mer högtflygande planer tycks ha gått om intet. Kanske för att han tvivlade på sin egen förmåga, kanske för att han allt oftare tog till flaskan.

Med tiden växte även missnöjet med Valters oförmåga att sköta sina åtaganden på sågverket. Han slutade dyka upp på kontoret och styrelsemötena och satt istället i sin skrivarstuga mest hela dagarna, drack konjak och whiskey, rökte cigarr och knattrade frenetiskt på sin svarta skrivmaskin av märket Royal. Han tvingades sedermera avyttra sin andel i sågverket och ta jobb som sågverksarbetare. Något som förmodligen förlängde hans liv med ett par år eftersom han då hölls under uppsikt och gavs färre tillfällen att dricka på dagtid. Man kan i efterhand fundera på hur Valter uppfattades av de övriga sågverksarbetarna under en tid då klasskillnaderna i folkhems-Sverige fortfarande var påtagligt syn- och kännbara. Jag gissar att många såg på honom med viss skepsis och misstänksamhet, som vore han bolagets förlängda arm, ditsänd av sina bröder och kusiner i ledningen för att hålla uppsikt över de andra. Som om Valter överhuvudtaget skulle ha brytt sig om sådana saker. I början av 60-talet gick redaktör Stenström i pension och flyttade tillbaka till Uppsala. Han och Valter upprätthöll under några år en smått pliktskyldig brevväxling, som ville de intala sig att allt var som i fornstora dar då de, nedsjunkna i de lenmanska arvefåtöljerna, låtit cigarröken och de grandiosa visionerna stiga mot taket. Man kan bakom brevens flåshurtigt farbroderliga formuleringar (”Bäste bror”, ”Högt ärade herr redaktör” och så vidare) och de putslustigt stofila skämtsamheterna ana en hos båda männen växande bitterhet över livet och sakernas tillstånd. Hade Valters liv blivit till en film hade denna garanterat rymt åtminstone en scen där huvudpersonen en kylig senhöstnatt, höggradigt berusad, raglar runt ute i skogen, hytter med näven mot natthimlen och häver ur sig vitglödgade förbannelser över tillvarons jävlighet och hela eländet.  Valter, ur vars en gång så rejält tilltagna förråd av färgglada ordklossar inte särskilt många storslagna ordkonstskapelser frambringats, må ha varit född med den berömda silverskeden i munnen, men i ärlighetens namn hade nog han och Göta det rätt knapert genom åren, inte minst på 60-talet. För stolt för att i onödan be sina mer välbeställda syskon om allmosor sålde Valter för att dryga ut hushållskassan ut merparten av de fina gamla möbler och andra släktklenoder av vilka hemmet en gång varit överfyllt. Och beträffande lenmanssläktens anrika sågverk gick det med tiden allt sämre för att några år efter Valters bortgång upphöra för gott.

När Valter avled i januari 1969, 66 år gammal, fann man i en för ändamålet oanvänd klädkammare i hans skrivarstuga enorma travar med hand- och maskinskrivna papper, gissningsvis flera tusen sidor. Göta var vid tillfället för trött och sorgfylld för att orka gå igenom travarna, och inga andra i släkten tycks ha hyst något större intresse för dem, så hela klabbet slängdes. Innebar det då att hela Valters litterära kvarlåtenskap, frenetiskt framknattrad medan han satt där i stugan dag efter dag med cigarren och konjaksglaset inom räckhåll, gick upp i rök? Nästan, men inte riktigt. En tunn bok blev det, naturligtvis om samisk mytologi och historia, utgiven på Norrländska Socialdemokratens förlag 1952 med benäget bistånd från redaktör Stenström. Det blev frukten av Valters storslagna drömmar och visioner.

Jag fick boken i gåva av min mor när jag var 12 år gammal, och fick då också höra historien om Valter. En man vars livsöde fängslat mig ända sedan dess, och som jag i tanken mer än en gång kopplat samman med min tidigt bortgångne farfar och mina föräldrars begåvade men sköre vän Sören och andra färgstarka men mer eller mindre oförlösta konstnärssjälar. Valter, vars fru, ”den vackra och rediga Göta”, var näst äldst av min mormors systrar. Och min mamma var ett av barnen som aldrig tröttnade på att höra Valter berätta den grekiska sagan om Theseus, Minotaurus och Ariadne med sin röda tråd, en saga hon förde vidare till mig och mina kusiner, som många gånger under min barndom suttit på filtar i en endast med ett stearinljus upplyst matkällare hemma hos min moster i Häggdånger utanför Härnösand och andäktigt lyssnat på min mor, den fantastiska sagoberätterskan.

Valter avled två och ett halvt år innan jag föddes, men Göta närvarade på mitt dop i augusti 1971, och på en bild tagen efter dopet håller hon mig i sin famn. Två månader senare gick hon bort. Göta, som knappast var någon miserabel ”stackars arma Göta” utan en stark, varm och kärleksfull människa som sörjdes djupt av släkt och vänner vid sin bortgång. Göta, som hela livet stannade kvar vid Valters sida trots alla som ojade sig och tyckte att hon gått kunde valt ett bättre parti. Kanske för att hon älskade honom och i honom såg något annat än den kuf och odugling han var i mångas ögon. Kanske såg hon det som sin plikt. Jag vet inte. Götas historia återstår fortfarande att skrivas, men nu har ni i alla fall fått höra historien om Valter.