Anders Lundkvist

Del 1

Nu ska jag berätta en saga. En släktsaga och en sannsaga. Den utspelas norr om polcirkeln, högt uppe på landets hjässa, i trakter där samerna sen urminnes tider låtit sina renar beta. På denna glest befolkade landyta, motsvarande nästan fyra gånger Skånes, skulle tre samhällen uppstå. Jag väljer att tänka på dem som tre syskon, i detta fall tre bröder, i en familj som vi kan kalla Malmfeldt.

Ett av samhällena, den äldste brodern Gällivare, hade funnits länge, fört en anspråkslös tillvaro genom århundradena, som kyrkby, marknadsplats och hemvist för några hundra själar. Och så hade det kunnat fortsätta, om det inte varit för att det fanns skatter i de omgivande bergen, enorma skatter. Skatter som skulle komma hela landet till gagn, och stora delar av den omgivande världen, men vars utvinning också skedde till priset av att den samiska ursprungsbefolkningen på kolonialt vis trängdes undan och gjordes till främlingar i sitt eget land.

Och om sanningen ska fram så gagnade skatterna, i enlighet med kolonialismens logik, nog i längden mer landet i övrigt, inte minst dess centrala del, än platsen på landets hjässa. Och med tiden skulle potentaterna i Huvudstaden få för sig att skatterna egentligen var deras, men att skärvor av uppmuntran väl gott kunde skickas tillbaka dit upp till landets hjässa som tack för att skattkamrarna tömdes. Inte för att skatterna skulle ta slut på mycket länge. Det visade sig nämligen vara de två största skattkamrarna i sitt slag i hela världen.

Och tack vare dessa skatter skulle familjen Malmfeldt välsignas med ytterligare två söner, långt mer dådkraftiga än den beskedlige Gällivare. De yngre brödrasamhällena skulle uppstå på rekordtid, växa explosionsartat och i bara farten dra med sig den lilla kyrkbyn så att den blev nästan lika stor som de andra. Men Gällivare skulle alltid vara litet tystare, mer försagd och anspråkslös än sina framstegsivrande bröder. I grund och botten var han ju bara en liten kyrkby, byggd på myrar och tallhed i en dal i bergens skugga.

Skattkamrarna öppnas

Att skatterna fanns där hade man vetat länge. Redan år 1642 hade en bonde, Lars Larsson från Junosuando, varit med om något märkligt under en ekorrjakt. Hans järnskodda pilspets hade fastnat i ett stenblock. Stenen visade sig bestå av magnetit, en form av järnmalm som man snart skulle hitta på flera ställen i trakten, inte minst i bergen norr om Gällivare. Malmen blev den skatt som allting skulle komma att kretsa kring, och just därför väljer vi att kalla familjen för Malmfeldt.

Så förflöt mer än 200 år under vilka man på olika, mer eller mindre tvivelaktiga, vis försökte lägga beslag på dessa skatter, men det gick länge trögt. Men så, 1888, var det dags. Då hade Stålhästen fått en bana att löpa långt norrut på, vi kallar den Malmbanan, ända fram till den lilla kyrkbyn gick den. Och då satte allt igång.

Till den lilla kyrkbyn med 276 själar anlände, inom loppet av bara några år, 7000 personer. En synnerligen brokig och livaktig skara. Det var gruvarbetare söderifrån som strejkat och fått sparken och som nu lockades av löften om flera gånger högre lön, det var järnvägsarbetare, läkare, hantverkare, ingenjörer och, inte att förglömma, en polsk-judisk köpman vid namn Enoch Finkelstein, som flytt svälten i hemlandet och som här sålde färdigsydda kläder till järnvägsarbetare och gruvarbetare och som sedermera öppnade en handelsbod i kåkstaden. Den kåkstad som börjat byggas av bräder från fläsk-och-dynamitlådor, alldeles vid berget norr om kyrkbyn, där malmen börjat brytas. Malmruschen var ett faktum och ur dess kaos föddes familjen Malmfeldts andre son, vildbasen Malmberget.

Nyfödd men redan stridsklar som en manlig Pallas Athena sträckte han ut sig över bergskammen och sneglade ner på Gällivare, som förskrämd hukade i dalen. – Nu är vi bröder, du och jag, skrockade Malmberget. Nu blir det åka av! Du får sköta kontoret så ser jag till att skattkammaren vittjas! Och Gällivare svalde och nickade, som ett barn som egentligen inte vågar men är än mer rädd för att säga nej. Och så blev det. Gällivare ”skötte kontoret”, blev det administrativa centret, medan Malmberget blev centrum för gruvbrytningen, ett veritabelt Klondyke med ett ständigt inflöde av nya människor. I brist på andra bostäder slog de sig ner i den snabbt växande kåkstaden, där stanken av slask och avfall var vedervärdig och där lönnkrögeri, prostitution och annat elände flödade. Men där också rikedom och makt fanns och där högtidsklädda människor åt middag under kristallkronor i de till synes ruckliga kåkarna.

I Gällivare gick befolkningsutvecklingen i maklig takt, där bodde länge främst ättlingar till nybyggare och samer. Gällivare och Malmberget såg sig nu mer eller mindre som tvillingar, men ett ytterst omaka tvillingpar var det. Och mot slutet av 1800-talet hade det vildsinta kåkstadslevernet i Malmberget urartat så till den grad att det blivit en riksskandal, och det bolag som sedan några år skötte gruvdriften tvingades göra något åt saken. En redig stadsplan förfärdigades, och 1900 revs stora delar av kåkstaden. 1914 brann resten ner, så när som på Finkelsteins handelsbod, som vi får anledning att återkomma till senare i denna saga.

Mönstersamhället och den dubbelbottnade patriarken

Bolaget som efter flera olika turer tagit över driften av Malmbergsgruvan hette LKAB, i folkmun bara LK eller helt enkelt Bolaget med stort B. L och K i akronymen stod för Luossavaara och Kirunavaara, två berg tio mil norr om Malmberget, dit stålhästens bana nu i slutet av 1800-talet nått. Dessa berg hade visat sig rymma en ännu större skattkammare än Malmberget; det var helt enkelt världens största malmfyndighet! Och där skulle nu ett nytt samhälle byggas, familjen Malmfeldts tredje son, mönstergossen som skulle bli störst och finast av dem alla. En kåkstad hade redan uppstått där vid 1800-talets slut och man ville till varje pris förhindra att det skulle gå som med Malmberget. Mönstergossen döptes till Kiruna, som betyder fjällripa. Såklart efter det berg, Kirunavaara, Fjällripans berg, där den största skattkammaren låg.

Och det var ingen hejd på vad man kostade på Kiruna! Orten blev en modernitetens spjutspets, före sin tid på många sätt och inte riktigt lik någon annan plats i landet. Eller någon annan plats överhuvudtaget. Här följde inte gatunätet det vanliga rutmönstret utan utformades organiskt efter terrängen, med svängda gator som skulle skydda bebyggelsen från nordanvinden. Gator som tidigt försågs med elektrisk belysning, för att betvinga det massiva mörker som rådde under den långa vinterperioden. Och Kiruna fick världens nordligaste spårvagn, den enda i landet norr om Uppsala, för att transportera arbetarna till gruvberget. Och arkitekturen skulle komma att bli extravagant, från de bastanta, röda, gula och gröna huslängorna med arbetarbostäder till de många spektakulära offentliga byggnaderna, av vilka två utsetts till landets vackraste, Gustaf Wickmans djupröda träkyrka från 1912 och Stadshuset från 1963, ritat av Arthur von Schmalensee. Och Kiruna blev Konststaden där många utställningar och föreläsningar om samtidskonst presenterades för arbetarbefolkningen, och dit många konstnärer sökt sig genom åren och där konstlivet varit mycket aktivt. En konstfrämjande anda som grundlades redan av den man som, mer än någon annan, har förknippats med uppbyggandet av detta mönstersamhälle, en statsgeolog från Dalsland.

Hjalmar Lundbohm hette han, gruvdisponenten, patriarken, stadspappan, vars namn ideligen dyker upp i Kiruna – Hjalmar Lundbohmsvägen, Hjalmar  Lundbohmsskolan, och så klart  hans gamla disponentvilla, Hjalmar Lundbohm-gården. Där det sägs att det spökar och att man skymtat den pipskäggige patriarken som en skuggestalt och känt cigarröken från hans gamla tjänsterum. Som alla andra sagor rymmer även denna förenklingar och försköningar. I sagor jobbar man ju hellre med tydliga karaktärer – Kungar och Drottningar, Häxor och Troll – än med komplexa maktförhållanden och mer dubbelbottnade personligheter. Hjalmar ter sig i mångt och mycket som en sagofigur, och han ges gärna epitet som ”Bergakungen” och ”Norrlands okrönte kung”. Och även om han såklart inte ensam skapade Kiruna, så framstår han som en mycket tydligare maktfaktor och chef än de mer anonyma bolagsmän och andra makthavare som styrde över Malmbergets och Gällivares öden.

Men även om det genom åren skrivits överraskande lite negativt om Hjalmar Lundbohm framstår stadspappan, betraktad med moderna och normkritiska ögon, som långt mer dubbelbottnad än det anstår en sagofigur. Han har med all rätt prisats för sina insatser och för omsorgen om sitt skötebarn. Han var väl insatt i olika samhällsbyggnadsidéer och visste vilka fallgropar man inte skulle ramla i, att disciplinen och bolagsstyrningen inte fick gå till överdrift, som den gjort i de städer som skapats av industrimagnater som amerikanske Pullman och tyske Krupp. Jämfört med dessa var han på många sätt en humanist. Han förstod värdet av konst och kultur och använde sitt imponerande kontaktnät av konstnärer och arkitekter för att ge mönstergossen Kiruna det yttersta av estetiskt raffinemang och modernitet, inte sällan i strid med Bolagets snävare vinstintressen. Och de gruvarbetare som valde att söka sig till kylan, mörkret och nordanvinden på landets hjässa fick finare bostäder och högre lön än någon annanstans i landet. Numera vet vi emellertid även att Hjalmars patriarkala ledarskap under hans verksamma tid alltmer skulle komma att ifrågasättas av Bolaget och arbetarna och framstå som föråldrat, medan bilden av honom utåt var så gott som entydigt positiv. Vi vet att klassmotsättningarna var tydliga i mönstersamhället och att det i Kiruna länge var stor skillnad mellan olika stadsdelar, där flera var långt mer eftersatta än de mönsterområden som Hjalmar och Bolaget gärna visade upp för entusiastiska besökare.

Men samernas vän var han i alla fall ändå, skyndar sig folk att säga. Jovisst. Eller? Säkert såg han sig som det, som det barn av sin storsvenskt patriarkala tid han var. Vi vet att Lundbohm var nära vän till den samiske diktaren Johan Turi, att han brann för samisk konst, och att det samiska satt många spår i Kirunas arkitektur och konstliv, med träkyrkan från 1912 i formen av en kåta som det tydligaste exemplet. Vi vet också att han bekymrade sig över det hot som gruvdriften utgjorde mot rennäringen och den samiska livsföringen. Och förvisso såg han det som ett uttryck för omtanke att stötta ”lapp ska vara lapp”– politiken, tanken att samerna skulle ”få bevara sin kultur” och ägna sig åt den renskötsel som alltid varit grundläggande för deras livsföring, och inte ”tvingas” in i stadsliv och modernitet. Men de för samerna ytterst negativa konsekvenserna av denna politik – till exempel att renskötares barn förvägrades vanlig skolgång och placerades i särskilda nomadskolor där förhållandena på många sätt var undermåliga, samt att icke renskötande samer riskerade att hamna i ett identitetsmässigt ingenmansland där de varken sågs som ”riktiga” samer eller som ”fullvärdiga” svenskar – kan knappast slätas över med omtankeargument. Vi vet även att Hjalmar Lundbohm stöttade rasbiologin, välkomnade professor Lundborgs skallmätningar på samer, och att hans ställningstagande för ”lapp ska vara lapp”-politiken bottnade i en uppfattning om samerna som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”, som helst borde hålla sig till nomadliv och renskötsel. Tilläggas bör att inte heller tornedalingar sågs som fullvärdiga i hans och andra rasbiologivänners ögon. Och han ville varken att samer eller tornedalingar skulle jobba i bolagets gruvor.

Mörka skuggor genom berättelsen

För det går inte att komma ifrån. Relationen till det samiska går som ett spöke, en mörk skugga, genom hela denna berättelse. Samerna, som tvångsförflyttades och gjordes till främlingar i sitt eget land. Vars renbetesmarker skövlades för att bereda plats för  gruvnäringens och järnvägens framfart. En konflikthärd som än idag är brännande, som när samebyarna 2013 kördes över juridiskt vid provbrytningen i Kallaksgruvan, ett gruvprojekt som skulle kunna få allvarliga konsekvenser för miljö och rennäring. Hur samisk rätt, gång på gång, fått ge vika för starkare krafter medan samerna anklagas för att utgöra bromsklossar för glesbygdens utveckling. Samerna som i järnmalmsbrytningens tidiga skede, på 1700-talet, förslavades för att på rendragna slädar transportera malmen från landets hjässa ner till Meldersteins bruk norr om Luleå. Samerna, på vars skatteområden nybyggare obekymrat gjorde intrång, och vars fiskenät nybyggarna kastade i träden; må vara att det sedan också finns historiska exempel på vänskapliga kontakter mellan samer och nybyggare. Samerna vars trummor brändes och som för bara några generationer sedan bötfälldes om de jojkade offentligt. Så undertrycktes deras tro, deras språk och deras kultur. Samma kultur som idag, ibland fasligt exotiserande och souveniraktigt, lyfts fram för att sälja in turistvarumärket Lappland. Visst har saker förändrats, visst finns medvetenhet och stolthet, sameteater, samiska kulturveckor och starka samiska röster i konst, musik och litteratur. Men där finns också skitsnacket vid kaffeborden och vandringssägnerna om att samerna för att kunna kvittera ut försäkringspengar leder in renar att bli överkörda i tunnlar. Och jag tänker på krogfyllot jag mötte i Kiruna för några år sedan, hans blint oresonliga samehat. Så skuggan finns där, och att berätta denna saga utan att beröra den går inte.

Det finns fler spöken och skuggor i den här berättelsen, och här följer nu en liten sann historia som kan illustrera detta: 1899, när Kiruna precis grundats och ännu är en liten kåkstad, kommer dess första infödda invånare till världen, en flicka som också skulle ges namnet Kiruna. Kiruna Söderberg. Stadspappa Hjalmar blir såklart eld och lågor och propsar på att få bli flickans gudfar, vilket de fattiga föräldrarna knappast har något emot. Dopet och fadderskapet väcker uppmärksamhet i pressen och Lundbohm är såklart fryntligheten själv mot sin så lämpligt döpta telning och hennes familj, men så snart uppståndelsen lagt sig återgår han till att fostra sitt eget skötebarn, mönstersamhället som var guddotterns namne. Under återstoden av sitt liv ägnar han inte Kiruna Söderberg någon mer uppmärksamhet. Hennes liv, å sin sida, hörde knappast till de lättare. Född i ett, även med dåtida kåkstadsmått mätt, ovanligt eländigt ruckel, byggt av kasserade bräder och isolerat med fjälltorv, blev hon och hennes tre yngre syskon i praktiken faderlösa när hon var åtta år. Då pappan beslöt sig för att söka lyckan i Kanada och drog med sig de två äldsta barnen. Några år senare, när modern inte orkade längre, hamnade Kiruna och hennes småsyskon på barnhem. Hon växte upp, flyttade söderut, kom tillbaka, gifte sig och fick en dotter, men drabbades 1924 av en svår tumör och strålbehandlades på Radiumhemmet i Stockholm. Vid en hemresa därifrån blev hon förkyld och på grund av sin redan nedsatta motståndskraft återhämtade hon sig aldrig, och avled 1926, knappt 27 år gammal. Här kunde historien sluta, om det inte vore för en ödets ironi. Bara några dagar innan Kirunas död gick hennes livslångt frånvarande gudfar bort vid 71 års ålder. Disponent Lundbohm förlänades en furstlig begravning, som den patriark och stadsfar han var, och efter att Kiruna begravts en vecka senare, alldeles i närheten, bar folk över ännu friska blommor från blomsteröverflödet på gudfaderns sista viloplats till hennes grav. Vill man romantisera det hela kan man tänka att de ändå till slut förenades, stadsfadern och hans försmådda guddotter. Mer krasst visar historien snarare på hur Hjalmar Lundbohm, med sin fryntliga gudfadersploj, bygger sitt patriarkala varumärke. Men också på hur kvinnan Kiruna, bokstavligen samhällets ”första dam”, får symbolisera kvinnornas frånvaro i berättelsen om staden vars namn hon bar, eller i berättelsen om malmfälten överhuvudtaget. För i talet på Kirunas begravning, som för övrigt bevistades av mer än 1000 personer, nämndes just ingenting om hennes liv förutom det berömda dopet. Vem hon själv varit ansågs knappast intressant. Hon försvinner ur bild, liksom nästan alla andra kvinnor i denna berättelse som i så stor utsträckning handlar om män, berättelsen om patriarkerna som grundlagt platserna och givit namn åt de stora gatorna, om de beryktade manliga genierna eller om gruvarbetarmännen som slet hårt med att bryta malmen och uttryckte sin längtan genom att spela klassisk musik eller skapa konst. Kvinnorna fanns och finns där, men man får leta. En remarkabel kvinnlig pionjär som sent omsider synliggjorts var läraren, rösträttskämpen och husbyggaren Lina Hjorth, som för några år sedan uppmärksammades genom Norrbottensteaterns uppsättning av Yvonne Grönings pjäs ”Mina drömmar växte vilda”. Lina Hjorth är också en av få kirunakvinnor som fått en gata uppkallad efter sig; det dröjde dock fram till början av 2000-talet innan så skedde. De flesta av Kirunas kvinnor kom under lång tid att leva ett hårt men obemärkt vardagsliv. De höll männen, barnen och sig själva vid liv och gjorde med sin föga omtalade arbetsinsats det stora malmfältprojektet möjligt. Det projekt som, liksom annan råvaruutvinning i norr, fick potentaterna att lyriskt besjunga den nordliga landsändan som ”framtidslandet” och hela landets skattkista. Fastän människorna i norr snart skulle konstatera att Norrland givit mer till nationen än det fått tillbaka.

Malmbergets glansdagar

Så framskrider 1900-talet, och Kiruna växer, och det gör även Gällivare och Malmberget. Malmberget är nu inte längre den sjabbiga kåkstaden utan ett dynamiskt och välmående samhälle med stark framtidstro. Det är ett klassamhälle med tydlig social stratifiering, men också med en stark arbetarrörelse och ett rikt föreningsliv. Vid krigsslutet 1945 flyttar en sjuårig flicka dit med sin familj. De stannar där i sju år, fram till 1952. Flickan heter Mayny Marian och har i vuxen ålder omväxlande kallats Maine och Marianne, Maine av släkt och vänner och Marianne i telefonkatalogen och på jobbet.

Den flickan är min mor, och det är mycket tack vare henne och hennes berättelser från sin barndom som jag skriver denna saga, som jag funderat på dessa platser och dess öden. Inte minst på Malmberget. För min mamma fick uppleva det som brukar betecknas som ortens glansdagar, som skulle bestå ett drygt decennium till efter att familjen flyttat därifrån. Glansdagarna som började när kriget var slut och hela världen behövde skatterna som fanns där i bergen på landets hjässa. Då orten inom loppet av några år skulle nå sin största folkmängd någonsin. På den tiden var Malmberget en finlemmad träkåksstad, inte stor men levande och vacker där den låg utsträckt på bergets rygg. Ett eldorado för ett äventyrslystet barn. Min mamma kan fortfarande drömma om att hon är där. Och kanske var min mormor lyckligare där än någon annanstans. På denna ort där gatorna och platserna hade stockholmsklingande namn – Österlånggatan, Mosebacke, Drottninggatan. Varför hette de så? Var det bara ett skämt? Är det ens relevant? Kanske var det så prosaiskt att gruvingenjörerna och stadsplanerarna och de andra som bestämde kom från Huvudstaden och ville känna sig hemma även där. Det var ju så många som kom till Malmberget hela tiden, ett ständigt inflöde söderifrån av folk, storfräsare och andra, som ofta stannade några år, tog några karriärkliv, gjorde avtryck på platsen och drog vidare. Kanske var det så att man ville markera att det här minsann inte bara vara en avkrok utan en liten huvudstad, en urban utpost. För jag vill tänka att Malmberget såg sig som en stad. Fast orten aldrig formellt fick stadsrättigheter, enligt ryktet för att arbetarna, socialister och republikaner som de var, en gång vid seklets början vägrat fjäska för Konungen vid hans besök. Kanske hämnades kungen genom att förvägra Malmberget stadsrättigheter under en tid då sådant fortfarande betydde något, hade en juridisk status. Kanske var det så, jag vet inte.

Mönstergossen Kiruna fick däremot stadsrättigheter sent omsider, som en av de sista orterna i Sverige, ungefär 25 år innan stadsbegreppet på 70-talet miste sin administrativa status och mest blev en hederstitel. Men det är en annan historia. Tillbaka till Malmberget. Det stadsliknande Malmberget hade ju inte uppstått organiskt genom århundradena, ur något agrart och ruralt. Det hade däremot Gällivare, som vid det här laget var nästan lika stor som sin tvilling men alltjämt kändes som en by. Gällivare som fortfarande var den lilla oansenliga kyrkbyn, om än förväxt och iklädd en större kostym som knappast satt särskilt bra. Som låg där platt och försagd i sin dal, i skuggan av berget Dundret, 823 meter över havet. Gällivare, där gator och platser döpts efter forna jordbruksfastigheter snarare än efter gator och platser i Huvudstaden. Malmberget var stan, solsidan där morgonljuset färgade bergskammen gyllenröd. Där det fanns biografer, caféer och ett fint Folkets Hus. Dit gällivareborna åkte på helgen för att roa sig.

Genierna från Malmberget

Nästan varje samtal om Malmberget under denna tid leder förr eller senare in på tre herrar som kom att kallas ”Genierna från Malmberget”. På 50- och 60-talet blev det ett begrepp, myntat av en journalist vars namn jag inte känner. Jo, jag hör hur det låter. Att det gamla slitna ”manliga genier”-kortet dras fram ännu en gång i denna, redan tillräckligt mansspäckade, saga känns ju måttligt fräscht. Men det jag finner intressant är just att det lyftes fram att de var från Malmberget. Det ofrånkomligt exotiserande i hela grejen. Som vore de ”Genierna från Ingenstans”, överbegåvade naturbarn, fyrbåkar i ett obygdens avlägsna kulturmörker. Verkligheten var, som vi kommer att se, helt annorlunda. Det äldste geniet, som föddes 1907 och därmed var gammal nog att vara de andras far, hette Björn-Erik Höijer. Slöjdläraren och författaren till mer än 50 böcker, många om hur prästen Laestadius stränga lära präglat människorna i norr. Läs ”Djävulens kalsonger” så förstår ni. Det andra geniet heter Berto Marklund. Han, som föddes 1931 och likt Emil i Lönneberga täljde trägubbar under hela sin dystra barndom, gjorde i vuxen ålder skulpturer som väckte folks förundran. En konstnärlig gärning som skulle föra honom till såväl Paris som Verona.

Men det yngste och mest gåtfullt gäckande geniet hette Bo Nilsson. Vi ska uppehålla oss vid honom en stund. Min mor minns Bo från barndomen, en vildsint och äventyrlig unge som bodde några kvarter från henne på Österlånggatan. Och alla malmbergsbor, även dagens ungdomar, verkar känna till denne egensinnige tonsättare, som avled i somras 81 år gammal, och som lämnade hemorten i 20-årsåldern och som inte bara kallades ”Geniet från Malmberget” utan också ”Den näverskrudade tongeneratorn” och mycket annat. Den musikaliskt självlärde tonsättaren som redan som okänd 18-åring fick det tyska konstmusikavantgardet på fall med verket ”Zwei Stücke”, som framfördes på en konsert i Köln 1956. Som sedan komponerade ett antal radikalt moderna verk som för alltid förändrade den svenska konstmusikens historia, för att därefter störtdyka in i andra genrer – visor åt Monica Zetterlund, instrumental jazzpop åt Hansson & Karlsson och folkkär och lättillgänglig musik till tv-dramatiseringen av ”Hemsöborna”. Från 70-talet var Bo Nilsson rätt tyst som tonsättare, med vissa glimrande undantag. Tonsättare, ja, men också en välkänd lurifax som gjorde vad som föll honom in. Som när han i ett välrenommerat musiklexikon kuppade in den märkliga upplysningen att han studerat audiologi för K G S:t Clair Renard. Mången musikvetare bör ha kliat sig i huvudet undrandes varför de inte hört talas om denne mystiske ”audiolog”. Sent omsider kom det fram att mannen med det franskklingande namnet i själva verket var Karl-Göran S:t Clair-Renard, Bolagets verksläkare i Malmberget, som några gånger provat hörseln på den unge Bo. Eller som när han på skämt presenterade de matematiska formler som påstods ligga till grund för olika kompositioner som han i själva verket skapat helt fritt ur huvudet utifrån sin glimrande musikalitet. Ett sätt att driva gäck med den akademiska konstmusikvärld som inte riktigt kunde fatta hur en jazzintresserad yngling från ett frostnupet gruvsamhälle norr om Polcirkeln kunnat skriva något så nyskapande. Kaxig på ytan, egentligen skygg och dubbelbottnad. De som lärt känna Bo Nilsson närmare vittnar om en i grunden blygsam man med starkt självtvivel, som inte sällan ansåg sig ha bluffat sig in i de musikaliska finrummen. Som om det inte vore precis tvärtom. Att hans musik var äkta och det serena akademiska utanpåverket var den bluff som spjuvern Bo med sina påfund avslöjade. Så låt det nu bli sagt: Geni eller ej, Bo Nilssons musik är briljant och väl värd att höra, såväl hans avantgardistiska klangexperiment som de mer lättillgängliga alstren. Den kommer att stå sig. Och läs hans självbiografiska novell ”Missilen eller Livet i en mössa”, som utspelas på Valborgsmässoafton 1943, dagen före hans sexårsdag. För Bo Nilsson var en nästan lika talangfull författare som tonsättare. Och hans, tillika min mammas, barndomskvarter på Österlånggatan i det svunna Malmberget blir i texten ett magiskt land fullt av lustfyllda, bisarra och skrämmande äventyr.

Vykortskompatibla lättbetongklossar

Så kom 50-talet, och 60-talet. Rekordåren. Då staten lade sin arm än hårdare om Bolaget och framtidsvisslan tjöt ”Modernisering!”. Tiden då så många finlemmade träkåkar hamnade i  grävskopornas våld för att ersättas  av funktionalistiska klossar av lättbetong, som skulle fotas av på folktomma dästa söndagar för att pryda vykort som turister skulle skicka till avundsjuka släktingar, som skulle se alla dessa busstorg och parkeringshus och stormarknader och trånande  tänka ”där vill jag också vara”. Och de som bestämde i varje stad, köping och municipalsamhälle skulle tänka ”så måste vi också ha det!” ”Vi ska också ha vykortskompatibla lättbetongklossar vid den framtida gågatan där, än så länge, snickarglada sekelskifteshus tronar.” Och så blev det. Även i Malmberget. Och storleken på klossarna visar på det ännu herkuliska självförtroendet. En sporthall blev det, och några år senare ett nytt Folkets Hus, båda mastodontiskt megalomana i sina omfång. Och förstås, den ultimata framstegsklossen, eller kolossen. Landmärket. Skyskrapan. Det tolv våningar höga Focus- huset som stod klart 1962 och verkligen gjorde sig bra på vykort. Symbolen för Malmbergets framstegsiver. Men någonting höll på att hända som med tiden skulle hota hela ortens existens.

Del 2

Moderniseringsprocessen, den som ledde till att Malmbergets centrala delar under 4 år på 60-talet förändrades till oigenkännlighet, drevs på tämligen samfällt av Bolaget och politikerna. Detta trots att framförallt Bolaget var smärtsamt medvetna om det som skulle komma att ske, men valde att prata tyst om det. Det som man egentligen vetat ända sedan samhället uppstått, men blundat för.

Nu valde man ”att koka en groda”. Att låta utvecklingen framskrida i så långsam takt att ingen riktigt fattade vad som hände förrän det var för sent. Redan 1895 hade det anmärkts på att bebyggelsen låg för nära de platser där brytningarna ägde rum. 1956, några år innan moderniseringsruschen på 60-talet, talades det öppet om att ifall malmbrytningen skulle fortsätta måste delar av Malmberget offras. Så började man långsamt att gröpa ur samhället. 1972 var urgröpningen så stor att den utgjorde en veritabel avgrund som delade Malmberget på mitten och som kom att kallas Kaptensgropen, eller bara Gropen. I samma veva invigdes det nya Folkets Hus, en massiv koloss i brunt tegel som fick namnet ”Nya Nordan”. Därefter revs kvarter efter kvarter. Missionskyrkan, biografen Roxy, gamla badhuset, butiker och bostäder försvann. Centralskolan sprängdes. Men Allhelgonakyrkan, den kyrka jag sett på en tavla i mitt barndomshem, flyttades 1974 till en, för tillfället, säkrare plats.

När längtan blir större än hoppet

Mannen som använde liknelsen om den kokta grodan heter Svante Lindqvist. 1957 föddes han i Malmberget. Musikern och författaren, riksspelmannen som i mer än 40 år spelat med J P Nyströms och som även skrivit så träffande om hur det var att växa upp i Malmberget.

– Det var hårt att växa upp där, berättar Svante. Det var en kargt maskulin värld präglad av den underjordiska skattkammaren som belönade sina flitiga drängar med stenlungor och kronisk värk. Men Malmberget rymde en paradox. Där fanns den lokala jantelag som sade att ingen från Malmberget någonsin skulle bli något, men där fanns också något annat, något som Svante lärde sig mycket om och funderat så mycket på genom livet. Att i trion tro, hopp och kärlek är hoppet störst, för att det möjliggör de två andra. Och att det också finns en fjärde komponent, längtan. Och att när längtan blir större än hoppet blir man musiker. Eller konstnär. Eller författare. Det är då man, oavsett antal år i gruvan, vägrar att i telefonkatalogen titulera sig annat än musiker. Det är då man sliter i gruvan hela arbetsveckan för att kunna spela Mendelsohns violinkonsert eller Schuberts ofullbordade på söndag. Så var det på orten som redan 1903 fick ett musiksällskap som blev en symfoniorkester, mestadels bestående av gruvarbetare, med en av Bolaget avlönad dirigent. Året därpå, 1904, fick orten en – med tiden mycket framgångsrik – idrottsförening. Som om man idag skulle ha prioriterat en kammarmusikförening framför ett ishockeylag.

– Det var helt enkelt en medveten satsning från såväl Bolaget som arbetarrörelsen, odlandet av en kultur som gick ut på att man vid sidan av jobbet också skulle spela musik, och bli förbaskat bra på att spela. Var man till exempel en baddare på fiol eller klarinett hade man nog större chans till jobb i gruvan än om man inte kunde spela något instrument, menar Svante. Det var i denna längtansfyllt karga miljö, denna oerhört kulturrika miljö, som de beryktade genierna växte upp och fostrades. Det var här Bo Nilssons längtan föddes. För han, och de andra så kallade genierna, var ju inte bara begåvade särlingar i en kulturlös obygd. Hur mycket och exotiserande det än skrevs om ”den näverskrudade tongeneratorn” så var de inga ”naturbarn” eller ”livskraftiga fjällbjörkar” eller ”uppstigna ur urbergets ingenting”. Bos far Birger och hans farbror Bror var båda mycket musikaliska. Liksom farfadern som var orgelstämmare och farfarsfar August, ”Pligge-Nisse” kallad, skomakaren som var en verklig baddare på durspel och nyckelharpa.

Och det var musiker som Birger och Bror och andra i deras generation som sedan blev inspirerande pedagoger för yngre generationer av malmbergsmusiker, som Svante Lindqvist. Stora original var de, berättar Svante. Och vandrande paradoxer. Grovhuggna gruvarbetare med tuff jargong men också utrustade med en enorm, förfinad kärlek till musiken. De behärskade allt från dansmusik och jazz till arbetarsånger och klassiska tongångar och fick de prudentliga musiker i Danderyds musiksällskap som Svante senare träffade att framstå som omåttligt slätstrukna. Låter detta överdrivet romantiserande? Kanske skulle någon säga det. Men enligt Svante var det så.

På 70-talet förtvinade det hela. Originalen dog bort och inga andra tog riktigt vid. Det var nya tider och Bolaget var inte längre intresserat av att avlöna dirigenter, finansiera musiksällskapets turnéer eller på andra sätt försöka bygga ett drömsamhälle genom kultur. De skulle bryta malm och dra in vinster till staten. Punkt slut. Och Rörelsen? ABF försökte, men andan, känslan av att kultur verkligen betydde något, hade gått förlorad och kom aldrig riktigt tillbaka. Och hur är det idag då, när det på sina håll hojtas högljutt om kulturdriven tillväxt?

 – Kulturen är målet, säger Svante. Kom ihåg det. Kulturen är inget medel för att skapa tillväxt eller för att disciplinera arbetarna, även om den kan ha sådana bieffekter. Kulturen är, och ska alltid vara, målet. Det är vad samhällsbygge handlar om, inte bara om att bygga gator och dimensionera avloppsledningar. Det krävs just sådana där medvetna satsningar för att få folk att vilja flytta till en ort, stanna där, och fortsätta skapa kultur.

Själv visste Svante, liksom andra i hans generation, att Malmberget var en plats som skulle lämnas. Men man skulle inte flytta ner till Gällivare i dalen, i bergets skugga. Nej, de malmbergare som genom barndomen tittat ut genom fönstret och långt borta i polarnattshorisonten sett telemasten som blinkade från Dundrets höjder och känt längtan som en stöt genom kroppen visste att så snart man blivit tillräckligt gammal skulle man ta sin hatt och gå. Långt bort. Så gjorde även Svante.

Skapande förstörelse

På 80-talet började det på allvar gå utför med det en gång så vackra och framåtsträvande Malmberget. Sprängningen av Centralskolan 8 juni 1979 hade på något vis varit den skräll som fått folk att vakna upp och inse att det inte skulle stanna vid den nuvarande Gropen, denna absurda avgrund, detta blödande sår mitt i samhället. Att det inte spelade nån roll hur många skrytbyggen som smockats upp i centrum under rekordåren, eller hur många teckningar skolbarnen uppmuntrades att rita om hur de tänkte sig Malmberget i framtiden. För Malmberget hade ingen framtid. Det var inte längre den stilige och dådkraftige sonen i familjen Malmfeldt utan hade blivit dess svarta får som man undvek att tala högt om, som väckte förstämning vid släktmiddagarna och vars nära förestående död skulle förbigås med tystnad. ”Malmen måste brytas för att samhället ska överleva och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas” upprepade man gång på gång, tyst och mantralikt, i ett försök att inta en osentimental hållning till Malmbergets stundande öde. För så var det ju. Ett snudd på groteskt påtagligt exempel på den ”skapande förstörelse” som enligt nationalekonomen Joseph Schumpeter är en nödvändig konsekvens av det moderna samhällets ekonomiska och teknologiska landvinningar.

Under tiden hade Gällivare börjat växa. Den försynte äldste brodern sågs mer och mer som huvudorten, fler och fler butiker och institutioner flyttades ner dit. Och kommunen ville allt mer se tvillingarna som samma ort, som två nyanser av Gällivare, fast bilden av de två väsensskilda platserna fortfarande var djupt rotad hos många.

Så blev det 1988 och 100 år hade gått sedan Malmberget förlösts i blod, svett och gruvdamm under malmruschens vilda dagar. Hur skulle detta högtidlighållas? Någon kom på att man kunde återuppbygga den gamla kåkstaden, som minne och museum. Husgrunderna fanns ju kvar och det fanns många bilder och annan dokumentation som visade hur det en gång sett ut. Där fanns också en verklig länk till det förflutna i form av Finkelsteins handelsbod, den enda ursprungliga kåkstadsbyggnad som överlevt både rivningen 1900 och branden 1914. Och den rekonstruerade kåkstaden blev uppskattad. Med tiden kom dock även denna att förfalla, för att så småningom själv bli en relik, som ett minne från det gamla Malmberget, om än egentligen till 99 procent fejk.

Samma år som samhället fyllde 100 år avled Eric Ericsson, en gång i tiden förste violinist i symfoniorkestern. Han hade börjat spela redan i tidig barndom, arbetat i bolagets gruvor i nära ett halvsekel och spelat fiol för gruvsamhällets medborgare i sju decennier. På begravningskransen från det borttynade musiksällskapet återfanns fyra namn – Harry Emmoth, forne orkesterdirigenten Thure Hjertberg med makan Margit, samt Birger Nilsson, Bo Nilssons åldrige far. Från Bolaget skickades ingen krans. De nya reglerna tillät inte detta.

De helt eller delvis dolda

Vid denna tidpunkt i berättelsen kan vi ägna en tanke åt mannen vars handelsbod blev länken till Malmbergets begynnelse, Enoch Orkovitz Finkelstein. Född 1851 i östra Polen, av ”mosaisk trosbekännelse” och bosatt i Malmberget från mitten av 1890-talet till 1915, då han slog sig ner i Stockholm och fortsatte att sälja kläder fram till sin död 1924. Klädhandeln fördes vidare av hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn och kom så småningom att heta Klara Arbetarbod. Den låg på Gamla Brogatan i Stockholm, den enda gata som behölls i befintligt skick vid rivningen av de gamla Klarakvarteren. Vilket ju känns tämligen symboliskt med tanke på den gamla kåkstadshandelsbodens öde. Klara Arbetarbod stängde för gott 1987. Och man kan fundera över hur Enoch Finkelsteins liv var i Malmberget runt början av 1900-talet. Han tillhörde den skara fattiga, ofta ortodoxt troende, östeuropeiska judar som under slutet av 1800-talet flytt svält och förföljelser i sina hemländer. Som vid sidan av den allmänna antisemitism som rådde även mötte en avvisande hållning från många av de judar som kommit till Sverige under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Många av dessa inte sällan assimilerade, välbärgade och väletablerade judar såg de nyanlända som ett hot, fruktade att den allmänna misstänksamheten mot dessa skulle dra ner dem själva, vilket ju visar hur förtryck färgar av sig på de som lever under det. Så man kan fråga sig hur Finkelstein uppfattade Malmberget, och hur han uppfattades. Var hans främlingskap större här uppe i obygden än i mer tätbebyggda trakter, eller upplevde han sig tvärtom mindre som en främling på en plats dit nästan alla kommit utifrån? Även om Finkelstein genom sin bod är känd till namnet förefaller hans personliga öde vara rätt okänt. Eller är det så? Jag återfinner, efter litet letande i ett digitaliserat tidningsarkiv, Enoch Finkelsteins dödsruna, publicerad i Dagens Nyheter 2 juni 1924, i vilken kan läsas att han ”genom sitt arbetsamma och redbara väsen förskaffat sig ovanligt stor popularitet bland Malmbergets befolkning”. I en krönika i Norrskensflamman från juni 1939 argumenterar signaturen ”Hök” mot den grasserande antisemitismen genom att lyfta fram Finkelstein som en av många positiva motbilder till antisemiternas skräckbilder av judarna. Ingen ”penninggirig konspiratör” utan en hederlig och strävsam människa av kött och blod. I porträttet beskrivs Finkelstein som en liten satt person med jovialisk uppsyn. Ständigt iklädd duffelkavaj och filtstövlar stod han bakom disken i sin mörka bod, flankerad av mängder av kläder – inte sällan senaste modet. Men trots denna och andra vittnesbörd är han ändå en av de helt eller halvt dolda i Malmbergets historia. Vilket återigen för oss in på de, i gruvsamhällenas historieskrivning, ofta förbigångna kvinnorna.

I detta sammanhang kan vi nämna Yvonne Hirdman, den idag 75-åriga historieprofessorn och genusforskaren som tillbringade delar av sin tonårstid i Malmberget under 50-talet. Yvonne Hirdman minns ett välmående och på många sätt trevligt men stelt samhälle där klass- och könsgränserna var rigida och där försöken till kvinnlig frigörelse, som hon själv beskrev det i sin självbiografi ”Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet.”, satt fastkletade i bullsmeten och fastkedjade i hushållsarbetets alltmer rituella måsten. Det var med hennes egna ord: ”Syjuntornas tid, där kvinnor förvandlades till tanter på nolltid. Lankigt kokkaffe, skvaller, meningslösa broderade dukar och kuddöverdrag”.

Den kvinna som oftast dyker upp när man gräver ner sig i Malmbergets och Gällivares historia är Lea Wikström. Fotografen som kom till Malmberget i mitten av 1910-talet och som var verksam där ända fram till tidigt 70-tal, då hon, i dryga 80-årsåldern, drog sig tillbaka och flyttade söderut. Lea som inte bara tog så gott som alla malmbergares och gällivarebors familjeporträtt utan som också bland annat fotade skolklasser, idrottslag och musiksällskap, arbetet i gruvan och samhällenas utveckling. En bildskatt på mer än 100 000 fotografier av vilka en stor del idag förvaltas av Norrbottens museum och är till enorm hjälp för det kollektiva minnet.

I hennes bilder fångades inte bara gruvsamhällenas framväxt; det berättas också om hur hon under många år cyklade runt i de omgivande byarna i ur och skur med tung fotoutrustning för att dokumentera utvecklingen. På nätet hittar jag ett mer än 400 sidor långt register över hennes fotografier där, till min förtjusning, även min mormors och morfars namn finns med bland hennes kunder. Jag frågar min mor om Lea Wikström och hon minns hur familjen varje år gick till hennes ateljé, hur hon var en smula rädd för Lea, en respektingivande dam som inte ville att barnen sprang runt och stojade i ateljén. Respektingivande, som sagt. Men att respekten för hennes yrkesutövning inte alltid varit lika stor framgår av en intervju från 70-talet där Lea, som egentligen tänkt bli lärarinna, berättade att kvinnliga fotografer sågs på med stor misstänksamhet när hon började, då den allmänna uppfattningen verkade vara att bara ”dåliga flickor” sökte sig till ateljéerna!

Gruvstrejken och Jesus från Soppero

Så här långt komna i berättelsen beger vi nu oss återigen till Kiruna. Även där, i det förmenta mönstersamhället, skulle saker och ting förändras. I Kiruna hade livet rullat på genom hundra år av gruvbrytning. Kiruna var många saker: rymdstaden, raggarstaden, fjällturismstaden. På 60-talet hemstad för Shanes, ett av landets tre mest populära popband, vid sidan av stockholmsbaserade raggargänget Hep Stars och Beatlescharmiga (och med tiden Beatlessofistikerade) göteborgarna i Tages. I denna trio av konkurrenter var Shanes de förmenta naturbarnen, så framställdes de ofta i pressen, som en poppigare variant av ”den näverskrudade tongeneratorn” och hans genikollegor.

Konstlivet, det som Stadspappan främjat med sina fina konstnärskontakter, blomstrade, inte minst tack vare den driftiga kultursekreteraren Elin Andersson, ännu en av dessa undanskymda kvinnor som förtjänar en plats i historien. Som inte bara var landets första kvinnliga sportjournalist, på syndikalistiska Norrlandsfolket, utan Kirunas första kultursekreterare från 1965 till pensioneringen 1986. Och som sådan knöt hon kontakter med 100-tals lokala, nationella och internationella konstnärer, ordnade lokaler åt konstkollektiv och drev på utställningsprojekt. 1948 får det tidigare municipalsamhället Kiruna formella stadsrättigheter, vilket gör att samhället i viss mån kan vrida sig ur Bolagets grepp. Den väldiga landyta som därmed hamnar under Kiruna stads förvaltning, samma yta som från 1971 ska utgöra Kiruna kommun, gör att alltid lika spektakulära mönstergossen Malmfeldt plötsligt kan kalla sig världens största stad, om så bara till ytan. Befolkningsmässigt når den aldrig över 32 000, vilket förvisso ändå gör Kiruna till den överlägset mest folkrika orten där uppe på landets hjässa.

1969-70 skakades Kiruna och hela malmfälten av den stora gruvstrejken. En 57 dagar lång, vild strejk som omfattade mer än 4500 gruvarbetare och plötsligt satte de nordliga skattkamrarna på rikskartan. En massiv protest mot rationaliseringar, tidsstudier, arbetsmiljöförhållanden och löner, men också mot gruvledningens och fackets attityd gentemot arbetarna. ”Vi är inga maskiner” stod det att läsa på plakaten. Denna strejk gick på sitt klasskonfrontativa vis stick i stäv med den samförståndsanda som sedan Saltsjöbadsavtalets 30-tal präglat svensk politik. LO-ordföranden Arne Geijer fördömde strejken och varnade för att den skulle leda till försämringar för de arbetande. Så blev det inte, även om inte heller alla mål uppnåddes. Men ackordssystemet avskaffades, lönerna höjdes, bussförbindelserna blev bättre och Bolaget lämnade SAF. Och i förlängningen inspirerade händelserna i malmfälten till flera liknande strejker, av vilken den största var skogsarbetarstrejken 1975, och strejken banade väg för lagar som LAS (Lagen om anställningsskydd) och MBL (Medbestämmandelagen).

Och när jag nu nämner denna, på många sätt, viktiga och omvälvande händelse är det läge att säga något om elefanten i denna sagas rum. Den som allt kretsar kring och som är själva förutsättningen för dessa platsers existens, men som hittills knappast berörts närmare. Gruvarbetet. För det är ju en utmaning när man ska berätta om en plats – hur ska man egentligen fånga dess konturer? Genom undantagen, det avvikande eller exceptionella? Många av de människor som satt platser ”på kartan” är ju faktiskt sådana som haft ett problematiskt förhållande till platserna ifråga, och som lämnat dem. Eller genom det som kan te sig så vanligt, självklart och urbergsgrått vardagligt att det försvinner ur bild? Som gruvarbetet. Jag har förfäder som jobbat i gruvorna i malmfälten men själv har jag knappt satt min fot i en gruva någonsin, ens som turist. Kanske borde jag inför skrivandet av denna saga ha besökt en gruva, eller intervjuat någon om gruvarbetet nu eller då, eller åtminstone givit några boktips. Bo Nilsson har mer än en gång talat och skrivit om sin vantrivsel i, och längtan bort från, det han i en text från början av 60-talet kallade ”stendammets stad”, där ”stendammsrosslande människor misstänksamt sneglade på varandra, med själarna solkade av det 75-åriga dammet.” Själv kan jag nog inte säga så mycket mer om gruvarbetet utan lämnar detta ämne, i spannet mellan två bilder, två vittnesbörd. Å ena sidan det vi ser på svartvita fotografier av Borg Mesch eller Lea Wikström, av det hårda och slitsamma gruvjobbet, av allvarsamma arbetarkollektiv stående i dagbrottets kargt maskulina kantighet, å andra sidan de mer avdramatiserade samtida beskrivningarna av ett ibland rätt ensamt men inte outhärdligt slitsamt, i stor utsträckning automatiserat arbete under jord, med män och kvinnor i produktionen. För kvinnorna fick ju till slut börja jobba i Kirunagruvan. Även om det dröjde ända till 1978.

Jo, förresten. En person måste nämnas, utan vilken denna sannsaga inte skulle vara komplett. Som onekligen ”satt Kiruna på kartan” och samtidigt alltid bott kvar där. Som kanske mer än någon annan på 90-talet blev synonym med gruvstaden, dess ”starke man” och ansikte utåt på riksnivå. Lars Törnman, född 1951 i Nedre Soppero. Gruvarbetaren, fackföreningsmannen från Gruvtolvan och den omstridde politikern som lämnade Socialdemokraterna på 90-talet för att bilda Kirunapartiet och senare Norrbottenspartiet och som nu är socialdemokrat igen. Som, liksom Bo Nilsson och Shanes, mer än en gång av medierna målats i exotiserande naturbarnsfärger. Jesus från Soppero. Mannen ur folket, en realpolitiker uppstigen ur gruvans mörker. Som talat om sitt påstådda samiska påbrå men som också haft ett djupt problematiskt förhållande till samebyarna och mer än en gång kallats populist. Som de senaste åren varit ordförande i Tekniska verken i Kiruna men på sistone antytt att han, lagom till pensioneringen, är sugen på politisk comeback. Vi får se.

Del 3

2003, under Törnmans tid som kommunalråd, inträffade det som, än mer än gruvstrejken, fick Kiruna, mönstergossen i familjen Malmfeldt, att tappa fattningen. Då meddelade Bolaget att sprickor uppstått i bergen ovanför de hålrum där malmen tagits ut, att sprickbildningen hela tiden fortsatte och att sprickorna snart skulle närma sig samhället. Först kunde folk inte riktigt ta in vad som faktiskt höll på att hända. Det här var ju Kiruna, för bövelen, vad kunde egentligen gå fel? Så påpekade någon att sprickorna måste tas på allvar eftersom den nya vägsträckningen för 50 miljoner gjort att vägen hamnat för nära gruvan och att detta i längden skulle bli farligt. En rejäl planeringsmiss. Vems fel var nu detta?

– Det är ert fel, sa kommunen och pekade på Bolaget. Ni varnade inte i tid!
– Vi har visst varnat men ni lyssnade inte. Det här är ert fel, fräste Bolaget tillbaka. Så höll de på ett tag. Men snart fick de annat att tänka på, och då framstod dessa 50 miljoner som en spottloska i havet. För nu förstod de vidden av det hela. Om gruvbrytningen fortsatte i samma takt som tidigare skulle järnvägen hotas inom mindre än 10 år, och Arthur von Schmalensees omtalade stadshus inom 20 år. Och om 30 år den vackra djupröda kyrkan. Och alla som bodde på dessa platser. Vart skulle de flytta, vad skulle det kosta, vem skulle betala, och hur skulle det påverka bostadspriserna?!

En unik och spännande flytt

De styrande i Kiruna kokade ingen groda. De valde istället att förhålla sig till det ofrånkomliga på ett sätt som stod i bjärt kontrast till Malmbergets tysta och långsamma borttynande. Först fick alla medborgare ett stycke samhällsinformation i sina brevlådor, ungefär som när det meddelas att förberedelser för stambyte ska äga rum i fastigheten vecka 43. Men det här var litet större än så. Här stod, i hurtfrisk ton: ”Vi ska flytta en stad!”.

Och snart visste hela världen om att Kiruna skulle flyttas. Plötsligt fick denna infrastrukturella mardröm något snudd på glamouröst över sig. Det talades om en ”unik och spännande stadsflytt”, om pirr i magen och en chans att skapa något nytt, om hur arkitektbyråer och stadsplanerare från hela världen skulle stå i kö för att få bygga det nya Kiruna, framtidsstaden, ett malmfältens Brasilia.

I dag, 15 år efter det ödesdigra beskedet, framstår Kiruna för utomstående betraktare ännu som smärtsamt vackert och levande, fastän hus rivs och flyttas allteftersom och ett nytt centrum med ett nytt stadshus har börjat byggas österut, åt Tuollavaara till. Som en hemligt dödssjuk person som för sin överlevnad måste genomgå en komplicerad operation, men som ännu ser oförskämt pigg och stilig ut. Malmberget däremot, är nu bortom all räddning. Den svenska skattekraft som brukar ombesörja att husfasader, även i sämre bemedlade områden, åtminstone delvis hålls i skick har inget att bidra med där. Där får allt förfalla okontrollerat eftersom hela rasket ändå ska bort. Ett slutdatum är nu satt till 2032. Då ska så gott som hela Malmberget, förutom villakvarteren i Malmsta på behörigt avstånd från centrum, vara borta – ha blivit ett gruvområde.  Jag läser om oron, sorgen och bitterheten, såväl i vackra Kiruna som i förfallna Malmberget. Malmbergarnas frustration över att inte få klara besked från Bolaget, känslan av att leva i en gradvis utarmad ort som blivit en ”öppen anstalt” där stängslena mot rasriskområdena flyttar sig allt närmare bebyggelsen. I Gällivare ska bostäder byggas för fullt, men går det tillräckligt snabbt? Och vad händer om folk flyttar i denna turbulenta tid, kan man då verkligen räkna med att de ska vilja komma tillbaka när allt är klart? Jag läser även om de kluvna känslorna i Kiruna, bortom den officiellt proklamerade, osentimentala optimismen och det påstådda pirret i magen. Den kluvenhet Ann-Helén Laestadius sätter ord på i romanen ”Tio över ett”, där hon skildrar sina rivningshotade barndomskvarter i det så kallade Bolagsområdet, och pendlingen mellan maktlöshet och förståelse. Att rivningen är nödvändig och att man därför inte har rätt att vara riktigt arg. Fast man är arg. För malmen måste brytas för att samhället ska överleva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas.

Lillkusinen Svappavaara

Mitt emellan Malmberget och Kiruna finns en annan släkting till syskonen Malmfeldt, lillkusinen Svappavaara, den lilla gruvbyn där man hittat skatter redan för många hundra år sedan. Under rekordåren på 60-talet, när det blev dags att gräva djupare i malmskattkistorna, öppnades en ny gruva i Svappavaara. Därmed öppnades också en ny möjlighet att skapa ett mönstersamhälle. Uppdraget att bygga fina hus till arbetarna tillföll en ryktbart visionär arkitekt, som i Luleå byggt världens första shoppingcenter och även försett Kiruna centrum med några synnerligen sjangdobla kåkar. Ralph Erskine, så hette arkitekten, byggde ett hus långt som en orm, som en skyskrapa som lagt sig ner, med en stabil fasad som skulle hålla stånd mot nordanvinden. 200 meter långt blev huset, och det döptes till Ormen Långe. Men det gick inte som man tänkt sig för lillkusin Svappavaara. Något vidare mönstersamhälle blev det inte. Kanske var tiden för att bygga sådana redan förbi. Och Erskines visionära bostadsprojekt, som var tänkt att sätta standarden för modernt bostadsbyggande i arktiskt klimat, förvanskades och urvattnades. Det som skulle bli ”en väderskyddad, solbelyst samlingsplats för gruvarbetare och verksledning”, full av färger och växter, blev mest rå betong. Detta, liksom åtskillnaden mellan arbetarnas och verksledningens bostäder, försvårade kommunikationen dem emellan och brukar ses som en av orsakerna till den berömda gruvstrejken. För det var ju där, i dagbrottet Leveäniemi i Svappavaara, som den gigantiska strejken tog sin början som en 35-mans spontan sittstrejk bland borrare, laddare och truckförare 9 december 1969. På 80-talet, efter två decennier, stängdes skattkistan. Gruvan lades ner ”på grund av olönsamhet”, och folk flyttade tills befolkningen minskat från mer än 1000 personer till knappt 400, och snart var mer än halva husormen tom och kall som ett lik. Huset klövs på mitten, den kallställda delen jämnades med marken och resten fick nu istället i folkmun heta Ormen Korte. Ytterligare ett helt bostadsområde med sju stora bruna och gula huslängor och det lätt äldreboendeklingande namnet Solbacken stod också öde, enbart av intresse för moderna ruinturister, de vi plägar kalla ”urban explorers”. En kvinna från bygden, bosatt i Huvudstaden, ville sträcka ut en hjälpande hand till sin gamla hemby. Hon köpte Solbacken för en symbolisk hundralapp och ville rusta upp husen för att folk på nytt skulle bo där, men allt var förgäves och kvinnan blev utblottad på kuppen. Inte ens för några år sedan, då glädjebeskedet kom att en gruva skulle öppna på nytt, ville någon bry sig om de övergivna husen med sina flagnade fasader och sina, med masonitskivor förtäckta, fönster. Inte om den förkrympta husormen heller, för den delen. Gruvan gick bra, området blev ett stort, hetsigt dunkande hjärta, men Svappavaaras befolkning ökar inte. Gruvarbetarna hyrs in på entreprenad och bor i baracker när de är där, för att sedan åka hem till de orter där de har sina liv och betalar sina skatter. Bolaget och Kommunen bedyrar att bostadssituationen ska lösas, men än är den inte löst. Kanske är det i grunden så att inget bolag på allvar längre orkar försöka skapa ett riktigt samhälle i skattkistors närhet, ett samhälle med symfoniorkester, idrottslag och spektakulära arkitektoniska satsningar, en plats att bo på och känna stolthet över. Och så är det nästan överallt i den råvarutäta norrländska glesbygden. Inte bara i Svappavaara. I den glesbygd där det som en gång var orter med industrier blivit industrier med tillhörande spillror av orter. Och det är gisslet och dubbelheten med förbättrade kommunikationer, att kan du lättare ta dig till en plats kan du också lättare lämna den. Och behöver du inte bosätta dig på en plats för att kunna jobba där, så är det heller inte självklart att du gör det.

Hopp och förtvivlan

2015 får jag så, i samband med ett jobb, äntligen en chans att verkligen se de gruvorter som denna saga handlar om. Jag åker gata upp och gata ner i Kiruna, som utomstående hänförs jag av vyerna och känner hur det stramar i hjärtat vid åsynen av alla urbana skönhetsupplevelser som inte kan följa med i flytten. Jag ser även Malmbergets förfall, åker längs min mammas barndomsgata, den nergångna gatstumpen Österlånggatan, ringer till henne och berättar, fotar för att hon ska få se. Jag äter lunch i restaurangen i Focushusets markplan och känner mig som om jag hamnat i en film av Roy Andersson, tuggar i mig plommonspäckad fläskkarré med kokt potatis och sås medan jag betraktar restaurangens Roy Anderssonskt blekgröna väggar och vita lampkupor och insuper den likaledes filmiska, endast av svagt vattenledningssorl brutna, tystnaden. Jag är ensam i lokalen förutom en i baseballkeps iförd kraftig yngling som äter sin mat med nollställt ansiktsuttryck, och en mager, mustaschprydd servitör, vars närvaro anas i det näraliggande köket. Två gestalter som båda skulle ha platsat utmärkt i Roys nästa mästerverk. När jag återvänder till Malmberget två och ett halvt år senare är restaurangen nedlagd, liksom så gott som allt i hela centrumkvarteret.

Men besöket i Malmberget och Gällivare 2015 rymde också ett möte som fick det att glimta till av ren och skär optimism. Mötet med italienska musikerparet Luigi Bozzolan och Alessandra Bossa, som 2015 flyttade från Rom till Malmberget, bosatte sig i Focushuset och nu jobbar på Kulturskolan i Gällivare. De stortrivs och deras kärlek till bygden, entusiasm och handlingskraft är förkrossande och har redan börjat sätta tydliga spår i samhället i form av olika musikprojekt och kulturutbyten med Italien. Håll hårt i dem, tänker jag. Få dem att stanna. Det är just sådana som Luigi och Alessandra som behöver komma dit, stanna kvar och verka. För att de vet att kulturen är målet. Och vid mitt besök i Malmberget hösten 2017 ser jag ett genrep av föreställningen ”Minnet går vart som helst”, en fascinerande betraktelse över Malmbergets historia och öde, med text av författaren David Väyrynen, bördig från och bosatt i Hakkas, söder om Gällivare, till musik som framförs av Luigi, Alessandra och tre andra musiker, och med bilder och filmer från hela Malmbergets historia.

Under besöket hösten 2017 ser jag också, vid en rondell på vägen mellan Malmberget och Gällivare, en märklig vägskylt. ”Flytt av kulturbyggnader pågår”. Det visar sig att mellan 2016 och 2019 ska ett 30-tal kulturhistoriskt betydelsefulla bostadshus, byggda från mitten av 1890-talet till slutet av 1950-talet, flyttas från Malmberget. Vart ska de? Jo, nu ska ni få höra. I sagan om familjen Malmfeldt finns ett fjärde syskon som jag hittills inte nämnt, det osynliga och tysta. Dottern i familjen, lillasyster Koskullskulle, som det just aldrig pratats om, som i denna männens värld aldrig riktigt räknats, men som funnits där hela tiden i sina bröders närhet, i en liten sänka omgiven av berg och skog. Det är till henne Malmbergets kulturbyggnader nu flyttas. Inte för att bli ett friluftsmuseum fyllt av reliker från det förflutna, utan för att tillsammans med nybyggda hus forma ett helt nytt bostadsområde, där barn ska växa upp och som människor ska kalla sitt hem. Ett område med ett namn som för läsaren av denna text klingar välbekant – Solbacken. Där lever det försvinnande Malmberget vidare, som donerade organ i en ny kropp. Det känns hoppfullt.

Och Malmberget, den döende, borttynande som en gång var så glänsande, ska inte gå i jorden glömd och obemärkt. Sedan några år tillbaka jobbas det frenetiskt med projektet ”Dokumentera Malmberget”, där en väldig minnesbank byggs upp kring det gradvis försvinnande samhället, i form av bilder som Lea Wikströms många fotografier – berättelser, filmer och en gigantisk modell som visar samhället genom olika tidsperioder. De hus som ska rivas eller monteras ner dokumenteras grundligt, man fotograferar och tar golv- och tapetprover. Tanken är att Malmberget i framtiden ska kunna återskapas virtuellt in i minsta detalj, i en spelmodulsliknande miljö där man ska kunna vandra längs de försvunna gatorna. Av stort intresse är delprojektet ”Kvinnoliv i Malmberget”, där kvinnornas röster äntligen får höras i berättelsen om detta samhälle. På Bolagets webbsida om den stundande förändringen i Kiruna och Malmberget andas tonen förståelse och det talas varsamt om gruvstadsparker och mjuka övergångar. Vid sidan om pratet om Kirunas ”spännande och pirriga” stadsflytt tar man sig an Malmbergets utplåning i eufemistiskt klingande termer som samhällsomvandling, medan kvarter efter kvarter samhällsomvandlas bort och oron gnager kring hur det hela egentligen kommer att hanteras, bortom de fina orden.

Återbesök våren 2018

Våren 2018 besöker jag än en gång gruvorterna. Även i Kiruna pågår dokumentationsprojekt och flytt av kulturbyggnader för fullt. Jag åker till Luossavaarabergets fot och ser den nyligen flyttade Hjalmar Lundbohm-gården som tillsammans med några av de bläckhornsliknande arbetarbostäderna från det forna Bolagsområdet står instängslad bland grushögar och knotiga fjällbjörkar. Jag föreställer mig hur den pipskäggige patriarkens spöke oroligt irrat runt där inne under flytten och funderat på vad som egentligen försiggår, och nu förundrat blickar ut genom fönstren från sin nya, tryggare vistelseort.

I närheten av Malmbergets, nu om möjligt än mer förfallna, centrum med dess grådaskiga och smutsbruna fasader möter jag vid besöket i maj 2018 en gammal krokig man med rullator. Han pekar entusiastiskt mot en väggmålning som i sin fantasieggande street art-prakt kraftigt avviker från den dystra omgivningen.
– Titta vad fint de gjort, ungdomarna! utbrister mannen. Jag håller med. Målningen,”Underwater” av Elton Kore, Maria Winbjörk och Emilia Norman, är ett av flera fantasifulla verk som skapats inom ramarna för det ambulerande konstprojektet ”Tomma rum” som 2011 gjorde ett nedslag i det Malmberget som gradvis töms på folk och byggnader. Jag blir glad över detta bevis på att kulturen – den som är målet, ni vet – även i detta dystra skeende förmår bita ifrån, kommentera, ge drömmar gestalt och stänka färg på det grådaskiga. En bit därifrån, halvt dold i den vildvuxna terrängen, dystert plirande bakom stängsel som försetts med den i sammanhanget aningen komiska texten “Fridlyst område” står den där, väntandes på dödens grävskopor: Malmbergets en gång så vackra disponentvilla, ett gigantiskt, fallfärdigt ruckel, ett kråkslott för nedgånget för att kunna följa med i flytten.

Och vid vistelsen i Kiruna tar jag mig äntligen tid för ett längre besök i den kanske mest kända av de övriga byggnader som inte får följa med i flytten. Arthur von Schmalensees, i denna text flera gånger omtalade, stadshus. Kargt, stumt och hårt på utsidan men ljust, luftigt och tempelliknande invändigt. Jag kommer i grevens tid, snart ska huset stängas för allmänheten och tömmas inför den stundande rivningen.

När jag står och beundrar byggnadens vackra innandöme hamnar jag i samspråk med kommunantikvarien Rasmus Norling, som talar om kirunabornas kärlek till och vördnad för huset, ovanlig när det kommer till en offentlig byggnad, och om förhoppningen att i det nya stadshuset kunna återskapa litet av det forna husets glans. Norling gör mig uppmärksam på den minutiösa omsorgen om detaljer i det gamla stadshuset, från valet av träslag i räckena, kvistfri Oregon pine, till väggteglets intrikata mönster och dörrhandtagen i masurbjörk snidade av den samiske konstnären Esaias Poggats.

Under en färd genom centrala Kiruna senare samma försommardag kastar jag en blick genom bilfönstret och då ser jag dem plötsligt. De ändlösa raderna av döda fönsterrutor i de stora bruna, blå, gröna och röda 60-talslängorna på Gruvfogdegatan på Bolagsområdet, helt tomma sedan i vintras. Diskreta men omisskännliga tecken på att även denna stad börjat packa ihop för flytten. I början av juli, en dryg månad efter mitt besök, läser jag i tidningen att längorna på Gruvfogdegatan och de äldre gula, grå och gröna arbetarbostäderna av trä längre ner på området börjat rivas.

Reality check

Gång på gång under mitt besök i gruvorternas nutid spränger den myllrande ogreppbara verkligheten sagans skal. För Gällivare är ingen försagd son, Koskullskulle ingen försmådd dotter, och självklart upphörde inte all vilja att skapa musik och annan kultur med det insomnade Musiksällskapet. Jag inser återigen hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att beskriva en plats, hur lätt varje påstående blir en förenkling och en stereotyp, cementerandet av en bild. Fast jag skrivit så många sidor om gruvorterna återstår oändligt mycket att berätta. Vissa skulle nog säga att jag bara snuddat vid ytan, romantiserat, givit en på tok för snäv bild eller att jag saknar många perspektiv. Och jag påminns om lager på lager av maktförhållanden, manligt mot kvinnligt, svenskt mot invandrat, syd mot nord, svenskt mot samiskt, stad mot land.
Jag lyssnar på Po Tidholms ljudreportage ”Järnburen” där han med obönhörlig konsekvens benar upp de problem som råvarusamhällena ställs inför. Han ger röst åt oron och ilskan kring hur mycket av Kirunas ”samhällsomvandling” som bokstavligen och bildligen står på lösan grund, berättar om hur LKAB, Bolaget, gång på gång svävar på målet och levererar rena lögner, men påpekar samtidigt att vreden även bör riktas mot kommunens bristfälliga sätt att hantera detta fulspel från bolagets sida. Och när journalisten Arne Müller, i reportaget, talar om vikten av att överflyttningen från Kirunas gamla till nya centrum måste ske illa kvickt för att inte allt ska haverera i ett infrastrukturellt kaos känns stadsomvandlingen mer som en riskfylld hjärttransplantation än som ”nya möjligheter”och lustfyllt ”pirr i magen”.

I en krönika funderar tidigare nämnda David Väyrynen kring vad som händer när vi gradvis förlorar känslan för det platsspecifika, när centralorterna sätter tonen och mindre platser främst definieras i förhållande till dem snarare än att tillskrivas ett värde i sig. I denna saga har centralorterna, dessa urbana eller semi-urbana utposter i en väldig landyta, motsvarande nästan fyra gånger Skånes, fått sätta tonen så till den grad att de gjorts till egna individer.

I juni 2018, under slutarbetet med denna berättelse, nås jag av beskedet att den i texten så ymnigt omskrivne tonsättaren Bo Nilsson avlidit, 81 år gammal. Min mammas barndomsvän och det mest beryktade av de så kallade ”genierna från Malmberget”. Som, trots att han mer än en gång lät sarkasmerna drypa i omdömena om uppväxtorten, flera gånger erkände den under glansdagarna musikaliskt sjudande gruvortens betydelse för hans mänskliga och musikaliska fostran. Vila i frid, Bo. Ditt verk, mångfacetterat och nervigt briljant, kommer att stå sig.

Så färdas jag från Kiruna. Bland väldiga högar av jord och sten, en bit från gruvtornen som minner om den sedan flera decennier nerlagda Tuollavaaragruvan, ser jag den. Den metallglänsande symbolen för stadens framtid. Det nya stadshuset, Kristallen. Som ett rymdskepp, en silverark som landat i ett öde grustag. Det gamla stadshusklocktornet, Bror Marklunds smäckra järnkonstruktion från 1963, står redan på plats vid dess sida.

Jag fortsätter till Jukkasjärvi, ser byns, vid sidan av kyrkan, huvudsakliga sevärdhet: Ishotellet. Eller rättare sagt, den plats där detta världsberömda Kung Bore-palats varje vinter i snart 30 år fenixartat uppstått för att sedan smälta ner igen till sommaren. Jag drar mig till minnes ett besök i dess frostiga drömsalar, en kall februaridag för snart 15 år sedan. När jag står vid den mur av gigantiska isblock ur vilka snart ett nytt hotell ska skulpteras kommer sagostämningen över mig igen. Jag trycker örat mot den massiva ismuren och hör vattnet porla där inne. Jag tänker på platserna i denna saga, barnen i familjen Malmfeldt, hur fint det varit om också dessa enkelt kunnat smälta ner och återuppstå på andra platser i all sin drömlika prakt. Fast det är bara en dröm och en saga vars skal gång på gång sprängs av den långt mer komplicerade verkligheten. En del av mig inser att det bästa och ärligaste vore att gå på Po Tidholms och andras hälsosamt pessimistiska linje, kallt konstatera sakernas tillstånd och att det finns all anledning till oro. En annan del känner sig som Hollywood-producenten som trängt sig in i klipprummet och högljutt gafflar om att publiken kräver ett lyckligare slut. Hur skulle då berättelsen om familjen Malmfeldt sluta, om producenten fick sin vilja igenom? Kanske med att jag riktar blicken från Jukkasjärvi tio mil söderut.

En arktisk småstad i världsklass

Där, nere i dalen söder om det försvinnande Malmberget, står den gamla, förvuxna kyrkbyn kvar. Gällivare. Det av sagans syskon som vann till slut. På informationstavlorna utanför kommunhuset kan vi läsa om det Nya Gällivare som nu ska byggas, ”en arktisk småstad i världsklass”. Jovisst, skratta ni. Propparna går ju i floskeldetektorn. Världsklass? Hur mäter man sådant? Men vem orkar i längden skratta åt att något som så länge stått stilla nu äntligen rör på sig? Och även om de stora världsklassorden inte riktigt passar i dess av försagdhet präglade mun så kan man ana att Gällivare, sagans försynte äldste broder, ler försiktigt och fortsätter att stilla le även efter att han av blygsel slagit ner blicken. En arktisk småstad i världsklass. Så blev då kyrkbyn en stad tillslut, om så bara i en formulering på en informationstavla. Långt efter att stadsbegreppet mist sin juridiska betydelse kan Gällivare utifrån den urbana normen ta ett tuppfjät framåt, äntligen förlänas denna hederstitel, nu när det ska förtätas och hela baletten.

Jag läser på om den arktiska världsklass-småstaden i vardande och ser den kanadensiske arkitekten Michael Green förevisa en datoranimation över sin framtida skapelse, Gällivares gigantiska centrumbyggnad, multiaktivitetshuset som innanför sina väldiga glasfasader ska rymma både kultur och sport och medborgerliga möten. Och jag flinar lite och ryser lite åt de storvulna planerna, men sedan tänker jag att det är bra att det satsas på allvar. Jag studerar planritningar över Kirunas framtida centrum, och även om ordet förtätning skaver i örongångarna som den floskel det är blir jag ändå lite upprymd, inte minst över att Elin Andersson, denna konstens och kulturens länge obesjungna hjältinna, får en egen gata i detta nya centrum. I staden där gator så länge mest döptes efter gruvpatriarker och andra manliga storfräsare från Anno Dazumal. Kanske blir det bra. Jag vet inte. Mitt tvivel är stort. Men det här är en saga, och jag vill tänka att även denna saga har ett lyckligt slut.

Så fast jag inte vet vad framtiden ska utvisa, och fast jag ryser en smula inför ordet ”mönstersamhälle” och sörjer de platser som oåterkalleligen försvinner, funderar ändå en del av mig på vad det ska kunna bli av dessa nya samhällen, de arktiska småstäderna i världsklass, inte formade av bolagspatriarkers visioner utan marinerade i demokrati och medborgarförslag. Även om mina inre olyckskorpar kan kraxa att det nog inte blir någon skillnad vill jag tänka att det blir det visst. Vadandes bland alla klyschor om det rekreationstäta och klimatsmarta framtidssamhället vill jag tänka att det här ändå ska bli platser där de gamla spökena får vila och där de som tvingades vara helt eller halvt dolda på ett självklart sätt ska kunna träda fram. Att dessa platser på landets hjässa ska vara platser man ska flytta till, inte från, platser att bosätta sig på, inte bara stanna en stund för att ta ett karriärkliv eller besöka med jämna mellanrum för att jobba med den viktiga exportvarans brytande.

Platser där flera röster ska höras, inte bara gruvpatriarkers och så kallade manliga geniers. Där kvinnors liv ska finnas med i berättelsen redan när den skrivs, inte bara i doktorsavhandlingar och dokumentationsprojekt långt senare. Där starka samiska röster ska höras, som syskonen Märak, Sofia Jannok eller Anders Sunna. Där röster höjs kring vad som sker i gruvnäringens spår, den gruvnäring som ju även är förutsättningen för dessa platsers existens. Där röster höjs för den genom århundradena så skamlöst koloniserade landsände där denna saga utspelas, det stora råvarulagret vars rikedomar på ett bakvänt sätt göder även dem som i detta nu fnysande avfärdar landsänden som svag och hjälpbehövande glesbygd.

Och när allt är klart, när den arktiska världsklass-småstaden byggts och Kiruna flyttat sig österut, vill jag gå upp på Dundrets topp och Luossavaarabergets topp och skrika. Skrika att Kulturen är målet, att det alltid varit och alltid ska vara målet, inte bara smörjmedlet för tillväxt eller ett redskap för att hålla arbetarna i schack. Målet! Det vill jag skrika. För jag vill tänka att det är människan och hennes dröm om gemenskap som gör en plats speciell, inte husen och gatorna i sig. Därför avslutar jag sannsagan om familjen Malmfeldt med att citera slutraderna i en av den svenska 1900-talspoesins mästerverk, ”Sundbybergsprologen” av Ragnar Thoursie:

”En öppen stad, ej en befästad,
bygger vi gemensamt
Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet”

SLUT