Anders Lundkvist

I’m so bored with cowards, sjunger Lina Nyberg en bit in i den konsert som blev frukten av den välrenommerade sångerskans första möte med Norrbotten Big Band. Och visst, jazzens traditionsivrande fegisar göre sig icke besvär när Nyberg och hennes kompkvartett under lördagskvällen går i närkamp med länets blåstungviktare.

Med lakonisk humor, självklar scenisk pondus och en röst som lekande lätt svingar sig från ädeljazzig skönsång till den gutturala röstkonstens underjordiska territorier för Lina Nyberg oss genom två timmar av såväl egna, sofistikerat tillskruvade kompositioner – där tjugo minuter långa inledningssviten sticker ut med sitt mäktiga raffinemang – som inte sällan häpnadsväckande  metamorfoser av andras låtar. Det är som utgjorde Lina och hennes medmusikanter en professor Balthazar-maskin som idogt tutande, blinkande och stånkande förvandlar den ena musikaliska influensen efter den andra till högkoncentrerade droppar av något som på papperet måhända kan benämnas jazz men som i själva verket är djupt originellt och genremässigt obestämbart tonmåleri.

Av en Mozart-aria blir en charmerande närstudie i finstilt jazzplock, medan Björks elektroniska röjarlåt 5 years skrudats om till stompig gammelblues och Nybergs omvittnade förkärlek för den brasilianska musikskatten bland annat resulterar i ett skickligt sammantvinnande av  Joao Gilbertos Undiu med egna  kompositionen Who shall measure . Och Stora Gåshudspriset tillfaller denna gång den dramatiskt hymnaktiga versionen av klassikern Lilac wine , tidigare odödliggjord av bland andra Nina Simone och Jeff Buckley.

Att storbandet levererar behöver jag väl egentligen inte ödsla spaltutrymme med att påpeka, här bjuds på förträffliga solon av Karl-Martin Almqvist, Mats Garberg  och Håkan Broström på saxofoner, Danne Johansson på flygelhorn och Peter Dahlgren på trombon, men under stora delar av konserten fungerar NBB närmast som färgsättare till de många improvisatoriska krumsprång och snirkligheter som Nybergs eget band står för. Josef Kallerdahl briljerar på kontrabas och Peter Danemo strör liksom i förbifarten en mångfald perkussiva välljud omkring sig, medan David Stackenäs med sin gitarr och en drös effektpedaler trollar fram den ena klangsensationen mer anmärkningsvärd än den andra och Cecilia Persson växlar mellan Cecil Taylor-mullrande attack och lågmälda subtiliteter, inklusive ett melankoliskt soloparti av andlös skulptural skönhet.

Kvällen avrundas med The Monster, ett euforiskt stycke där de rädslor som titelns monster symboliserar knökas in i ett musikaliskt spöktåg som på sin larmande färd mot undergången förvandlas till ett färgsprakande karnevalsdito, en kongenial avslutning på en underbart modig och rolig kväll där Lina Nyberg et consortes med grym konstnärlig säkerhet gjorde slarvsylta av den musikaliska räddhågsenhet som alltför ofta och helt i onödan tillåts tråka till musikvärlden. Hurra för det!

Lina Nyberg Band & Norrbotten Big Band
Kulturens Hus, Lilla Salen
Lördag 5 oktober 2013