Anders Lundkvist

Det är så jag skäms. Trots mitt påstådda kulturintresse har jag aldrig lyckats pallra mig iväg till Holmöns Visfestival. Fast jag bodde  i Umeå fram till 2009 och har besökt den gamla hemstaden varenda sommar sedan dess. Nej, här finns inga ursäkter. Denna pinsamt stora bildningslucka måste fyllas igen omgående!

Sagt och gjort, på lördag 30 juli vid lunchtid anländer jag och fotografen Thomas till Byvikens hamn och hakar genast på det lämmeltåg som styr kosan mot Holmögården, den mysiga västerbottensgård där visbalunsen äger rum. Ett av dessa grönskade vardagsrum där även en stor folkansamling snabbt får karaktären av gemytlig familjesammankomst.

Först ut av lördagens artister är lokala visveteranen Lena Sparr Öberg som tillsammans med pianisten Siv-Marie Nyman sätter stämningen direkt medelst en bukett ljuvliga sånger av alltför tidigt bortgångna Barbro Hörberg. Här besjungs med lätt melankoli och livsklok humor den av medelålderns trötthet och besvikelser sargade kärleken, liksom behovet av att få gråta även långt upp i åren. ”Örat” är en underfundig hyllning till detta sällsynt mångsidiga organ, och  ”November min vän” en vacker tribut till den mest föraktade av månader, i vars trygga mörker vi kan vila och samla kraft för att orka med resten av året. Strålande.

Gits Gåva, det pris till minne av sångerskan Git Magnusson som festivalen sedan 2003 delar ut till framstående kvinnliga musikarbetare, tillföll i år suveräna festivalljudteknikern Marita Jonsson Mätlik. Ett förträffligt val. Att lyfta fram en kvinna i en viktig (men än så länge onödigt grabbdominerad) yrkeskategori, utan vilken kulturens storfräsare skulle stå sig synnerligen slätt, är inget annat än lysande!

Göteborgsbaserade Cats and dinosaurs är en synnerligen uppfriskande ny bekantskap med hälsosam effekt på publikens adrenalinnivåer. Iförda snajdiga retroutstyrslar och muntert lindy hop-skuttandes kombinerar kvartetten nostalgiskt gammeljazz-sväng på ståbas, fiol, vibrafon och gitarr med sylvasst samtida betraktelser kring brännheta ämnen som utmattningssymptom och nödvändig arbetstidsförkortning, flyktingkatastrofer och skadliga maskulinitetsnormer. Skatteflyktingars försumbara lidande avhandlas med dräpande ironi och de ljusskygga element som i den elektroniska anonymitetens dunkel spyr ur sig hatiska tirader på diverse kommentarsfält får sig en välförtjänt rallarsving i ”I nättrollets sal”, komplett med snygga Grieg-referenser och allt. Swing på barrikaderna!

Gruppen konstaterar att det är en fröjd att spela på en festival där även ett tämligen okänt band tidigt på dagen kan nå en stor publik. Och visst är det så.  Här finns inga fjantiga uppdelningar i stjärnor och nykomlingar, gamla och unga, bara ett spelglatt flöde av ögon-och-öronöppnande möten. Dessutom skadar det ju inte ur publiknärvarohänseende att vi råkar befinna oss på en ö minst en halvtimmes båtresa från fastlandet och utan en skriande mängd konkurrerande kulturevenemang eller andra frestelser.

Och apropå publiknärvaro talar siffrorna sitt frejdiga språk. 950 betalande, och med tillskott av oss i tredje statsmakten, festivalcrew och  artister, diverse plankare och andra gratislirare klockar festivalen ledigt in minst tusen närvarande. Vilket i runda slängar motsvarar 17 gånger Holmöns ordinarie befolkning på ungefär 60 själar. Wow!

För den tusenhövdade skarans välbefinnande ansvarar poeten Solja Krapu, som i egenskap av konferencier drar rejäla strån till trivselstacken med sina högeligen inspirerande utläggningar om Pokémonhysteri, läskedryckernas mystiska tillsatser och andra tillvarons gåtor, uppmanar oss att applådera eftersom det både befrämjar blodcirkulationen och skrämmer bort myggen, och när andan faller på river hon av några av sina egna alster, däribland poetiska kioskvältaren ”Det började så oskyldigt med diskbänken”. Har ni hört den så skrockar ni säkert belåtet nu, om inte hoppas jag ni får chansen nån gång.

Att som visartist ha en förälder som egenhändigt ritat om stora delar av den svenska viskartan är ju långt ifrån oproblematiskt, och utan att ha järnkoll på Jack Vreeswijks karriär anar jag att den lindrigt talat mytomspunne så kallade farsgubbens slagskugga oftare varit en förbannelse än en välsignelse. Vid fyllda 52 känns det dock som att Jack landat, att han utan att utplåna sin egen identitet kan kombinera egen produktion med förvaltande av den faderliga låtskatten. Karln är helt enkelt ett fullblodsproffs, en lysande sångare och estradör med avspänt självironisk pondus, fint uppbackad av enastående gitarristen Love Tholin. Denna gång har han helt lagt de egna låtarna åt sidan till förmån för en viss, host, ”gammal släkting”. Glädjande nog förskonas vi från de mest söndertragglade ”Hönan Agda/Brevet från Kolonien/Fredrik Åkare och Cecilia Lind”-numren till förmån för mer underskymda pärlor, inklusive Cornelis’ inte alltför omtalade version av ”Me and Bobby McGee”, ”Jag och Bosse Lidén” och en synnerligen lyrisk vaggvisa ”som farsan skrev till mig när jag föddes”. Inte många andra som kan säga så minsann. Vid sidan av ”den gamle släktingens” alster bjuds även på ett annorlunda stycke av en annan gravt ikonisk gestalt, Evert Taubes ”Sjuttonde balladen” från 1924, denna svavelosande uppgörelse med allsköns brackor och hycklare som en gång fick den unge garagerockfantasten Jack att inse att Evert inte bara sjöng om blommor och kvistar i Roslagens famn utan faktiskt rockade.

Låt oss slå fast det här och nu: Genrefixering är kreativitetsdödande trams. Därför är det bara att applådera att festivalen vågar tänka utanför den mest inkrökta visboxen. Petter som uppträdde under fredagen hörde onekligen till årets mer uppseendeväckande ”utanför boxen”- bokningar och gjorde enligt vad jag kunnat utröna förträffligt ifrån sig. En genreöverskridande artist på greppavstånd från nämnda box, Lena Willemark, svarar tillsammans med Lisa Rydberg på fiol och Lisa Eriksson Långbacka på dragspel för lördagens mest magiska framträdande i min bok. En remarkabel uppvisning av jublande klangfröjder som får gåshuden att jobba för högtryck mitt i sommarvärmen. Likt tre ödesgudinnor spinner powertrion Lisa-Lena-Lisa en lika kraftfull som färgsprakande musikalisk väv där gammalt möter nytt och egna kompositioner blandas med äldre folkton. Och som det svänger!  Inte sällan drabbar de rydbergska och willemarkska fiolerna samman i vildsinta dueller mot en fond av dovt pulserande dragspelsklanger, och när Lena Willemark upphäver sin magnifika stämma blir det såväl kulningsrop och allsköns vokala åskknallar som massivt gåshudifierande sång på älvdalska, en dialekt så säregen att den av flera forskare fått status som eget språk. Jösses och jäsickens!

Efter denna euforiska urladdning från firma Willemark & co följer en välförtjänt middagspaus, och vi beger oss med ljudligt knorrande magar till den närbelägna restaurangen. Ska jag prompt hitta ett i-landsproblem att smågnälla på under denna i övrigt enastående festival så är det väl hur matsituationen hanterats. Att behöva vänta i mer än en och en halv timme på mat känns rätt visset på en festival. Ingen skugga ska falla över den hårt arbetande personalen som gjorde sitt bästa av situationen, men kanske borde restaurangen nästa år ha en bättre beredskap inför den massiva folktillströmningen, och gärna också en meny med annat än à la carte-rätter med tillhörande priser. Men nog gnällt om det.

Nämnda i-landsproblem gjorde dessvärre att jag missade nästan hela Frida Braxells konsert, men det lilla jag hörde gav definitivt mersmak. ”Silvertejp” var en rasande skojig hyllning till denna vidunderligt  omistliga produkt som mer än någon annan håller världen samman. Spelar ingen roll om det är hjärtat eller Kinesiska muren som brister, det fixar vi med silvertejp!

Echoes and rhymes heter en tämligen purfärsk stockholmstrio vars sympatiska americana-blandning av country, folkrock, bluegrass och något slags pop fångar mitt öra redan vid första banjoplinket. Den musikaliska stig de rör sig på har förvisso redan frekventeras av åtskilliga artister, med First Aid Kit i spetsen, men Echoes and rhymes har ändå tillräckligt många kvaliteter för att det ska kännas värt att fortsätta följa dem. Här finns störtskön stämsång, scenisk utstrålning (inklusive en redig dos frejdig gatumusikantenergi) liksom fint eget låtmaterial och en snygg engelskspråkig version av en av Dan Anderssons visor.

Tärnaby torde enligt all tillgänglig statistik ha fostrat fler slalomvärldsmästare per capita än de flesta platserna på denna planet, men vid sidan av alla dessa evinnerliga anjor, stigar, jensar och ingemarar har byn också – inser jag nu – frambragt en ordkonstnär av rang som, ifall kultur värderades en bråkdel så högt som sport, också borde få en bygata uppdöpt efter sig nån gång. Den numera i Malmö bosatte Tobias Erehed, som skuttar mellan estradpoet-, ståuppkomiker- och vissångarboxarna lika galant som gamla skolkamraten Anja Pärson parerar slalomportar, är helt enkelt ett lakoniskt humorunikum som med filbunksaktigt lugn lustmördar den ena stolligheten värre än den andra på denna knäppa planet. Ömsom lyriskt, ömsom hysteriskt skojigt tar han sig an teman som kärlek, integration, kommunikation och social samvaro; det sistnämnda kan i glesbygdstrakter stöta på utbudsmässiga problem som kräver tillskott av – gravt sadistiska – låtsaskompisar. Han bjuder in världen att dela våra omhuldade i-landsproblem, konstaterar att allt en dag ska bli till mull men att vi än så länge i alla fall har gratis atmosfär och gör en nedslående jämförelse mellan den egna livsbanan och Anja Pärsons dito. Medan hon kammade hem den ena prisbucklan efter den andra gick han arbetslös, tog antidepressiva och fick hemorrojder…

Pernilla Andersson hör otvivelaktigt till festivalens mest namnkunniga artister, men jag måste erkänna att jag fram tills rätt nyligt just inte haft någon som helst uppfattning om henne, vare sig positiv eller negativ. På senare tid har jag mer än en gång imponerats av hennes integritet och rakryggade ställningstaganden och min nyfikenhet är stor på hur hennes festivalframträdande ska bli. Mycket bra, visar det sig. Det Pernilla Andersson tillsammans med gamle parhästen, Umeå-bördige gitarristen Fredrik Rönnqvist, bjuder på medan högsommardagen diskret övergår i kväll känns ytterst stämningsfullt och vackert. Kanske kan det liknas vid en musikalisk road movie, en färd genom livets föränderliga landskap. Med stillsam humor, varmt allvar och stor känslighet sjunger Pernilla om kärlek, äktenskap och skilsmässa, om de stunder i livet då sorgen och glädjen först brutalt krockar för att sedan mer försiktigt tvinnas samman, och i en sång erbjuder hon sin axel till de som behöver en sån att luta sig mot. Det tackar vi för.

Vad kan vara mer klockrent när vi närmar oss avslutningen på denna härliga dag än en rejäl dos uppsluppen glesbygdspessimism signerad landsbygdskusinernas auktoriserade språkrör, den snart fyra decennier gamla kulturinstitutionen Euskefeurat? Svar: Intet!  Det är fullt ös från första stund när pitesextetten genom ett tiotal drapor målar en mental kartbild av ett norrbottniskt Hotaheiti av gruvor, timmer, myrar och mygg där framtiden kommer litet senare och tungsinnet är litet tyngre än annorstädes men där ändå hoppet finns nånstans, om så bara i den trösterika insikten att alla ska vi en dag dö, men alla andra dagar ska vi det inte. Låt oss ta vara på dem! Frontmannen Ronny Eriksson ber arrangörerna hålla första färjan länge nog för ett extranummer, det givna, ofrånkomliga ”Det är hit man kommer när man kommer hem”, och konstaterar slutligen att Holmön verkligen är en plats dit man längtar när man längtar hem. Det är svårt att inte hålla med, även under den två timmar långa väntan på Byvikens färjeläge när musiken och applåderna tystnat, solen gått ned, vindarna lagt sig till ro och fältet lämnats fritt för de blodtörstiga västerbottniska myggen att festa loss på oss trötta festivalbesökare. Det bjuder vi på. För visfestivalen är en riktig höjdare och jag inser lätt skamsen vad jag gått miste om i typ två decennier. Men det ska det bli ändring på från och med nu. På återseende nästa sommar, Holmön!