Anders Lundkvist

Första betraktelsen: Umeå är ingen sommarstad – eller? (2016)

I Umeå sommaren 1996 fällde jag en kommentar som min vän Staffan gapskrattat åt i 20 år nu, och som vi båda lär fortsätta skrocka åt till döddagar. Platsen var Storgatan i höjd med nuvarande Wayne’s coffee, och den för undertecknad högst oväntade åsynen av ett gammalt amerikanskt vrålåk fick mig att utbrista ”Inte ofta man ser såna. Umeå är ju inte nån  raggarstad”. Knappt hade den famösa repliken lämnat min mun förrän ljudrummet fylldes av ett dovt mullrande tordön. Längs Storgatan och förbi våra uppspärrade ögon och tappade hakor passerade säkert minst hundra liknande dollargrin i majestätisk karavan.

”Umeå är inte vad, sa du?” skrockade en med kingsize-vargflin utrustad Staffan, medan han kämpade för att hålla tillbaka en dånande skrattparoxysm. Så kan det vara. Jag vill gärna tänka och hoppas att om jag lika tvärsäkert skulle utbrista ”Umeå är ingen sommarstad” skulle något hända som gav upphov till motsvarande grad av haktappning och ögonuppspärrning.

Men det är ju så. Umeå ÄR ingen sommarstad. Nu beror det förstås på vad man menar med sommarstad. Jag vill – om vi för enkelhetens skull begränsar oss till att bedöma björkstaden utifrån kulturarrangemangsfrekvensen under juni, juli och augusti – hävda att så är fallet, samt att staden, trots idoga försök att bevisa motsatsen, varit så till och från i decennier. OK, visst beror det på hur man definierar ”kulturarrangemang”. Att dylika definitioner i litet väl många resonemang plägar ges en musikrelaterad slagsida är odiskutabelt och långtifrån rättvist med tanke på att det vid en närmare betraktelse varje sommar brukar finnas såväl sommarteatrar som konstevenemang och annat att yvas över. Förvisso. Sen kan man också diskutera om sommaren är en tid som ska ägnas åt kultur. Hängmattor, badstränder och stugrelaterade projekt då? Men det är en annan diskussion.

Till syvende och sist är det svårt att förneka att sommaren är den före detta kulturhuvudstadens årstidsmässiga sorgebarn, vilket måhända sammanhänger med att en svindlande stor del av stadens studentikosa population lämnar kommungränsen i sluttentans och Brännbollsyrans efterdyningar i början av juni för att återkomma lagom till de gula och röda lövens och insparkarnas tid tre månader senare. Jaha, men hur ser det ut i andra kommuner då? Är det så mycket bättre? Tja. Åtminstone på festivalfronten händer det litet mer. Skellefteå har sedan länge den officiellt påbjudna stadsfesten i månadsskiftet juni-juli och den minst lika etablerade indietillställningen Trästock några veckor senare. Luleå har efter några bedrövliga år med öltälts-och-karuselljippot Luleåkalaset en hyfsad stadsfest i Hamnfestivalen samt ljuvliga alternativfestivalen Musikens makt i augusti. Storsjöyran, Kirunafestivalen och Piteå Dansar och ler är välkända stadsfester med stark lokal förankring, och Kalottjazz & Blues i gränsstäderna Haparanda-Torneå är en synnerligen pigg, mer nischad festivaltrotjänare som snart går in på sitt 35:e år och i år vidgat sitt musikaliska spektrum till att också omfatta en rejäl dos världsmusik. Men Umeå då? Visst har här gjorts försök. Hur var det nu, försökte inte Umeå liksom Piteå Dansa och le där litet grann på 90-talet? Nja. Vi glömmer det. Men Täfteåfestivalen ska vi inte glömma. Förträffliga Täfteåfestivalen som under sina 11 verksamhetsår växte till en tämligen etablerad historia, det närmaste Umeå kom indieinstitutionen Trästock, med lillkusinen Gravmarksfestivalen som pigg uppstickare. Då. Nu är bägge dessa fina utkantsarr sen ett par år begravda, med föga hopp om återuppståndelse.

Så nalkades Kulturhuvudstadsåret och då skulle minsann Umeå snajda till det där stora, på samma gång hippa och inbjudande sommararret för att en gång för alla täppa till käften på gnällspikarna. U x U. Här pratades i euforiska anglicismer om open source och crowdfunding. Kreddiga megastjärnor som Patti Smith och Björk skulle bogsera hela härligheten publikt och stans egna, väldiga resurser inom punk,  hiphop, indiepop med mera tas till vara maximalt. Delaktighet var ordet. Kanske kunde 20 000 biljetter säljas. Nu blev det inte riktigt så, men U x U känns fortfarande på många sätt som en imponerande tillställning, rätt tänkt och programmässigt högkvalitativt. Synd bara att hela klabbet sjönk ihop som en sufflé efter en svidande konkurs i början av förra året.

Nu skriver vi 2016 och i baksmällan från Kulturhuvudstadsåret har Umeå så vitt jag kan se inget större eller mer nytänkande festivalarrangemang eller dylikt som kan skapa vågsvall, istället guppar umeåkultursommaren fram som en förnöjsam kork på små vågor av sommarjazz/rock/blues på Guitars, Umeå Live och enstaka mer långväga gästspelare som Maiden Norway eller Doug Seegers. Och visst, här finns småskaliga mysigheter som Backenfestivalen, denna ”picknick som spårar ur”. I mångas ögon, mina inräknat, är måhända sådant att föredra framför de mer förutsägbara öltältsbalunserna. I en klass för sig är onekligen Holmön med Sea Jazz, sommarteater och inte minst den fantastiska Visfestivalen. Sen kan det ju diskuteras om man ska se Holmön som en del av sommarstaden Umeå. Men okej då, det ligger ju i Umeå kommun. Så ja, där har vi något som litet grann kan matcha Kalottjazzen och liknande fina nischfestivaler. Men räcker det? Nja. Nä. Nog skulle det, vid sidan av alla hedervärda mindre evenemang, inte sällan i utkanten av det som kan kallas Umeå, behövas ett arr som satte ribban publikt och som var programmässigt högkvalitativt. Som Trästock, Musikens Makt eller Urkult. Som, liksom vårens och höstens mer anmärkningsvärda arr – Littfest, House of Metal, MADE, Umeå Open, Uma Obscura eller Jazzfestivalen gjorde Umeå värt en resa, även på sommaren. Ska det vara stört omöjligt att få till något dylikt? Som inte bara blir ett minnesvärt fyrverkeri utan kan bestå och utvecklas? Ska vi fortsätta hoppas på U x U? Eller ska vi resignera och inse att det även framgent är hösten, vintern och våren som gäller i Umeå, fortsätta prioritera hängmattor, badsjöar och stugaktiviteter framför kultur och urbana nöjen och låta sommarumeå guppa fram på små kulturvågor? Jag vet inte.

Men, i hopp om att bli emotsagd, överbevisad, få veta att jag missförstått, förenklat eller missat något, eller varit på tok för snäv i min definition av kultur, sommar eller något helt annat fastslår jag 2016, med kaxigheten hos mitt två decennier yngre jag: Umeå är ingen sommarstad. Your call.

Andra betraktelsen: Korksmulor i Umeälven (2017)

Förra året morrade jag över Umeås kroniska oförmågan att skapa och behålla ett eller flera rejäla sommararrangemang som kunnat göra staden värd ett besök även sommartid.

Det är förvisso ett faktum att kulturlivet i denna universitetsstad alltid blomstrat mest på hösten och våren, men med förlusten av de få evenemang som tidigare räddat försommaren och sommaren, Kulturnatta och Täfteåfestivalen, känns det nu som att läget är mer akut än någonsin. I synnerhet som det storstilade arr som, med besked, skulle sätta sommarumeå på kartan, UxU, steg upp som en crowdfundad sol och störtade mot marken som en megakonkursad pannkaka. I krönikan 2016 konstaterades att Umeås kultursommar, i brist på arrangemang som kan skapa vågsvall, guppar runt som en förnöjsam kork på små vågor, och i ärlighetens namn – i år har det ju snudd på sett ännu värre ut. Av den förnöjsamt guppande korken återstår nu mest bara korksmulor. Är det vad som blev kvar efter att champagnekorkarna smällde högljutt för snart fyra år sedan då alla kultur-Europas blickar skulle riktas mot vår nordliga utpost?

Umeå-sommaren 2017: Trivselkvällar och Bryggdanser. Umeå Live. Nöjen för den äldre publiken och barnfamiljerna i all ära, det är klart att det finns ett värde i det, men vart tog den kultur vägen som vänder sig till alla oss som ännu varken har barn eller käpp och Stetsonhatt? Resignerade den vid tanken att alla ändå åker hem eller till sommarstugan över sommaren och tog långledigt från Bränbollsyran och U rock fram till skolstarten? Prestigekulturhuset Vävens sommartomma kalendarium är en tragikomisk syn. Backenfestivalen blev av i år också, men på höstens tröskel i slutet av augusti. Inget MADE i maj, 2017 års enda MADE-smula, ”Architecture and morality”, guppade istället förbi över en dag i början av december.

Om vi sedan tar Umeå Live kan vi konstatera följande: Detta evenemang präglas av en enorm välvilja. Här finns en målgruppsanpassning som känns snudd på hysterisk. Alla får påsar, som Magnus Uggla skulle ha uttryckt saken. Klasse Möllberg för de yngsta och Gunnar Wiklund-tribut och Hasse ”Änglahund” Andersson för dem som befinner sig i andra delen av ålderstrappan. Däremellan mellofavoriter, Eva Eastwood, Janne Schaffer, Patrik Isaksson, några indieartister, en nypa hiphop och – som ett ärkefjuttigt substitut för det gigantiska tomrum Kulturnatta lämnat efter sig – en jordmån för de lokala talangerna. Duger inte detta? Nej, faktiskt inte! Inte för kulturstaden som säger att den Vill Mer. Nog är det bra att det någonstans finns ambitioner – som också får finansiering nog att kunna förverkligas – och det är klart att det är sommartrevligt att kunna ge sig ut på stan och ta del av fullständigt ofarlig familjeunderhållning som, likt kryddfattig korv (av varierande kötthalt) med mos funkar för alla, även om ingen riktigt jublar halsmandlarna ur sig. Men sommar-Umeå måste som Kulturhuvudstad emeritus vilja lite mer än att bara tillhandahålla ett garanterat harmlöst arr för att kunna öka attraktiviteten i centrum. Måste vilja ha ett arr med mer hjärta än målgruppstänk.
Det behöver inte vara gigantiskt, svälla över alla breddar, innehålla de maffigaste världsstjärnorna inom olika genrer (och därmed riskera att spräcka mångmiljonbudgetar så det sjunger om det). Men det måste för bövelen drivas av andra bevekelsegrunder än de kommunen har när det kommer till Umeå Live, och som fullgott alternativ och komplement till Umeå Live och trivselkvällarna måste det ha mer att erbjuda än den trivselfaktor som förvisso kan infinna sig när ett gäng seniorer svänger sina
lurviga vid älvstranden. Arrangörerna bakom Umeå Live vill glädja de umebor som vistas i sin stad över sommaren och stadens besökare. Gott så. För man ska kanske inte gnälla allt för mycket på denna sommarumeås i välmening marinerade kackerlacka som tycks vara det enda som klarat sig med livet i behåll efter den där megabalunsen som ägde rum för några år sedan och tycks ha imploderat till ett svart hål som nu slukar all kultur som kommer för nära. Men Umeå Live är i sig inget skäl till ett besök eller till att stanna kvar i staden över sommaren för den delen. Ingen reser miltals och slår upp tält utanför Väven för att inte missa Hasse Andersson eller Janne Schaffer. Arret som skulle driva hit långväga gäster kan mycket väl vara behändigt i formatet så länge det präglas av en passion, drivs av en kärlek till de kulturyttringar som där förevisas, en kärlek som kan smitta av sig på besökarna, oavsett dessas numerär och hur mycket eller lite de bidrar till besöksstatistiken.

I detta sammanhang är det värt att fundera litet kring den tidigare nämnda Täfteåfestivalen och dess öde. Festivalen, som under merparten av sin elvaåriga existens ägde rum bland myggen i den gamla barnkolonin i Täfteå, byggde på gräsrötters slit och passion. Så småningom växte arret i omfång och festivalen började, ju närmare vi kom 2014, ses som kommunens enda verkliga motsvarighet till etablerade, eldsjälvsdrivna festivaler som Skellefteås Trästock. Till slut, när 2010-talet var här och Kulturhuvudstadsåret var kommunen i hasorna, fick festivalen ett större format och flyttades till Täfteåborg. Miste den då sitt hjärta? Nej, inte nödvändigtvis, men arrangörerna började likväl skruva på sig en aning. Var det detta de ville? Hur stort skulle arret bli, vilken roll skulle det spela? Flera av festivalens ursprungliga eldsjälar hade sedan länge lämnat Umeå, och arrangörsgruppen ställde sig frågan om det var värt att fortsätta och sträva efter ytterligare ”tillväxt”, eller om det blivit dags att lägga den gamla festivalslitvargen i graven. De valde det sistnämnda, 2012 års Täfteåfestival blev den sista, och året därpå hölls ett slags ”in memoriam”-baluns på Scharinska. Hur det gick ytterligare ett år senare med UxU har ju tjatats om till förbannelse, även i denna text.

Så vad göra nu? Beordra fram ett nytt UxU? Eller sätta sitt hopp till att det faktiskt finns några eldsjälar som Vill Mer. Vill mer än att vara Tillräckligt Bra För Alla Men Inte Riktigt Bra För Någon. Om så bara i liten skala till att börja med? Och att dessa får chansen att utmana sin publik att vidga vyerna, med tilltro till nämnda publiks kulturmottaglighet. För nej, det räcker fasen inte med dessa korksmulor!