Föga oväntat råder snudd på arenarockhysteri när Raj Raj Band tar Stora salens scen i besittning, och bandets värme, spelglädje och familjära förhållningssätt till sina tillskyndare förvandlar snabbt lokalen till en kingsize-variant av en tornedalsk byastuga.
Om pajalakollegorna i JORD tar fasta på det drömska och lyriskt finstämda i folkmusikarvet från Östra Norrbotten så är ju Raj Raj, som namnet skvallrar om, Det Tornedalska Partybandet – vilket inte utesluter att vi under kvällen, mellan de humppa-anstrukna mega-ös-varven, får oss en rejäl dos melankoliska finstämdheter. Hans Notsten står för flera av dessa med sin bluesiga, finsk-ugriskt märgfyllda stämma, och med sitt ryska dragspel går han många dueller med Fredrik Hangasjärvi som vid sidan av alla hisnande racerlopp över knappar och tangenter också hinner med undersköna ”Jonnas vals”, en poetisk dragspelspärla som välförtjänt belönas med stående ovationer. Basisten Ulf Nygårds och trummisen Simon Wilhelmsson tillhandahåller ett stadigt groove kvällen igenom, i Thore Wilhelmsson finns en gitarrhjälte av gammalt snitt, och Rolf Digervall är lika översvallande energisk vare sig han trakterar tvättbräde, mandolin eller orgel. Här skojas om ”dialektala brytningsfel” och besjungs bastu, älgjakt, och andra fenomen från den gränstrakt ”där vi gör många utlandsresor i veckan” . Bandet uppmanar till allsång ”med den röst ni har, inte med den ni önskar att ni hade” och munhuggs piggt med några ärkefans som likt gubbstruttarna Statler och Waldorf i The Muppet Show hojtar från läktarplats.
En fantastisk meänkieliversion av Mando Diaos Fröding-hit ”Strövtåg i hembygden” får Med Beröm Godkänt av gåshuden, och till kvällens höjdpunkter hör när Manuel Paez, välkänd restaurangägare i Luleå, oförhappandes dyker upp på scen och trollbinder med en synnerligen smäktande ”Besame mucho”. Jäsickens!
Som brukligt är rymmer kvällen också en hoper sketcher där Rolf Digervall excellerar i framställandet av sturigt kluriga pajalagubbar, men även om skrattsalvorna dånar varje gång Digervall uppenbarar sig på scen iförd en ny mundering kan jag efter ett tag känna att min personliga lokalrevybuskisgräns är nådd. Men bokklubbssketchen där Digervall rekommenderar Pajalas gripande och actionspäckade telefonkatalogslokaldel är onekligen klockren!
Efter snart 20 verksamhetsår vet Raj Raj Band fortfarande mycket väl var det musikaliska och attitydmässiga skåpet ska stå, och jag ser redan fram emot nästa sammandrabbning med den eminenta sextetten!
Raj Raj Band
Kulturens Hus, Stora salen
Lördag 20 maj 2017
Litet efterspel:
Några år efter publiceringen av denna recension gjorde en vän mig uppmärksam på att den av Raj Raj Band själva i en intervju omtalats som den bästa de någonsin fått. Tack och bock för den recensions-recensionen, hälsar denne recensent!
Ur Olof Wigrens artikel från 2019 om då 20-årsjubilerande Raj-Raj Band:
”Vid en spelning för några år sedan fick bandet en recension av Norrbottens–kurirens Anders Lundkvist som Hans Notsten tycker är den bästa någonsin.
”Hans Notsten står för flera av dessa med sin bluesiga, finsk-ugriskt märgfyllda stämma, och med sitt ryska dragspel går han många dueller med Fredrik Hangasjärvi som vid sidan av alla hisnande racerlopp över knappar och tangenter också hinner med undersköna ”Jonnas vals”, en poetisk dragspelspärla som välförtjänt belönas med stående ovationer. Basisten Ulf Nygårds och trummisen Simon Wilhelmsson tillhandahåller ett stadigt groove kvällen igenom, i Thore Wilhelmsson finns en gitarrhjälte av gammalt snitt, och Rolf Digervall är lika översvallande energisk vare sig han trakterar tvättbräde, mandolin eller orgel.”
– Den där är vi stolta över och det är extra trevligt att läsa de där raderna eftersom nästan alla av oss är autodidakter inom musiken. Det vill säga, vi saknar helt skolning och är självlärda. Allt vi spelar, alla låtar vi tar ut, gör vi på gehör.”
Anders Lundkvist 
Leave a comment