Anders Lundkvist

”Det dom har, det har dom på Holmön”. Denna parafras på en av Kim Anderzons repliker ur första ”Sällskapsresan”-filmen mal i mitt huvud under den dryga halvtimme som jag och fotografen Thomas skumpar fram över vågorna, sittandes i färjan på väg mot Holmön. För så är det ju. I den mån Umeå Kommun har något att erbjuda den del av befolkningen som även i högsommartid törstar efter kultur hänvisas dessa lämpligast till ögruppen en bit ute i Kvarken. Sea Jazz. Sommarteater. Och – så klart – målet för vår resa, den underbara visfestival jag i så många år, både som skriven i kommunen och det senaste decenniet i norrbottnisk exil, pinsamt nog ignorerade.

Väl landstigna på holmöisk mark gör vi ett snabbt stopp i lanthandeln för införskaffande av smärre förnödenheter innan vi kan tåga in i den sommarhage där visfesten pågår för fullt sedan ett dygn tillbaka. För muntrationer, presentationer, allsköns inpass och andra konferencierssysslor svarar i år musikern och journalisten Fredrik af Trampe och sångerskan Magda Andersson. Den sistnämnda sparkade enligt samstämmiga källor stjärt kvällen före med piratskrudade ”1700-talsfolkpunkbandet” Ye Banished Privateers, som med sina ”ösiga sjöhensvisor och ballader rullade i tjära och krut” visar på festivalens bredd. Eller visgenrens töjbarhet om man så vill. Och till kategorin ”andra visgenreutvidgande storheter vi missade” sällar sig även bland annat hyllade hiphopartisten Cleo, punkproggiga umeåtalangerna Stina & Arktis, jazziga Nadja Eriksson och sångaren och ståupp-komikern Ola Aurell.

Själva anländer vi lagom till att bevittna mötet mellan sångpoeten Tomas Andersson Wij och fantastiska sångerskan Sofia Karlsson, ett möte som i mångt och mycket äger rum på Andersson Wijs planhalva, vilket ofrånkomligen drar ner betyget. Visst är Karlssons vokala och instrumentala färgläggningar ljuvliga, men nog hade konserten mått bra av litet fler sånger ur hennes repertoar. På soliditeten i Andersson Wijs låtmaterial finns dock inget att anmärka. Han hör ju inte till de artister som bufflat sig fram till en plats i rampljuset, och jag får väl erkänna att det dröjde några år innan jag själv blev medveten om hans begåvning. Men trägen vinner. Med lågmäld ärlighet, varmt vemodigt allvar och textmässig pregnans ger han ögonblicksbilder av ett Sverige som kan te sig så vanligt att det lätt försvinner ur synfältet. Bilder från alla dessa dagar som kom och gick. De dagar vi så småningom – när det redan var för sent – insåg var livet. Livet i de mellanstora, mellansvenska städerna med sina rondellhundar och flåshurtiga kommunslogans, där mellanchefer tar in på konferenshotell och vintern är litet för lång. En värld man ibland längtar bort från men ändå känner och begriper. Men där också avgrunder kan öppnas i den banala vardagen, som när det rasistiska våldet manifesteras i en brinnande förskola i Rosengård. Sa jag ”textmässig pregnans”? Jag menar förstås briljans. Lysande.

Let’s face it: En vistillställning utan Cornelis-anknytning är ju som en glasspinne utan glass, en cowboy utan hatt eller valfri annan metafor för påtaglig ofullständighet. Han är ju liksom fasligt svår att tänka bort, denne folkkäre paradox – den invandrade nationalskalden, rabulisten, hedonisten, den sköre lyrikern och den medkännande medborgaren. Att dessa Cornelistributer inte alltid gör hans komplexa person och verk rättvisa är en annan femma. Vill det sig riktigt illa landar låtvalet i ofarligt och förutsägbart Hönan Agda-mys och uttolkarna, inte sällan i en kombination av missriktad vördnad och bristande fantasi, kan ibland bli smått parodiska i anammandet av de typiskt vreeswijkska sångmaneren. Ett lysande undantag var när ätteläggen Jack Vreeswijk på förra årets Visfestival med lika delar urstyv professionalism och (själv)ironisk respekt tog sig an den ikoniske farsgubbens något söndertjatade låtskatt. På årets festival är det göteborgsduon Cosmetisk Heesvijk, bestående av sångerskan Thilini Guldbrand och gitarristen Erik Björksten, som med sitt enligt marknadsföringen ”modiga” och ”säregna” förhållningssätt till medborgare Vreeswijk skapar något som i sina bästa stunder känns som en glass med cowboyhatt – helt annorlunda och samtidigt med det väsentliga – i oväntad blandning – intakt. Björksten plockar häpnadsväckande myriader av toner ur sin gitarr och Guldbrand visar gång efter annan prov på imponerande vokal akrobatik, inte minst i tolkningen av ”Telegram från en bombad by”. Och även om den utlovade ”säregenheten” inte var fullt lika uppseendeväckande som jag väntat mig var det en klart njutbar konsert, med ett stort plus i kanten för tilltaget att framföra egenhändigt tonsatta versioner av några av Cornelis´dikter, en del av hans skaldegärning som ju hamnat helt i skuggan av hans sånglyrik. Mer sånt, tack!

Ett fint exempel på ett hälsosamt vanvördigt förhållningssätt till ”den flygande holländaren” Vreeswijk ges i en sång av Karin Hans-Ers, där Cornelis´underbara men tämligen gubbsjuka visklassiker om Fredrik Åkare och Cecilia Lind förlänas en humoristiskt feministisk twist. För hur gick det hela till egentligen? Tänkte kanske den förment väna och söta fröken Cecilia i sitt stilla sinne att nog var allt gubbstrutten Fredrik en riktig lågtrissvinst, gammal och sliten, och förmodligen hinner han lämna in innan hon tar studenten!  Karin Hans-Ers är hursomhelst en mycket uppfriskande bekantskap som med källbäcksklar stämma och säkra fiolfingrar och fint ackompanjerad av Joakim Simonsson på piano dansar sig igenom sina inte sällan intrikat komponerade visor. Ömsom slagfärdigt ironiskt, ömsom sprött lyriskt förmedlar hon många kloka tankar om livet, utan att värja för det mörka och sorgfyllda. Ett namn att lägga på minnet!

Ska jag bland alla förträffliga musikbegåvningar utse dagens höjdpunkt faller nog valet på Vasas flora och fauna, den finlandssvenska indiepopgruppen som golvade mig och många andra för några år sedan med sina stilsäkert charmfulla låtar framförda på österbottnisk dialekt. Med piano, orgel, gitarr, sång och enstaka småinstrument som kastanjetter skapar trion något såväl melodiskt som arrangemangsmässigt eget, liksom rentvättat från klyschor, och de smeksamt framförda texterna rymmer många bråddjup och lurigheter som får en att spetsa öronen. Här sjungs om att känna sig som en invasiv art, ”sig” rimmas på ”pepparsprej” och ”hat” på ”livskamrat”, och det konstateras att man knappast levt om man inte har en prick i nåt register. Lägg därtill ett mellansnack präglat av det lakoniska skämtlynne som gör sig så mycket bättre i finlandssvensk än rikssvensk språkdräkt och du har en fullödig konsertupplevelse där varje minut känns vacker, värdig, rolig och relevant. Sångaren och gitarristen Mattias Björkas propagerar i förbifarten litet försynt för byggandet av en bro mellan Vasa och Holmön och konstaterar vidare att den påstådda norrländska tystlåtenheten minsann bara är bluff och båg. Jämfört med i de österbottniska hemtrakterna gafflar västerbottningarna nämligen på för jämnan så man aldrig får en lugn stund. Så det så!

Jag noterar med tacksamhet att även årets festival har karaktären av mysig familjefest i bautaformat, synbarligen – och enligt vad jag i efterhand kunnat läsa mig till – förskonad från fylla, trakasserier och liknande festivaldynga, samt att förra årets huvudsakliga kalamitet, matsituationen, denna gång hanterats på ett långt mer tillfredsställande vis. Som komplement till restaurangen ”Panget”, där folktillströmningen 2016 gjorde att alltför många fick vänta på tok för länge på (förvisso delikat) mat till hutlöst festivalovänliga priser – har festivalen nu i samarbete med en lokal krögare ordnat med mattält på festivalområdet. Tummen upp för det!
Styrkta av förtäring kan vi så ta oss an kvällspasset, under ledning av två synnerligen folkkära musikkapell med geografisk förankring i Dalarna och musikalisk dito ett stenkast från den mer renodlade visgenren.

Drygt tre decennier har gått sedan ett gäng för folkflertalet helt okända dalaspelmän uppnådde blixtsnabb berömmelse då en av landets större musiklegender kom med ett erbjudande om samarbete. Benny Andersson hette såklart legenden ifråga, och Orsa Spelmän befinner sig ju själva sedan länge i legendfacket. Ivrigt fotstampandes rör de spelsugna legenderna snabbt ihop en mustig stråksallad som ges extra smak genom lika glädjefyllda som allroundkompetenta samarbetspartnern Tina Ahlin på munspel, dragspel, sång, gitarr och piano. Att denna remarkabla multibegåvning fortfarande är något av en doldis trots att hon funnits med i rasande många sammanhang genom åren är faktiskt en smula märkligt. Hursomhelst bjuds det frikostigt på såväl klassisk folkton som nyskrivna visor och en hel del annat, inklusive en ruffig ”bluespolska” och, så klart, det gåshudsmässiga kioskvältarnumret framför andra –  Koppången, döpt efter ett våtmarksområde i Orsa Finnmark, med vidsträckta ängsväddsbevuxna myrar som drar sig högt upp i bergssluttningarna. Mitt i toksvänget och lagom till att det börjat skymma ryker några proppar – eller vad som nu sker – och det blir tvärmörkt på scen. Detta hindrar dock inte spelmännen och spelkvinnan som obekymrat ångar vidare opluggat. Så småningom kommer strömmen tillbaka, om än inte allt ljus, och det krämas på en stund till innan stafettpinnen lämnas över till ännu ett namnkunnigt dalagäng.

Få band förkroppsligar väl begreppet ”töntcoolt” bättre än Vansbrobördiga Svenne Rubins, denna bonnrockens fursteklan som ännu ett kvartssekel efter att de härjade som värst på svensktoppslistorna står redo att riva av sina fyndiga betraktelser över folköl och dunka-dunka, fotbollspåläggskalvar som heter Bengt och, så klart, den ultimata hyllningen till bilarnas bil, den gamla Amazonen! Här finns lika pregnanta, om än mer buskisbetonade, skildringar av vardagslunken i de där mellanstora, mellansvenska städerna som de vemodigt lyriska diton Tomas Andersson Wij levererade några timmar tidigare. Svenne himself, sedvanligt stilfull i svarta solbrillor, hawaiiskjorta och keps, konstaterar belåtet att festivalen gav gruppen ett synnerligen kungligt mottagande. För vad är väl all världens limousinfärder jämfört med att bli skjutsade till spelplatsen i – just det – en gammal Amazon?

Mätta och belåtna som efter en redig kräftskiva lämnar vi så Svenne och hans rubinglimrande gäng och lunkar tillbaka till färjeläget för att invänta återfärden till fastlandet. Holmön, denna blomsterkorg i Kvarkens vatten, fortsätter att imponera som festivalplats. Och nästa år är det 25-årsjubileum. Då ses vi!