Anders Lundkvist

Fredag 27 juli skumpar vi över Kvarkens vatten på väg mot Visfestivalen på Holmön. Det är hyfsat stressande sjögång och vid landstigningen känns våra ben som överkokt spaghetti. Väl på plats på den av festivalen annekterade bygdegården, omgiven av en vänlig grönskas rika dräkt, har dock all min stress förflyktigats och ersatts av försiktig nyfikenhet inför vad denna jubileums-festival ska bjuda på. Programmässigt sticker festivalen nämligen inte ut särskilt mycket med tanke på att den i år fyller 25. Under invigningskvällen framträder fem Umeå-relaterade akter.

Först ut är kvartetten Johannes och farkosten, anförda av sångaren och gitarristen Johannes Nordström. Här finns ett par hyfsade låtar, av vilka den bästa skildrar de slags kaotiska vänskaper som behövs för att inte livet ska bli för tråkigt. Trots detta samt en allround-kompetent instrumenthantering lyckas inte konserten lyfta nämnvärt, det är som att gruppen bär på en barlast av småtrist gubbrock som inte ens närvaron av ett i vissammanhang så häpnadsväckande instrument som en modulärsynt förmår avlägsna.Desto mer entusiastisk blir jag över Nathalie Carrion. Denna 22-åring med samiska och karibiska rötter har imponerat med sin artistiska integritet och sitt engagemang, inte minst för minoriteters rättigheter. Här på Holmön, kompad av ett peppigt gungande band, i vilket Jonas Strandgård sticker ut med sitt mångfacetterade gitarrspel, känns det som att hon verkligen kommer till sin rätt. Med en Billie Holiday-klingande röst, pilande som en svala genom sommarkvällen, och ett kroppsspråk så känsligt som plockade hon toner ur luften lyckas Nathalie Carrion ingjuta fullödig känsla i sina eleganta popdängor, tillkomna på armlängds avstånd från visgenren. Och med sin på samma gång jordnära och sofistikerade framtoning lever hon mer än väl upp till Tage Danielssons poetiska beskrivning av Monica Zetterlund – ”ett lingonris som satts i cocktailglas”. Att Carrion dessutom strax före konserten ur visveteranen Lena Sparr Öbergs hand tilldelades Gits gåva, festivalens årliga pris till minne av sångerskan Git Magnusson, gör ju inte saken sämre. Stort Grattis!

Årets festivalkonferencier, radioprataren Erik Myhrlund, sköter sitt uppdrag förträffligt. Med pricksäker och spontan radiosvada fyller han frejdigt ut tomrummen mellan musikakterna och vid sidan av flådiga artistpresentationer hinner han bland annat delge oss åtskilliga rafflande fakta om uppväxten i Hälsingland och på Kanarieöarna med en temperamentsfull spansk mor.

Ingen artist i festivalprogrammet har triggat mina förhandsförväntningar så mycket som Olov Antonsson, den umeåbaserade Skråmträsk-sonen vars sofistikerade finsmakarpop vann mitt hjärta omgående när debutskivan ”Nere och ute i AC län” släpptes för två år sedan. Dessa förväntningar infrias med råge, inte minst som Antonsson sjangdobelt nog medfört en smärre orkester på åtta musiker för att återskapa skivans maffiga ljudbild, toppad med hans crooner-eleganta stämma. Musikaliskt influerad av gammal soul, Burt Bacharach och 60-talsband som Love, Byrds och Kinks, tryfferar Olov Antonsson sin stilfulla indiepop med en myriad av referenser till film, litteratur och allsköns populärkultur. Att texterna även dryper av västerbottniska referenser – här blandas blinkningar till Kinks, Jean-Luc Godard och Graham Greene med platsspecifika markeringar som Prinsgatan, Tvärån, Böleäng, Mullberget och Royal i Ånäset – får säkerligen många i publiken att lokalpatriotiskt räta på ryggarna. Som representant för artistkategorin ”vi som sjunger om vår hemort fast den inte är Stockholm” har Olov Antonsson såklart mer än en gång jämförts med Håkan Hellström. Även om jag köper jämförelsen känns en annan göteborgsk popstorhet, Jens Lekman, som ett betydligt mer relevant jämförelseobjekt i min värld, åtminstone när det kommer till graden av textmässig, vokal och instrumental sofistikering. Strålande!

Kvällens mest namnkunniga artist, Frida Selander, har alltid utmärkt sig som en sångpoet med egen stil och bergfast integritet. Ändå har hon inte riktigt fått mig att häpna, förrän med sitt senaste album, ”När du går på känsla är du alltid i tid” där hon tar klivet från ”egen” till ”unik”. Det finns mig veterligt ingen annan som gör just det Frida Selander för närvarande gör. På Holmön backas hon upp av ett gäng synnerligen rutinerade stigfinnare i den terräng där jazz, folkton och fri improvisation möts – umeåbördige saxofonisten Jonas Knutsson, kontrabasisten Christian Spering, slagverkaren Rafael Sida och pianisten Olle Persson. Med sin Nina Simone-djupa, drömskt bluesiga stämma låter Frida Selander klassiska dängor som ”What a difference a day makes” och ”Over the rainbow” reinkarneras i läcker svensk språkdräkt. Här finns också fina egenkomponerade låtar, av vilka ”Så nära” är en rivig höjdare. Mellan låtvarven levererar hon, ackompanjerad av kompkvartettens subtila ljudmåleri, små andlösa, av magisk realism präglade, berättelser och betraktelser där verkligheten vänder sig ut och in, svarta hål öppnar sig i himlen och man till slut har alla nycklar till överallt i sin ägo. Att med risk för att avfärdas som pretentiös ta saker på allvar och våga låta dem ta tid kräver mod. Det modet besitter Frida Selander och det ska bli vansinnigt spännande att fortsätta följa henne på hennes regnbågsfärgade väg, där trubbel smälter bort som smör och saltet finns i allt hon gör. Way to go, Frida.

Fredagskvällen lider mot sitt slut och det har blivit hög tid att stjälpa allt vad poppig sofistikering, eftertänksam innerlighet och subtilt ljudmåleri heter över bord och ge oss ut på en skumpande vansinnesfärd över de häftigt svallande ljudvågorna. Självskrivna för detta uppdrag är de tvåfaldiga SM-vinnarna i gatumusik, Vi heter JA! Det är helt enkelt ett otroligt röj detta band presterar! Melker Klingberg angriper sin kontrabas som vore de inbegripna i ett handgemäng på en ruffig hamnkrog, Jörgen Eriksson hamrar sammanbitet på gitarren så att svetten tränger fram i pannan, Tommy Frost bjuder på perkussiv rammelbuljong på sin cajon och sångaren Johan Wallén svischar som en studsboll mellan scenen och publikhavet medan han levererar knivskarpa texter om vuxenpoäng, djävulens advokat och om att befinna sig tre korta steg från parkbänken. Det är som att denna vokala åskboll hade förmågan att vara överallt samtidigt, hela tiden, och han smittar alla på ön med sitt totala överskott på energi.Glädjande nog har Visfestivalens arrangörer lärt sig av det misstag de begick när de på 2014 års festival placerade gruppen någonstans mitt i programmet. Ingen musikakt kan, med hedern i behåll, gå på efter Vi heter JA! Så efter denna klangbaserade adrenalinchock återstår inget annat än att packa ihop sina saker och börja bege sig hemåt. Väl på plats vid färjeläget i Norr-fjärden på lördagsförmiddagen, med ögonen ännu smågrusiga av brist på sömn och en överdos musikupplevelser, konstaterar jag tacksamt att nyss nämnda Vi heter JA! som underhåller den publik som inväntar färjan till Holmön, åtminstone får mina sömn-demoner att sjappa illa kvickt. Och även om detta musikkapell ledigt skulle kunna få en högtidsklädd publik i Berwaldhallen att tokdansa som om det inte fanns nån morgondag är ju dessa markbaserade spontanscener gruppens naturliga habitat!

Landstigna på trygg holmöitisk jord, efter en betydligt mindre omtumlande resa än gårdagens, beger vi oss som brukligt till lanthandeln för införskaffande av förnödenheter innan vi påbörjar återtåget till den gärdsgårdsomslutna festivalplatsen. Efter en snabbt och galant avklarad allsångsinsats i ”Holmövalsen” under ledning av Ulla Löfgren lutar vi oss tillbaka i plaststolarna för att konsumera det digra lördagsprogrammet. Först ut är den för mig helt okände Rickard Eklund med band. En vit och blå flagga vid hans bild i programhäftet skvallrar om hemmahörigheten på andra sidan Kvarken, och liksom förra årets finländska gästspelare, Vasas flora och fauna, sjunger Eklund på österbottniska, i detta fall på den för ett ovant öra inte helt lättbegripliga närpesdialekten. Dialektförbistringen gör dessvärre att jag missar en del nyanser i hans synnerligen innehållsrika texter, men det jag delges av sång och musik får mig närapå att ramla av stolen av pur imponering. Eklund är vad man med en sliten recensentklyscha brukar benämna ”en väl bevarad hemlighet”, och en hemlighet jag knappt kan bärga mig innan jag får basunera ut till världen! Så lägg namnet på minnet och kolla upp honom omgående! Liksom Olov Antonsson under fredagen medför Rickard Eklund i sitt släptåg en smärre orkester med stråkar och blås, inklusive en myndigt markerande tuba. Men där Antonsson använde de orkestrala resurserna till att ge storslagen stadga åt sin fjäderlätta konnässörspop låter Eklund dem måla i mörkare färger och med kraftigare penseldrag. Hans musikaliska hemvist är mindre den stilfulla popen än – en finländsk variant av – den episkt anslagna nordamerikanska folkrocken och alt-countryn; finlandicana är kanske ordet jag söker. Tänk ”The night they drove ol’ dixie down” med The Band, eller valfritt mer orkestralt stycke av Lambchop eller Mercury Rev i österbottnisk tappning så är ni på rätt spår. Med märgfylld stämma och flinka pianofingrar leder Eklund sina styrkor genom flera hymniska, gåshudsgenere-rande höjdare, inte minst i ”Finland”, en uppgörelse med ett av trångsynthet nedsmutsat hemland. Så sanslöst bra.

Inför Christer Jilders, pianisten Birgit Lindbergs och cellisten Axel Torells framförande av den förstnämndes visklingande tonsättningar av Tomas Tranströmers dikter känner jag mig lite mer kluven än jag egentligen vill. Det är onekligen en finstämd konsert, framförandet är förträffligt och Jilders arbete med att göra Tranströmers poesi tillgänglig i sjungen form är i sig värt en applåd. Och visst förmår nobelpristagarens glimrande metaforrika dikter även här öppna publikens ögon och öron. Problemet ligger snarast i att det hela efter ett tag blir en smula enahanda och i sina värsta stunder resulterar i ett slags småmysigt pianoklinkande caféprogrammusik som tar den känslomässiga udden ur dikterna. Likväl är det ett hedervärt projekt, och jag välkomnar än fler tonsättningar, av skiftande slag, av musikälskaren Tranströmers verk.

Därefter avrundas lördagens eftermiddagspass med två av Visfestivalens mest namnkunniga artister, vars konserter sammantaget utgör dess känslomässiga klimax. Först ut är Anna Stadling, som, ackompanjerad av maken Pecka Hammarstedt på gitarr och Therese Börjesson på piano, framför något som utmynnar i en lågmält gripande lovsång till livet i all dess bräcklighet, till konsten att balansera på vardagens lina, farligt nära sorgens och katastrofens bråddjup. Om de ibland grå vardagar vi kan komma på oss med att intensivt längta till när livet är nära att krascha, som det gjorde för Anna och Pecka för några år sedan när de, småbarnsföräldrar mitt i en bostadsrenovering, båda samtidigt drabbades av cancer. Makarnas gripande duoframförande av ”Den här sången är till dig ” tillhör konsertens höjdpunkter och i den vemodigt rörande ”Jag ville något mer” reflekterar Anna Stadling kring hur ungdomens val – bli kvar på hemorten eller resa mot större mål – färgar medelålderns funderingar. Konserten avslutas med den underbara ”Bättre dagar”, en livsmodets hymniska kampsång. Och det är så vackert och varmt allvarligt att ögonen tåras.

Om Anna Stadling förmår ingjuta livsmod i vår vardag, får nästa artist oss att knyta nävarna i kamp. Mikael Wiehe. Ja, vad säger man? Att en av musik-Sveriges odiskutabla ikoner, som egenhändigt skrivit åtskilliga sidor musikhistoria, kliver ner från piedestalen och ut ur historieboken för att, med sin halvakustiska gitarr och sin omisskännliga och tydligt fraserande skånska stämma, dela med sig av sin mäktiga sångskatt kan onekligen göra mig en aning ”starstruck”. Inte minst som ikonen ifråga högaktningsfullt skiter i såväl stjärnglans som piedestaler och historieböcker utan bara är sitt vanliga, vänliga jag. Wiehe inleder urstarkt med den än idag kusligt aktuella ”Keops pyramid” och varvar sedan klassiker som ”Flickan och kråkan” och ”Sång till friheten” med nyare alster, däribland ”Jag vill bara va en gammal man” där han sjunger att han nu är en gamling som gör så gott han kan. Och visst må Mikael Wiehe på pappret vara fyllda 72. Men ålder är ju som bekant bara en siffra, och oavsett hans antal år som mantalsskriven på denna planet är det ett ungt och klarrött hjärta som klappar i denna gubbe, som ännu tror fullt och fast på sådana gammelmodigheter som kamp, medmänsklighet och solidaritet, och som är ung och stolt nog att även få oss andra att våga tro på dem, alla tidens dystra tecken till trots. Mellan låtarna hyllar han bland annat sin ungdoms författarhjälte George Orwell och den nicaraguanska sångerskan och samhällskritikern Katia Cardenal och gör med några snabba verbala snitt ironisk slarvsylta av såväl nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen som den lika tragiska som förkastlige politiska aktivisten Beppe Grillo. Den en gång så folkkäre komikern, som förr gisslade makten och korruptionen i hemlandet Italien, sitter numera i knäet på fascisterna i partiet Lega Nord och önskar på fullt allvar drunkningsdöden åt de afrikanska båtflyktingarna på Medelhavet. Intet publiköga kan förbli torrt när Wiehe i tal och sång hyllar sin sedan snart 20 år bortgångne bäste vän och musikaliske parhäst Björn Afzelius. Så avslutas konserten med flaggan i topp, med Wiehes egen svenska version av Woody Guthries ”This land is your land”, ”Det här är ditt land”, en hymniskt vacker hyllning till detta land, från Ales stenar till norra Lappland, tillägnad alla oss som lever här, vare sig vi har rötter här sen Hedenhös eller kommit nyss från jordens alla hörn. Så sjunger en sann sverigevän, fjärran från de mörkrets krafter som vill inskränka rätten till landet. Efter detta emotionella fys-pass är halvannan timmes middagspaus synnerligen välkommen!

Kvällspasset inleds med ännu en för mig angenäm ny bekantskap – skådespelaren, sångaren och poeten Niclas Abrahamsson i duo med gitarristen Tomas Larsson. Abrahamsson kungör skämtsamt att de ska ”göra en Bruce Springsteen”, framföra en hel skiva från början till slut. Vilket de också gör. Må sen vara att skivan bara består av fyra låtar. Men vilka låtar sen! Med ”less is more” som estetiskt motto tecknar Abrahamsson lika ömsinta som konturskarpa porträtt av personer och livsöden, musikaliskt inramade av hans eget och Tomas Larssons subtila tonplockeri. Suveränt. Och som om inte kvoten av ”välbevarade hemligheter” och ”angenäma nya bekantskaper” redan vore fylld till brädden stormar Louice Ottosson med band in och vräker på med rasande orädd, cocktailklirrande pop i fantastiska låtar som bitterljuva ”Mitt påhitt” och syrliga ”Eh..okej”, en svidande uppgörelse med en pojkvän som i samband med dumpningen glatt låter hälsa att han hoppas att de kan fortsätta vara vänner. Jo tjena. Så apsvängigt och finessrikt och klyftigt att jag baxnar! Som att svepa en burk musikalisk dunderhonung. Ännu en artist att omgående fördjupa sig i!

Därefter är det dags för Piteå-duon Northern Indians, som blixtsnabbt sjunger sig in i publikens hjärtan med sin folkproggiga Neil Young-americana med texter på engelska och svenska om medmänsklighet, kärlek och miljö-frågor. De sjunger om hur vi med vår konsumtionsiver obekymrat ödelägger planeten, om att vi alla en dag ska ner i jorden och om kampen för vår exploaterade nordliga landsände där skolor, butiker och vårdcentraler läggs ner, vattendrag torrläggs och vinsterna från skog, malm och vatten försvinner söderut. Mellan låtarna sätter duon den kollektiva skrattmuskulaturen på hårda prov med sina lakoniska betraktelser kring fenomen som ”Kiruna-kicken” (att ett band sparkar en i smyg, vilket man själv inser först då man ser en affisch om deras kommande spelning, där man själv inte medverkar) och om duons märkliga spelning i ett mattält på Luleå Hamnfestival, inknökade mellan ett stojande tivoli och ett partytält där rockklassiker spelades från morgon till kväll.

Till Visfestivalens pärlband av dynamiska duos läggs slutligen en riktigt glimrande pärla – Lise & Gertrud. I drygt två decennier har dessa forna musikhögskolepolare, huvudsakligen utrustade med två röster och en cello, likt en minimalistisk föregångare till ”Så mycket bättre” roat sig med att lustfyllt, smart och bländande musikaliskt dekonstruera välbekanta låtar, inte sällan med häpnadsväckande resultat. Här ger sig duon bland annat på Eva Dahlgrens ”Jorden är ett litet rum”, Elvis-klassikern ”Suspicious minds” i bluesigt trippande frontalkrock med ”Let’s twist again” och inte minst ABBA:s ”Money money money” i eldrött glödande tangoversion. Röstmässigt känns Lise & Gertrud som ett remarkabelt destillat av Lill Lindfors, Monica Zetterlund och andra kvinnliga vokalgiganter, och lika ofta som de tar sig ton svirrar de iväg i de kolibrisnabba, hysteriskt roliga munhuggningar som är en omistlig ingrediens i deras unika shower.

Så närmar vi oss finalen, och som brukligt är rundas lördagskvällen av med en folkligare ensemble, ett musikkapell som mindre får de publika pannorna att läggas i djupa veck än det främjar allsång, handklapp, skratt och igenkänning. I år har uppgiften tillfallit ”Enångers stoltheter” Östen med resten, vilka i min värld fram till denna lördagskväll mest varit en av dessa musikaliska folklighetstitaner vilka alltför ofta behäftats med det irriterande epitetet ”kult”. Inte i bemärkelsen ”yttre form av religiös gudsdyrkan” utan som del av uttrycket ”det är ju som litet kult”, en artistkategori som även inrymmer bonnrocklegender som Lars Vegas Trio och förra årets finalband Svenne Rubins.

Flådigt utstyrda i rutiga västar, svarta flugor och med frontmannen Östen Eriksson i plommonstop äntrar gruppen scenen, och de hinner inte riva av många låter innan jag kryper till korset. Och tappar hakan på vägen. För Östen med resten är sannerligen inte bara nåt ”habilt bonnrockband som är litet kult”. Snarare ett sjövilt, urspårat spelmanslag på greppavstånd från all världens musik. Obekymrat kastar de sig mellan vemodiga ryska folklåtar och countryplonkiga underfundigheter och mitt i det ärkefolkliga besitter de en virtuositet som är hisnande. Kombinationen av klurighet och flyhänthet når sitt förkrossande klimax när Östen et consortes driver med allsångsförväntningarna genom ett hysteriskt extravagant ”gamla godingar”-medley, varpå de litet senare gör mos av visfestpublikens eventuella Taube-förväntningar genom en obetalbar felsjungning av ”Balladen om Gustaf Blom från Borås”. Det kan inte beskrivas, det måste höras. Gruppen förmår också, när man minst anar det, vända på en femöring genom att låta kontrabasisten Staffan Lindfors framföra sin egen ”Långt där ute finns nåt mer”, en lyriskt vacker sång utan spår av tokroligheter. Lägg därtill ett finalmedley hoptotat av bland annat Gloria Gaynors ”I will survive”, ”Sabeldansen” och ”Harry Lime Theme” och ni har en hejdundrande finalshow. En show som dessutom inledningsvis gavs en extra komisk krydda genom den minst sagt sprudlande interaktionen mellan Enångers-bördige konferencier Myhrlund – som genom hela festivalen försökt påskina att han är från Hudiksvall – och bandet, i vilket bland annat Myhrlunds gamle teaterlärare Jens Kristensen ingår. Sällan har väl en så stor publik haft så få enångersstorheter att tacka för så mycket. Eller hur man nu säger.

Nöjda och belåtna efter denna visbaluns som höll mer än vad den på förhand kanske såg ut att lova kan vi så i godan ro lunka bort till Byvikens hamn och i väntan på färjan kontemplera en stund i fullmånens sken, njuta av vågskvalpet mot klipporna och se den rosaskimrande sommarnattshimlen långsamt mörkna.