Anders Lundkvist

Vid väg E10 några kilometer från avfarten mot centrala Överkalix möts förbipasserande av en banderoll med texten ”Laxsmörgås 300 meter”. Inte ”Mat 300 meter” eller ”Restaurang 300 meter”. Klart står att denna mer specifika upplysning genast sätter fart på såväl nyfikenheten som snålvattnet. Och väl framme vid laxsmörgåsens vistelseort inser jag att det lika gärna hade kunnat stå ”Uppstoppad björn 300 meter” eller varför inte ”Moraklocka, psalmodikon och smörkärnare 300 meter”. Vi befinner oss nämligen på Vippabacken, kanske Norrbottens märkligaste – och charmigaste – vägkrog. En faluröd timmerbyggnad där kaffehurran puttrat och diverse läckerheter inmundigats under mer än 50 år.

Dörrklockan pinglar till vid ankomsten och jag uppfylls av den rustikt familjära atmosfär som präglar stället, känslan av att kliva rätt in i en timrad bondstuga med takbjälkar och fästmanssoffor med renfällar på, gammaldags kristallkronor, en spinnrock och en moraklocka, parat med storbilds-tv och andra mer samtida påfund.Trots att man hade kunnat ta sig för halsen vid upplysningen om att den natursköna platsen vid Kalixälven givits namnet Vippabacken efter den galgbacke där mördaren Johan Johansson Wippa halshöggs 1821, gör man det snarare inför all ljuvligt doftande mat som här kan förtäras. Vid sidan av de famösa laxsmörgåsarna är menyutbudet så tydligt förankrat i husmanskostens värld att det skulle få Tore Wretmans glasögon att imma igen på nolltid. Visst har eftergifter gjorts till snabbmatsvärlden – här finns bland annat hamburgare, parisare och kebabtallrikar – men basutbudet utgörs av pannbiff, bruna bönor och fläsklägg, Biff à la Lindström, raggmunk, bacon och ägg, laxfjäril, schnit-zel, ärtsoppa, renskav, Korv Stroganoff och liknande bastanta läckerheter.
– Ett utbud som jag är mycket nöjd med, säger Vippabackens ägare Stefan Karlsson, som under de senaste 25 åren haft huvudansvaret för verksamheten.Dagen till ära serveras pannbiff med stekt potatis, lök, gräddsås och lingonsylt. Mums! Jag slår mig ner i det innersta av restaurangens tre rum. På vägen dit passerar jag en myriad av prylar, ett veritabelt kuriosakabinett, om än inte så övergyttrat att man får klaustrofobi. Här finns en järnspis, en gammal skrivmaskin av märket Royal, en separator, en Singer symaskin, en gammaldags butiksvåg och en rikt ornamenterad kassaapparat. På väggarna hänger älghorn, en brödspade, fiskenät, en gammal apoteksskylt och ett psalmodikon, detta enkla stråkinstrument som var mycket vanligt förekommande i bondstugorna på 1800-talet. Och i rummet där jag satt mig står en – även i uppstoppad form – respektingivande brunbjörn, omgiven av flera andra uppstoppade djur i mindre format. Innan den nyligen omplacerades till denna mer undanskymda tjänstgöringsort var kingsize-nallen det första besökarna möttes av när de kom in i huset, och jag förmodar att många genom åren har låtit sig avporträtteras i dess imposanta sällskap. I det innersta rummet finns, förutom alla djur, även flera bruksföremål från svunnen tid, såsom smörkärnare och garnvindor, liksom gamla fångstredskap såsom ljuster och sälsaxar. Jag tänker att man i dessa tider, då till och med skrivmaskiner uppnått dinosauriestatus, skulle kunna ordna en lärorik frågesport kring vad alla dessa saker kallas och har använts till.På ett annat ställe i lokalen finns en permanent utställning som skapades för tio år sedan av några gymnasieelever från Överkalix och som handlar om platsens historia och den avrättade Johan Johansson Wippa.

Överallt i huset hittar man tavlor, fotografier, böcker och annat som minner om Stefans far, tillika ställets grundare, den legendariske byaprofilen Tore ”Vippa-Tore” Karlsson – entreprenören, allkonstnären, glesbygdsaktivisten, författaren och äventyraren som gick bort för tio år sedan, 86 år gammal. En färgstark man som kämpade för sin bygd och långt upp i åren tillsammans med andra bybor stred om vägdragningar, rasade mot miljögifter och på 70-talet läxade upp självaste Olof Palme när regeringen planerade en utbyggnad av – den än idag orörda – Kalixälven. Bondsonen ”Vippa-Tore” förblev barndomstrakterna trogen hela livet men hann också med att besöka stora delar av världen. Han reste bland annat till Sri Lanka, Gambia och dåvarande Sovjetunionen. I Indien förundrades han över alla kulturskatter och förfasades över fattigdomen, och på ålderns höst provade han även på glidflyg i Acapulco i Mexico. ”Vippa-Tore” var en lysande historieberättare, som samlade sina hågkomster och diverse skrönor i tre böcker. Han var också mycket konstintresserad och ägnade sig själv åt måleri såväl i ungdomen som på äldre dagar.Efter att under många år ha slängt längtansfyllda blickar på den natursköna platsen med dess aningen makabra historia köpte Vippa-Tore marken och började där bygga flera olika hus gjorda av timringar från gamla hus i trakten. 1964 öppnade Vippabackens servering och turistanläggning, först bara som sommarverksamhet med servering av kaffe och enklare fika, men i takt med att anläggningen växte övergick man till fullskalig restaurangverksamhet och började hålla öppet året runt.
– När han började var det väldigt primitivt, den första tiden hade de varken el eller vatten. Och det var sandigt, det var lätt att köra fast, berättar Stefan.”Vippa-Tore” var även antikhandlare med en svårartad och för familjen långt ifrån oproblematisk förkärlek för hemsläpandet av mer eller mindre sällsamma, inte sällan uråldriga, möbler och andra artefakter, vilket förklarar var många av husets prylar kommer ifrån. Även om Vippabacken än idag kan titulera sig såväl souvenirbutik som antikbod går det mer aktiva antikhandlandet numera på sparlåga eftersom restaurangverksamheten tar så mycket tid i anspråk. En del av de märkliga grejorna är dock till salu, medan annat tillhör inventarierna och har blivit till något av ett museum.

Stefan, som idag är 60 år, har, liksom de sex syskonen, varit involverad i Vippabacken sedan barnsben. De äldre syskonen Bo-Erik och Helena var de första som anställdes, de jobbade där i yngre dagar, men det blev Stefan som förde verksamheten vidare. 1981 började han jobba där mer regelbundet och 1993 tog han över huvudansvaret. Stefan är även konsthantverkare och ägnade sig tidigare åt smide och smyckes-tillverkning i tenn och silver.Hur blir det då med familjeföretaget Vippabacken i framtiden? Tronföljden är för tillfället säkrad eftersom Stefans döttrar Lotta och Linnéa är fast anställda och även barnbarnet Alicia jobbar där då och då. Äldsta dottern Sarah är också med och driver Vippabacken men har mindre tid för den praktiska verksamheten eftersom hon numera är kommunpolitiker på heltid. Hur länge Stefan själv kommer att hålla på låter han vara osagt, men han antyder att han nog kan knoga på några år till förutsatt att han har hälsan och verksamheten går bra. Och än så länge går den utmärkt. För många lokalinvånare är det ett populärt stamställe, lite av ett andra vardagsrum där vissa blir sittande i timmar och låter skrönorna flöda under samtalen om livet och uppdateringarna kring vad som sker i trakten. Här finns också många utsocknes stammisar, framförallt arbetspendlare på väg till och från malmfälten och yrkeschaufförer från Norge som kan behöva ett stopp under färden längs den smala, slingrande och inte sällan hårt trafikerade E10:an. Och på somrarna kommer ofta busslaster med turister, främst från Tyskland men även från bland annat Norge, Italien och Frankrike. Vippabacken är också en populär rastplats för de pensionärssällskap som gör bussresor i PRO:s regi, och inte minst de många gamla redskapen och övriga museiföremålen brukar väcka mycket munterhet och igenkänning bland seniorbesökarna. Då och då arrangeras också konstutställningar på Vippabacken och de senaste åren har det varit en av kursplatserna för Hantverksveckan i Överkalix, där kursdeltagarna får lära sig bland annat tjärbränning och knuttimring.Till anläggningen hör dessutom ett litet kapell, Maria Helena kyrka, döpt efter Stefans äldre syster Helena och byggt 1971 till hennes bröllop. Även Stefan och hans fru Yvonne gifte sig där, liksom härom året deras dotter Sarah och hennes man Jonas. På senare år har också barnbarnen Linus och Alva döpts där. Kapellet används även regelbundet som gudstjänstlokal av Överkalix församling, framförallt på somrarna. Under det dryga halvsekel som förflutit sedan Vippabacken slog upp portarna har stället haft otaliga besökare, däribland flera kända personlig-heter. Här har Robert Wells drabbats av paltkoma, folkhemsikoner som Hep Stars och Snoddas sörplat kokkaffe och på 80-talet bodde inga mindre än Motörhead på Vippabacken i samband med deras legendariska spelning på Brännaberget i Överkalix.
– De stannade här i en hel vecka! De satt ofta nere vid vattnet, gjorde upp eld och metade abborre. Och till frukost åt de 250 grams hamburgare och svepte varsin liter mjölk, berättar Stefan.Mätt och belåten avrundar jag måltiden med en kopp rykande hett kokkaffe upphälld direkt från den ångande kaffepannan – en ståtligt silverglänsande bjässe som får moderna bryggare av plast att framstå som skriande trista och futila – innan det blivit dags att för denna gång ta farväl av det unika Vippabacken.

Vippabackens mörka historia

Om mannen som fått ge namn till den galgbacke som en gång fanns på platsen, Johan Johansson Wippa, vet vi att han var född 1786 och bördig från Ekfors i nuvarande Övertorneå kommun. Han hade deltagit i grävandet av Göta Kanal, något man tror var ett straffarbete. 1821 slog Wippa, med en yxa, ihjäl en finsk gårdfarihandlare och stal dennes pengar. Liket gömde han i sin källare, något som sjuåriga dottern Eva blev vittne till. Snart fattade ordningsmakten misstankar mot Wippa, som verkade ha betydligt mer pengar än vanligt. Genom att locka dottern med godis fick kronolänsman Brännvall henne att berätta vad som hänt. Wippa dömdes till döden i Svea Hovrätt och sökte förgäves nåd i Högsta domstolen. Han fängslades i Bränna (nuvarande Överkalix centralort) och fördes med båt 26 november 1821 till avrättningsplatsen som skulle komma att bära hans namn. Wippas sista ord var: ”Det var djävulen som lett mig till detta, men hälsa frun och barnen att Gud har förlåtit mig. Jag gjorde det för dem, för att vi hade det så fattigt”. Prästen läste så Fader vår, varpå man ryckte i ett rep och bödeln, som inte fick visa sig före eller efter avrättningen, kom ut ur ett litet timrat hus och högg huvudet av Wippa. Därpå sjöngs en psalm och en soldat förde bort kroppen.På platsen ska det även ha funnits två stora tallar som använts för partering, en fruktansvärd avrättningsmetod som gick ut på att tallarna böjdes samman med järnspett och spel, varpå den dödsdömde bands med en arm i vardera trädet och slets itu när träden släpptes. Ingen fick röra den avlidnes kvarlevor, de skulle ätas upp av fåglarna.

(Källor: Norrbottens museum och Överkalix kommun)