Anders Lundkvist

När Euskefeurat, den fryntliga pessimismens banérförare, slinker förbi grannkommunen så här i julbordens efterdyningar är begreppet ”dra fullt hus” närmast att betrakta som ett understatement. Pausfikat måste förköpas, och vid åsynen av garderobskön drar jag en lättnadens suck över att jag lämnat ytterkläderna i bilen. Inte för att ytterkläder är något man behöver fundera på under denna frostnupna lördagskväll.  Likt en ångpanna på högtryck lyckas sextetten under  tre svettdrypande timmar effektivt förflyktiga såväl julbordsdästheten invärtes som minusgraderna utanför.Till vesslesnabbt ackompanjemang av ståbas, mandolin, tvättbräda och andra skönt rustika speldon besjungs en sargad men svårkuvad glesbygd på behörigt avstånd från Stureplan,  där pessimismen är ett kulturarv att vårda ömt och kyrkogården ständigt får göra plats för fler.

Här finns ett vardagsförankrat motstånd, riktat mot såväl det politiskt närsynta etablissemang som ej förmår blicka norr om tullarna, som mot köldknäpparna i februari. Skratt, märgfyllt allvar och skört poetiska betraktelser blandas friskt  i en repertoar som rymmer allt från snabba drapor till mer episka alster, bland vilka den ”ganska sanna” berättelsen om bönhuset som fick nytt liv genom förföriske predikanten Robertino Rosenkvist  närmast är att klassificera som en roman i mikroformat.

Vid sidan av frontmannen Ronny Eriksson bjuder Bengt Ruthström på några glimrande uppvisningar i kärv skönsång, inte minst i vemodigt lyriska Himlen var blå, om NATO:s alltför oomtalade bombövningsfält i Vidsel. Munspelsvirtuosen Mikael Bäckman gästspelar briljant på några låtar och skrattsalvorna dånar när Ronny med väsande Gunnar Hedlund-röst åskådliggör hur Birger – som innan besöket i Costa Rica knappt överträtt den piteåanska kommungränsen – förundrat konstaterar att sengångare är ”djungelns kalixbor” och att sädesärlor är ena baddare på att flyga baklänges ut ur badmintonbolliknande blommor. Och så vidare.

Kanske hade några fler subtila råsopar mot det politiska dagslägets mer tvivelaktiga aktörer suttit fint. Men detta är gruppen Euskefeurat, inte en Ronny Erikssonsk soloshow. Och visst hade några nummer ur den digra konsertrepertoaren lätt kunnat avvaras. Men såna petitesser väljer vi att bortse från. För – let’s face it -en gång var man solidarisk, nu förväntas man vara ”solid och arisk”. Euskefeurat påminner oss om att solidariteten aldrig blir inaktuell, att folklighet och populism är vitt skilda saker men att progg + humor = sant. Och det är inte illa.

Euskefeurat
Kulturens Hus, Stora salen
Lördag 27 december 2014