Anders Lundkvist

Det är i nådens år 1317. Vi befinner oss i Frostheim härad, det nordligaste av det tjog härader och baronier som tillsammans utgör det stolta furstendömet Nordmark, huvudsakligen beläget på en långsmal, ymnigt skogsbeklädd landyta högst uppe i det väldiga kungariket Drachenwald. Av världens nitton kända kungadömen är Drachenwald det som omfattar stora delar av det som i historieböckerna skulle komma att kallas Gamla världen. Nordmark har även två utposter – den västliga, Klakavirki, på en vulkanö i Det Stora Havet som skiljer den Gamla världen från den Nya, och den östliga, Gorynovo, i rusernas vidsträckta land som genom historien kallats allt från Gårdarike till Sovjetunionen. Nordmark styrs av ett furstepar som var nionde månad väljs i en så kallad furstetornering, där de tävlande paren inte bara ska kunna slåss utan också utmärka sig inom konst och vetenskap. Tillsammans med de tre mer sydligt belägna häradena Reengarda, Uma och Gyllengran bildar Frostheim det stundtals frostbitna territorium vi plägar kalla Norra Nordmark.

Idag badar dock Frostheim i gassande sol och jag vandrar i maklig takt längs en bygata, omgiven av ett hundratal människor i olika åldrar iförda tunikor, mantlar, särkar, hättor och andra plagg i olika kombinationer. Jag ser två storskäggiga gycklare inbegripna i en bullrande föreställning och känner värmen och den fränt stickande lukten från en smedja där en bronsgjutare utför sitt konstfärdiga värv. Spetsar jag öronen kan jag höra de spröda ljuden av en harpa och en luta i tätt samspel, och på avstånd ser jag några rustningsbeklädda kämpar lämna ett grönskande slagfält. Det börjar kurra i min mage och jag gläds vid tanken på de många läckerheter som skall förtäras på den bankett som inom kort skall äga rum.Jag trivs på denna plats, men känner ändå att något med den och dess omgivning förbryllar mig. Namnet Uma klingar sällsamt välbekant, men Frostheim, Nordmark och Drachenwald? Var befinner jag mig egentligen?

För att bringa klarhet i detta mysterium plockar jag fram min JagFåne, en typ av KlokFåne på vars glatta yta ett heraldiskt vapen i form av ett stiliserat äpple kan beskådas. En förhäxad tingest, på samma gång fjärrtalsmanick, spegel och allvetande orakel. Ett påstått mirakelredskap som tycks kunna tillfredsställa alla människans behov, till priset av att hon med tiden drabbas av en svårartad lust att sprida avbildningar av allsköns katter samt av merparten av sina måltider och snart krokryggad, trotsande evolutionens strävan mot upprättgåendet, vandrar längs gatorna synbarligen innesluten i sin egen värld, stirrandes in i denna förföriska trollspegel. JagFånen upplyser mig kallt om att året alls icke är 1317 utan 2017, närmare bestämt 21 juli, samt att jag befinner mig på Hägnans frilufts-museum i Gammelstad utanför Luleå, som Frostheim mer prosaiskt kallas av somliga. Liksom Reengarda lystrar till namnet Skellefteå, Uma till Umeå och Gyllengran till Sundsvall. Så vad handlar detta om?

Kreativ anakronism kallas det. Livsstilsvalet för den som inte nöjer sig med att plöja dammiga böcker eller glåmigt stirra in i datorskärmar på jakt efter fakta om det förflutna, utan även vill smaka på, ikläda sig, dansa, fäkta eller på andra mer eller mindre svettigt handgripliga sätt närma sig det. En rörelse som kan sägas ha börjat på allvar 1 maj 1966 vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, men som har långt äldre anor än så. För har inte människan alltid velat resa i tiden, svärmat för det förflutna och trott på guldåldersmyter? Jovisst. Vi återkommer till det. För detta måste ju undersökas närmare!

Så går en tid, och en frostig vinterkväll i nådens år 2018, i Umeå, residensstad i Västerbottens län, det näst nordligaste av de 21 län som tillsammans utgör den stolta konstitutionella monarkin Sverige, beger jag mig till det underjordiska fäste där Uma härad har överläggningar tvenne gånger i veckan, måndagar och torsdagar. Eftersom jag är en skrivande människa, vi kan kalla mig Anders Skrivare, är min avsikt att lyssna och sedan berätta om det jag där ser och hör. Till hjälp i berättandet har jag Bernt Bildmakare, denne veritable trollkarl på den fotografiska verklighetsåtergivelsens område. Häradshögkvarteret visar sig vara en källarlokal Öst på stan, på gatan med det i sammanhanget högst passande namnet Häradshövdingegatan. Där välkomnas vi av Erik Sternschild av Ingelsgård, även känd under namnet Ingemar Hansson. Ingemar, som tillsammans med fem andra Umaiter infunnit sig på detta torsdagsmöte, har ämbetstiteln borgfogde, vilket i detta sammanhang får sägas innebära att han har järnkoll på verksamheten, den nuvarande så väl som den tidigare. SKA Uma, Umeå medeltidsförening, har ungefär 25 medlemmar i varierande åldrar från sena tonår till pensionsålder, och Ingemar har varit med i föreningen nästan ända sedan den grundades 1991.Bernt och jag tittar oss nyfiket om i lokalen, som just nu ger ett tämligen alldagligt intryck. Stämningen kan enklast beskrivas som avspänt kreativ. Runt ett bord i ett av rummen sitter medlemmarna och pysslar med olika saker, samtal uppstår, någon frågar om en specifik medeltidsföreteelse varpå några andra som sitter inne på kunskap kastar sig in i samtalet.

– Dessa vardagsträffar är sällan särskilt organiserade, ändå brukar medlemmarna insupa en hel del kunskap under dem. Ofta kan en film kring något historiskt tema stå på i bakgrunden och ge inspiration att söka vidare, berättar Ingemar.På en vägg hänger medlemmarnas egna, och egengjorda, vapensköldar, och bokhyllan rymmer åtskilliga luntor om högeligen intressanta ämnen som heraldik, dräktskick, kalligrafi och medeltida matlagning. I ett hörn står en liten runsten, en gåva från numera vilande medeltidsföreningen Viterheim. Men mest intresse väcker den rustning som står i vänstra hörnet av lokalens yttre rum.
– Den är historiskt korrekt ifråga om detaljerna, men inte som helhet. Dess olika delar har gjorts efter modeller från skiftande tidsperioder, det skiljer säkert 200 år mellan några av förlagorna, berättar Ingemar. Jag frågar hur viktigt det är att saker ska vara historiskt korrekta.
– Sånt varierar från person till person, och även sammanhanget spelar naturligtvis roll. Här finns allt från de riktigt rabiata till de mer avslappnade ”partyvikingarna”. Men i allmänhet har vi stor bredd och inte alltför höga krav. Tumregeln är ”ett försök till medeltida dräkt, som ska se bra ut på tre meters håll”. Vi slänger inte ut folk för att de har fel sorts knappar i rocken, men naturligtvis finns det gränser, säger Ingemar. Själv misstänker jag starkt att skulle någon komma dragandes med en fejk-vikingahjälm med horn i Hagbard Handfaste-stil skulle alla i Uma tillgängliga inautenticitetsmätare slå över på rött.Ingemar reflekterar över hur vissa företeelser som blivit starkt förknippade med medeltiden som helhet i själva verket nästan enbart förekom i vissa, i tid och rum, ytterst avgränsade sammanhang.
– Ett bra exempel på det är henninerna, struthattarna med slöja, som blivit en medeltidspraktklyscha och alla sagoprinsessors obligatoriska huvudbonad. I själva verket förekom de nästan bara vid det burgundiska hovet från mitten till slutet av 1400-talet, berättar Ingemar.

Då och då arrangeras i lokalen mer fokuserade aktiviteter, som föreläsningar eller mer uppstyrda filmvisningar, och ungefär en gång i månaden är det ”knytis”, ett slags mindre bankett. Då smyckas rummen och man tänder levande ljus. Datorer och andra moderna otyg göms undan. Besökarna – såväl medlemmar som gäster – ikläder sig egengjorda eller lånade medeltida dräkter och det äts och dricks frejdigt utifrån en medeltida meny, antingen byggd på originalrecept eller på recept skapade utifrån ingredienser som var vanligt förekommande på medeltiden. Och nej, det handlar inte bara om gröt och stora köttstycken! Men den medeltida matkulturen skiljer sig onekligen en hel del från dagens, även om många smaker är välbekanta. Exempelvis var kanel och saffran – kryddor som idag mest förknippas med jul och kakor – vanligt förekommande i medeltida varmrätter. Det sjungs, skaldas och dansas, allt från enklare ringdanser, så kallade branle, till avancerade renässansdanser med många turer. Vid större banketter, som de som äger rum på de mer storskaliga event som Uma och dess syskonföreningar arrangerar, till exempel Umas vårfest Lövspricket eller Medeltidsdagarna på Hägnan i Luleå som nämndes i början av texten, brukar måltiderna vara desto mer omfattande, sex rätter eller mer, och varvas med många uppträdanden. Alldeles extra högtidliga blir banketterna när det vankas ”kungligt” besök, med många skålar, tal, uppträdanden och utdelningar av utmärkelser. Eftersom Nordmark är ett furstendöme finns det gott om ”krönta huvuden” men även nya huvuden att kröna i olika ceremoniella sammanhang.

Men vad var det då som hände i Berkeley 1 maj 1966? Då arrangerades en medeltidsinspirerad fest av ett gäng historie- och science fiction/fantasy-nördar, däribland studenten i medeltida litteratur (och blivande fantasyförfattaren) Diana Paxson, på vars bakgård en tornering ägde rum. Även om festen på många sätt var en typisk studenttillställning, ungefär som ett togaparty, och folk kom dit utklädda till allt från romerska gladiatorer till figurer ur ”Sagan om Ringen” och ”Narnia”, väcktes där också mer seriösa tankar om att vända det moderna samhället ryggen och mer organiserat intressera sig för det förflutna. Ur detta föddes SCA (Society for Creative Anachronism), vars idéer under de kommande åren spreds över USA. Flera ”kungadömen” bildades och så småningom nådde rörelsen även utanför landets gränser. Idag består det världsomspännande SCA av 19 ”kungadömen”, där-ibland tidigare nämnda Drachenwald som omfattar dagens Europa, Mellanöstern och Afrika, och uppskattningsvis ägnar sig mer än 50 000 människor på 5 kontinenter åt kreativt medeltideri i lustfyllt handgriplig form.Men idén om att återskapa det förflutna går längre tillbaka i tiden och kan i mångt och mycket knytas till 1800-talets romantiker och deras svärmeri för tidigare epoker. Så var till exempel tornerspelet på Diana Paxsons bakgård 1966 inspirerat av ”The Eglinton tournament”, det gigantiska tornerspel i medeltida stil som Archibald Montgomerie, den trettonde earlen av Eglinton, arrangerade på sitt slott i Skottland 1839. Torneringen, som på grund av kraftiga skyfall blev något av ett fiasko, lockade mer än hundratusen besökare och är ett av de tidigaste och mest spektakulära exemplen på kreativ anakronism och historiskt återskapande.Och fastän det inte direkt har med historisk anakronism att göra kan man i detta sammanhang även nämna att den romantiska historievurmen också lämnat tydliga spår i arkitekturhistorien. Två bra exempel på medeltidsinspirerade byggnader från den nationalromantiska perioden under sent 1800-tal är Odinsborg i Uppsala och Borgmästarvillan på Västra Kyrkogatan i Umeå.Det vi kallar medeltiden är ett vittomfamnande begrepp, som också skiljer sig åt beroende på vilket land eller vilken del av världen vi talar om. Kreativa anakronister intresserar sig främst för den västeuropeiska medeltidskulturen under tusenårsperioden 600 – 1600 e.Kr. För svenskt vidkommande innebär det tiden från vendeltid via vikingatid och egentlig medeltid fram till stormaktstidens begynnelse. Mest handlar det om att lyfta fram det goda livet och visa på epokens ljusa sidor; ska man vara krass kan man säga att det mer är fråga om riddarromantik än om den verkliga medeltiden med allt vad den innebar av svält, pest och fattigdom.

Handlar det då om rollspel? Nja. Inte riktigt. Som medlem i SCA skapar man sig en egen ”medeltidspersona” med ett tidstypiskt namn, som Erik Sternschild av Ingelsgård. Men det handlar inte om att spela en roll, och ens persona får inte vara en historisk gestalt. Medeltidspersonan ska helt enkelt vara en själv, ens alter ego i en annan tid.Att man har ett så stort tidsspann att ”leka på” och ett tämligen generöst förhållningssätt till historisk autenticitet torde vara några av förklaringarna till att medeltidsföreningar är de mest populära bland landets historiesällskap. Men i Sverige finns även flera sällskap som lustfyllt grottar ner sig i 1700-talet, främst i den gustavianska adels- och hovkulturen med dess dräkter, peruker och sällskapsseder. Som Carlscrona Rediviva i Blekinge, Gustafs skål samt Slottsfrun & Gustaf III:s vänner i trakten kring Stockholm, och det militärhistoriskt inriktade sällskapet Westgöthia Gustavianer i Göteborg. Här finns generellt mindre tolerans för avspända partygustavianer som råkar röra ihop epoker hejvilt. Kraven på historisk korrekthet är betydligt högre än inom SCA, samtidigt som karaktären av rollspel blir tydligare. För här ägnar man sig gärna åt ”historiskt återskapande” (historical re-enactment), det vill säga live-roll-spel kring mer specifika historiska händelser. Re-enactment förekommer även i medeltidssammanhang, till exempel när man under medeltidsveckan i Visby återskapar händelserna kring Valdemar Atterdags invasion av Visby 1361. I USA finns också många re-enactmentsällskap som intresserar sig för amerikanska inbördeskriget.

Hur snöar man då in på medeltiden? För Ingemar är svaret enkelt, han menar sig ”mer eller mindre ha historiekärleken genetiskt” genom föräldrarna. Inte minst fadern, språkforskaren och berättarbaddaren med det brinnande historieintresset och den ypperliga förmågan att göra historien levande för sina barn. Många besök i slott, borgar och kyrkor blev det, med tillhörande, urspännande berättelser om platserna.
– Att vi är medlemmar i en medeltidsförening innebär ju verkligen inte att vi bara intresserar oss för medeltiden. Flera av oss har ett brett historieintresse och kan lika gärna nörda ner oss på 1700-tal, 1800-tal, amerikanska inbördeskriget eller något helt annat, berättar Ingemar. Alla har dock inte, som Ingemar, odlat intresset för historia sedan barnsben.
– Själv avskydde jag historia när jag växte upp, säger Torunn Egilsdotter Ask, även känd som Åsa Johnsson. Så ironiskt då att jag hamnade i en medeltidsförening och blivit kvar där i snart tre decennier, skrockar hon.Åsa ”halkade in i medeltidssvängen på ett bananskal” 1989 via en trevlig kille hon träffade på Hultsfredsfestivalen. Mötet ledde till ett mersmaksgivande besök på Arboga medeltidsdagar, och verklig fart tog det när Åsa en tid senare bevistade ”Baronens förkämpetornering ” i stora hallen i Varbergs fästning, ett häftigt evenemang i en häftig miljö, med celebra långväga gäster från medeltidssällskap i ”East kingdom” i trakten kring New York.
– Sen kom det ena intresset efter det andra – bågskytte, fäktning, hantverk och ur det så småningom även föremålshistoria, berättar Åsa.Även för många andra i Uma har medeltidsfascinationen kommit mindre ur lust till boklig bildning än ur intresse för exempelvis hantverk, rollspel eller kämpalekar med svärd och rustning, och flera i föreningen har en bakgrund som lajvare, rollspelare eller science fiction/fantasynördar.
För Johan Skinnare, folkbokförd som Johan Sandström, är det vardagslivets historia som lockar – hantverk, uppfinningar och teknikhistoria – snarare än nationer, kungar och slag. Han gillar skinnhantverk, därav hans medeltidsnamn, och gör i förbifarten en intressant utläggning om skeppsbyggets utveckling mot allt högre grad av sjöduglighet.
Kläder och sömnad är stora intressen för Mia Falk, som under kvällen syr på en struthätta (”medeltidens hoodie”) med ett mönster från perioden mellan sen vikingatid och tidig medeltid. Hennes medeltidsintresse började för snart 15 år sedan, och för 8 år sedan sydde hon en klänning i 1500-talsstil för en festkväll. När hon sen började lyssna på viking-metal och folk-metal väcktes fascinationen för vikingatiden, inte minst över att vikingarna var så enormt beresta.
– De var i England och blivande Ryssland och överallt, det är fantastiskt när man inser hur allt hänger ihop historiskt och hur de påverkat världen, säger Mia.Även om det är fullt tillåtet att använda symaskin föredrar Mia, liksom många andra, att sy för hand, och hon avslöjar att hon till och med sprättat upp en klänning hon sytt på maskin för att det blev bättre att handsy den. Och apropå sömnad flikar Ingemar raskt in att om man ser en storskäggig karl, som till det yttre ser ut att kunna höra hemma i ett mc-gäng, sitta och brodera offentligt, är det förmodligen en SCA-medlem.
Erik Knutsson Drake, som i mindre medeltidsrelaterade sammanhang går under namnet Staffan Drake, gick med i Uma 1998, i samband med att han som museologistudent intervjuade några av medlemmarna. Kärleken till den kreativa anakronismen var omedelbar, och ser man till hans bakgrund som rollspelare med starka och långvariga intressen för såväl fantasy och science fiction som för historia, kändes den närmast ofrånkomlig. Och den består.
– Här får man utlopp för många udda böjelser, sådant som skulle vara svårt att göra utanför föreningen, konstaterar Staffan, som fungerar som föreningens MoAS (Konst-och-veten-skapsansvarig). Till hans huvudintressen inom medeltideriet hör mat, dryck, dans samt rustningsbygge och kämpalekar, inte minst att slåss i tornerstrid.Så klart. Svärd och rustningar! Kämpalek, eller heavy fighting, ”medeltida strid till fots med rustning ”, förknippas ofta med medeltidsföreningar och lockar onekligen många, inte minst de yngre.
Klomster, populärt kallad Christer Åström, som liksom Mia tillhör Uma:s relativa nytillskott, slår fast att han är en ”rustningsnörd” och pekar demonstrativt på Staffan.
– En dag frågade han om jag ville slåss med svärd och bygga rustningar. Ja tack, svarade jag! Åldersgränsen för fightingträning har satts till 16 år och träningen äger rum två gånger i veckan med samling vid gamla Ålidhemsskolan. Marsken, den kämpaleksansvarige, ser till att allt går rätt till. Eftersom kampen kan bli mycket intensiv och man ska kunna slå hårt är det viktigt att rustningarna är säkra och att deltagarna följer vissa regler så att ingen blir skadad. Vapnen ska vara av rotting som kan knäckas utan att lämna en vass brottyta. Vid sidan av säkerheten är ära och ärlighet, rättvisa och tillit viktigast i kämpaleken. Kämparna bestämmer vilka träffar som är avgörande, och ingen kan ensam utropa sig till segrare. Segern ges av den som erkänner motståndarens överlägsna färdighet.
Vill man sen slåss i större skala finns torneringar, som ofta är mycket pampiga, med härolder och baner. I en klass för sig är furste- och krontorneringarna, som äger rum när furste- och kungapar ska väljas. Det förekommer också regelrätta krig, av vilka det största inom Nordmark är Dubbelkriget i Skåne, som varje år i maj lockar ett hundratal kämpar. Men liksom fallet är med jordnötter, pumpor, midjemått, hagelkorn och president-egon finns även de största medeltidseventen i USA, och jämfört med ”The Pennsic war”, där årligen tiotusentals slagskämpar söker sig till en gräsplätt i Pennsylvania, framstår Dubbelkriget mest som ett litet sandlådebråk.Och när det kommer till kamp och vapen kan den som inte vill böka med rustning och dylikt ägna sig åt fäktning. Och för den som inte vill gå i närstrid men som ändå vill hålla i ett vapen rekommenderas bågskytte.

Bland mindre våldsinriktade aktiviteter är musik ett stort intresse för många, såväl traditionella låtar och sånger som nyskrivna diton ”i medeltida stil”. Till de populära ”medeltidsbanden” hör Rävspel & kråksång, tyska Wolgemut och inte minst Sorkar & strängar, som funnits i drygt 25 år och sedan länge tillhör de fasta inventarierna på Medel-tidsveckan i Visby. Medeltidsmusiken framförs ofta på instrument som säckpipa, harpa, luta, diverse trummor och äldre blåsinstrument som krumhorn, skalmeja och olika flöjter. Många äldre och mer udda instrumenten går att beställa eller köpa på medeltidsmarknader, men det händer ofta att folk bygger egna instrument. Staffan berättar att en av föreningens medlemmar byggt en ”fiddla”, en medeltida föregångare till fiolen.
– Ett vackert hantverk, konstaterar han.I skarven mellan skaldekonst och musik finns förstås barderna, alla singer-songwriters urfäder och urmödrar. Tack och lov tycks deras öden i de kreativa anakronistsällskapen vara långt mindre gruvliga än det som ständigt drabbar barden Troubadix under den stora vildsvinsfesten i sista rutan i Asterix-albumen – då han hängs upp i ett träd och förses med munkavle. Sådant håller sig de kreativa anakronisterna för goda för. Tvärtom är barderna högst önskvärda på festerna. Staffan berättar om tävlingen ”Norr-skensbarden” som sedan 2015 årligen arrangeras av Frostheim, och där vinnaren utses till ansvarig bard för Norra Nordmark för det kommande året och tilldelas en särskild, handsydd mantel och andra regalier. Norrskensbarden, för närvarande Astrid av Erismarc, har bland annat till uppgift att skriva sånger och dikter som hyllar folk i norr samt skriva satiriska smädevisor om dem som anses förtjäna sådana.För dryckesintresserade rekommenderas Bryggargillet, en intressegrupp över lokalföreningsgränsen som bland annat brukar ha möten under medeltids-veckan i Visby. Staffan är lärling i gillet. För lärlingskap krävs att man egenhändigt tillverkar en dryck som är drickbar – det kan vara öl, mjöd, vin, kryddad sprit eller annat, och drycken måste inte nödvändigtvis vara gjord enligt medeltida recept. För gesällnivå krävs två välsmakande, med recept dokumenterade, drycker, och vill man sen uppnå mästargraden erfordras tre diton, alla enligt gamla originalrecept. Även dessa ska såklart dokumenteras och man ska hålla workshop eller föreläsning om det hela.

Jag kan fortsätta denna redogörelse i all oändlighet, för vare sig vi pratar om heraldik, dans, lekar och spel, sömnad, rustningsbygge, kalligrafi och illumination (det vill säga skönskrift och utsmyckning av handskrivna blad på klassiskt ”medeltida” vis) eller valfri annan möjlig eller omöjlig aspekt av medeltiden finns här uppenbarligen enorma möjligheter att, ivrigt påhejad av likasinnade, grotta ner sig på livstid och låta kunskaperna och färdigheterna växa via den ena aha-upplevelsen efter den andra. Tack vare internet kan man idag snabbt skaffa sig stora kunskaper om vitt skilda företeelser, hitta bilder och beskrivningar av hantverk och hålla sig uppdaterade om de senaste forskningsrönen. Knepigare var det förr då man ofta fick krångla en hel del för att få tag i doktorsavhandlingar och annat som gav relevant kunskap.

Det största och mest kända medeltids-eventet i Sverige är tveklöst Medeltidsveckan i Visby, som arrangerats sedan 1984 och som ursprungligen uppstod inom ramen för ett kultur-projekt med namnet Medeltidsmänniskans liv och tro. När jag frågar Uma-gänget om det häftigaste de upplevt under tiden i föreningen svarar de snudd på i korus: Första gången i Visby!
– Det är totalt överväldigande, för många intryck för att man ska klara av att smälta det, konstaterar Ingemar. Jag är beredd att tro honom. Under festivalveckan äger mer än 500 aktiviteter rum i och omkring den gotländska medeltidsstaden. Det är tornerspel, gatuteater, gycklarföreställningar, kyrkokonserter, eldshower, sagostunder, vandringar, föreläsningar, kurser, workshops och mycket mer. Medeltidsföreningarna har ett eget tältläger där medlemmarna bor under veckan, även om somliga av bekvämlig-hetsskäl väljer att ta in på hotell eller vandrarhem. Till medeltidsveckans givna inslag hör, som tidigare nämnts, det historiska återskapandet av den danske kungen Valdemar IV Atterdags intåg i Visby 1361. Festivalens hjärta är annars den stora medeltidsmarknad som pågår så gott som hela veckan och lockar säljare från hela Europa. Här finns ett hejdlöst överflöd av hantverk, kläder, mat, smycken, tyger, instrument och mycket mer. Här finns även många evenemang, framförallt gycklarföreställningar, musik och dans, äger rum på marknaden. Och festerna är många under veckan – allt från bard-afton vid eld till Sorkar & strängars egen fest och såklart den stora fredagsbalunsen då medeltidsveckan närmar sig sitt slut.
– Där dansas det på borden i fullmånens sken! Men även om det går livat till spårar det nästan aldrig ur. Med tanke på hur mycket folk, alkohol och skarpa vapen som finns i omlopp är det fantastiskt lugnt. Det är helt enkelt rätt sorts nördar på plats! Ska man ta semester ska det ju gärna vara så långt från vardagen som det går, och då är Visby anno 1361 helt perfekt, konstaterar Staffan.Visby i all ära, för Ingemars del får nog ändå höjdpunkten hittills sägas vara besöket i juni 2016 på SCA:s 50-årsjubileum i trakten kring Indianapolis, där han bland annat fick se några av rörelsens ännu ytterst vitala grundare, inklusive en Rikard Lejonhjärta-liknande gråskäggig man i 80-årsåldern som fortfarande med liv och lust deltog i kämpalekar, klättrade i berg och seglade. På jubileumsfesten fanns också ett underhållande museum över medeltidsartefakter som skapats de första åren, och som med all önskvärd tydlighet visar att de tidiga ”försöken till medeltida dräkt” inte alltid var så sofistikerade.
– Tafflighetspriset tillfaller nog ändå skaparen av ”The 2-towelled-tabard”, en ”medeltida” vapenrock förfärdigad av två badhanddukar och några säkerhetsnålar, skrattar Ingemar.Tre timmar går rasande snabbt i de umeåanska medeltidsvännernas sällskap, och det har blivit dags för mig att lämna den mysiga källarlokalen Öst på stan. Till helgen vankas där bankett och på menyn står bland annat ”höna i deg ” – höna med fläsk och gröna ärtor i en paj med stanning av äggulor, kryddat med saffran, spiskummin, salt och svartpeppar.

Jag avrundar intervjun med frågan om hur Uma-gänget ställer sig till de människor med högerextrema och nationalistiska sympatier som säger sig vurma för svensk historia, och då kanske framför allt vikingatiden. Skulle dessa vara välkomna i föreningen?
– Tekniskt sett är det väl inget som hindrar att de går med förutsatt att de har ett genuint historieintresse och vet att hålla käft med sina politiska uppfattningar. Föreningen ska vara politiskt och religiöst obunden, säger Ingemar, och Staffan inflikar att man dock kan tvivla på att deras historieintresse är äkta. Snarare handlar det nog ofta, enligt Staffan, om att de skapat sig en falsk bild av historien, en bild som passar deras politiska syften, och att de säkert skulle surna till rejält om man påpekade att de har fel. Vilket Uma-medlemmarna knappast skulle tveka att göra.
Att SCA-världen som helhet vägrar att blunda för det högerextrema svärmandet för en förvanskad bild av historien visade sig även genom ett officiellt ställningstagande som kungariket Drachenwald gjorde i februari 2018, där de kraftigt fördömde uttryck för hat i tal, skrift och handling, liksom användandet av symboler som svastikor och odalrunor som, oavsett deras historiska betydelse, oåterkalleligen svärtats ner av kopplingarna till fascism och nazism.

När jag lämnar Uma-högkvarteret funderar jag en stund på om jag själv skulle kunna engagera mig i en medeltidsförening. Historieintresset har jag definitivt och trevlighetsgraden och den intellektuella nivån på träffarna känns betryggande hög. Slagskämperiet är väl inte riktigt min tekopp (även om jag provat på medeltida kämpalek på min svensexa) men beträffande tillgången på god mat och dryck, musik och dans skulle jag knappast ha anledning att klaga. Så ja, vi får väl se!