Anders Lundkvist

Färden går genom ett ångermanländskt landskap av förunderlig skönhet, med granskogsbeklädda berg och dalar, kalhyggen och ödekåkar, ängar med rallarrosor och åkrar med vita traktorägg som surrealistiska installationer. Vi passerar Väjas stinkande massafabrik med dess gigantiska spånhögar och snirklar oss genom några av Ådalens poetiskt betitlade småsamhällen med grådaskiga hyreslängor och småborgerliga villakvarter, vita stenkyrkor, nedlagda bensinstationer och småsunkiga pizzahak.
Tillsammans med fotografen Thomas är jag på väg till Urkult, en av Sveriges mest kända världsmusikfestivaler, som för tjugotredje året i rad arrangeras vid Nämforsen i Näsåker, några mil nordväst om Sollefteå.

Urkult. Redan namnet sätter fantasin i rörelse. Så mycket som ryms i dessa sex bokstäver, så många ord med flerahanda innebörder. Kastar man om bokstäverna blir det Kultur. Tar man bort två blir det Kult. Som i sin tur är ett anagram för lukt. Och tar man sen bort Kult återstår Ur. Som i ursprung, urkraft, urspårad eller urbefolkning. Och kul är det ju också. Urkul. Eller kul som i kulning.

Vi anländer till Näsåker sent på torsdagskvällen, parkerar på en äng bland hundratals andra bilar, husvagnar och husbilar och promenerar en ansenlig sträcka mot festivalområdet på Näsåkers gamla festplats, förbi gamla timmerhus, nyare villor och Ådals-Lidens vackra kyrka där några av festivalens stillsammare konserter äger rum. Det luktar thaimat, folk tältar i bybornas trädgårdar och på en gräsplätt trummas det oavbrutet. Jag har aldrig tidigare besökt denna by och har verkligen ingen aning om hur det är att leva här under resten av året, men i Urkultstider är det som att festivalen tränger in i Näsåkers märg, strålar ut i varje ven och kapillär och syresätter hela bygden. Så är det ju ofta med festivaler på landsbygden, närmast en förutsättning, men sällan blir det så uppenbart som här. Som vore hela byn ansiktsmålad, festklädd och mer eller mindre extatiskt dansande.

Att svärmiskt tala om ”det norrländska” i Tolkien-termer är ett retoriskt otyg som skaver som rostiga skruvar i mina hörselgångar. Ändå kan jag inte likna det vi möts av vid ankomsten till festivalområdet på torsdagskvällen som annat än ett alvrike. Strax efter vår ankomst stundar den eldshow som traditionsenligt äger rum när första festivalkvällen övergår i natt. I år är det stockholmsbaserade eld-och-nycirkusgruppen Burnt Out Punks som till musikaliskt ackompanjemang av smattrande technotongångar  utför eldfängda stordåd på stora scenen, i den naturliga amfiteater som uppstått med nipsluttningarna som publikplats och Nämforsen som fond. Jag konstaterar att jag bevittnat så många eldshower i mina dar att jag nog blivit en aning blasé och ägnar en stund åt att kritiskt muttra över saker som kunnat gjorts annorlunda, tills jag inser den absurda fjuttigheten i att likt en gnällig inspektör recensera hanterandet av ett naturfenomen jag själv har den yttersta respekt för. Självklart är eldshowen en upplevelse och en gemenskapsalstrare av rang, på en plats där människor upplevt gemenskap i eldens sken sedan tusentals år. När elden släckts river United Vibrations igång sin ärkesvängiga konsert, där elektronisk dansmusik blandas med afrobeat i Fela Kutis anda, toppat med  dovt blås och mångahanda slagverk.  Det blir också den enda egentliga konsert vi hinner uppleva denna första festivalkväll.

Konserterna, ja. Att fälla ett samlat omdöme om festivalens musikutbud, på dess sammanlagt fyra scener – den stora scenen, Solscenen, Danslogen och tidigare nämnda Ådals-Lidens kyrka –  utifrån ett dygns besök av tre möjliga är såklart synnerligen orättvist. Klart står dock att Urkult präglas av en generöst odogmatisk inställning till folk-och-världsmusikbegreppet samt ett fokus på helhetsupplevelsen, snarare än på dragplåster och säkra kort. Här finns en musikalisk och geografisk spännvidd som tar andan ur en. Allt från brittiska Martha Tilston med sin finstämt avskalade folkrock, till klezmerbandet Tzeitel  och Kumbia Queers argentinska queerpunk. Här finns stjärnor som samiska Sofia Jannok och malinesiska Vieux Farka Toure. Här trängs karibiska rytmer med finstämda Allan Edwall-tolkningar och öresundsregionens kanske svängigaste indie-jazz-reggae-folk-electronica-storband. Vevlira blandas med dragspel och mellanösterninfluerad, elektronisk klubbmusik, och nyskapande möten mellan härjedalspipa och japansk koto utlovas.  Vänner av finsk, tornedalsk, estnisk, punjabisk, tunisisk eller nepalesisk folkton behöver heller inte misströsta, och hur låter det när tjeckiska Yellow sisters tar sig an världsmusik, funk, jazz och r’n’b – helt a capella? Och varför inte passa på att kolla in en tvättäkta blueslegend i form av snart 80-åriga Beverly ”Guitar”Watkins? Att festivalen haft den goda smaken att trotsa bluesens gubbvälde genom att lyfta fram en kvinnlig legend är ju bara det värt en massiv applåd! Och då har jag ändå bara nämnt de akter vi beklagligtvis missade. Med musiken följer historier, och vittnesbörd om olika verkligheter. Som den Kristina Issa förmedlar när hon med maffiga trummor, smutsig harpa och dramatiskt blås gestaltar livsöden i Syrienkrigets skugga.

Att nöja sig med att benämna Urkult musikfestival är onekligen att pressa in denna ystert sprattlande, bångstyriga kulturorganism i en alltför trång kostym. Snarare kan man – med risk för att dratta på ändan i klyschträsket – likna Urkult vid en värld eller ett land i sig, en tillfällig, global mikronation belägen i ett smärtsamt vackert landskap där den hällristningsmönstrade Urkult-flaggan vajar och ord som möjligheter, möten och medvetenhet blir till handfast praktik och inte bara tröttsamma kulturpolitiska floskler. Kringaktiviteter som workshops och föreläsningar hör, liksom barnföreställningar och andra aktiviteter för de yngre, till basutbudet på de flesta festivaler, men sällan finns de i samma överflöd och präglas av samma hängivenhet som här. I en tid då det på sina håll mer än gärna cyniskt skrockas åt ”världsförbättrarnit” och ”godhetsiver” är det befriande att komma till en plats där solidariteten och viljan att förändra världen är självklarheter. Här berättas om Afrikas sista koloni Västsahara och hålls västsaharisk teceremoni. Här kan man bli älvräddare, lära sig om medicinalväxter eller se den upprörande dokumentären om nedläggningen av Sollefteå BB . Här finns båtbyggarverkstad, feministiskt självförsvar, Djurens Rätt, poetry slam, graffittiverkstad, polskedans, magdansworkshop, killmiddag och mycket annat. Urkults aktiva jämställdhetsarbete har resulterat i att festivalen nu toppar listan över landets mest jämställda festivaler.

Den kommers som flödar såväl inne på festivalområdet som i tälten på marknadsgatan alldeles utanför har såklart en alternativ prägel. Här säljs konst och hantverk, kläder, smycken, skivor, böcker och filmer, olja, rökelse och allsköns mer eller minde märkliga instrument. Med mera. Själv blir jag stående länge i ett tält där det torgförs säreget klingande slagverk gjorda av gasolbehållare av metall.  I ett annat tält säljs kläder av lokalprofilen Sarah Mårskog, välkänd designer vars färgsprakande kreationer bland annat bärs av Roger Pontare och Stefan Sundström. Det var också Sarah som 1973 tillsammans med maken Göran i näraliggande Ramsele grundade Skogsnäs, gröna vågen-kollektivet som snart växte till en kooperativ by med ett 50-tal invånare, ett sociokulturellt experiment som ännu efter mer än 40 år visar på ett hållbart alternativ. Och utan Skogsnäs inget Urkult. 1995 bestämde sig några av byns invånare för att dra igång en världsmusikfestival vid Näsåkers gamla festplats. Idag, efter 23 år, snittar festivalens publikantal på 6000 besökare, varav drygt en fjärdedel barn. Att denna väldiga folkmassa kan vistas på samma ställe utan större problem hänger såklart samman med den vänligt familjära och omhändertagande atmosfär som präglar hela tillställningen, och polisens betyg är gott – inga anmälningar för sexuella ofredanden, en rapporterad misshandel och sju fall av berusning är, enligt Sollefteåpolisens talesperson Kristina Persson att betrakta som ”otroligt lugnt” för en tredagarsfestival med flera tusen besökare.

Det är en bra bit efter midnatt och tröttheten efter en lång dags resa kommer över oss. Vi sätter oss i bilen och åker till vandrarhemmet i Kramfors åtta mil bort där vi stupar i säng, för att sedan efter en stadig och sen frukost återkomma strax efter lunchtid på fredagen, lagom till att i Danslogen ta del av den vilt sjudande häxbrygd som tillhandahålls av Beches Brew under ledning av trumslagaren Bengt ”Beche” Berger. Få svenska musiker kan väl som denne evigt unge 75-åring tituleras världsmusiklegend, eller dito pionjär. Med utgångspunkt i jazzen började han i tjugoårsåldern för mer än ett halvsekel sedan utforska indiska klanger och rytmer. Sedan följde några år med vildsinta instrumentalproggband som Arbete & Fritid, Archimedes´Badkar och Rena Rama och samarbeten med legenden Don Cherry och många andra. Ännu idag är Bengt Berger en högst upptagen man. Vid sidan av att spela själv i många konstellationer ger han ut egen och andras musik på sitt fyndigt betitlade skivbolag Country & Eastern, vars senaste utgåva är ett glimrande samarbete mellan Beches Brew och ett gäng indiska toppmusiker.

Ständigt med ett klurigt leende på läpparna driver han i Danslogen på sina styrkor i en genremässigt svårbestämbar musik som först väller fram droneaktigt som trögflytande lava för att sedan snabbt öka i tempo och komplexitet. Här finns brötigt konfrontativa saxofoner och en underskön fiol, ruffigheten hos psykedelisk rock, funkigt sväng, en rikedom på snirkligheter och klangmässiga ornament och en extra, konstmusikalisk dimension förmedlad genom Lise-Lotte Norelius´elektroniska knaster och sprak. Wow!

Litet senare på Stora scenen trollbinder Ulrika Bodén med sin mångfacetterade stämma, bastant uppbackad av sina lika energiska som lyhörda spelkamrater Emma Ahlberg på femsträngad fiol, Daniel Ek på harpgitarr och Niklas Roswall på nyckelharpa. Det är svårt att tänka sig en mer självskriven Urkultgäst än denna genomsympatiska sångerska. Uppväxt på en getfarm i Helgum några mil från Näsåker har hon gjort en redig kulturgärning genom att under många år samla in och föra fram stora mängder bortglömda ångermanländska visor. Inte minst den kontrastrika vallmusiken fascinerar henne, och konserten blir till en magisk resa upp på den, av mångahanda lockrop fyllda, fäbodvallen.
En magi av litet annat slag tillhandahålls av  punkikonen Kajsa Grytt som med humor, värme och rockig energi framför sina starka och personliga sånger om begär, utsatthet och existensiella frågor.

Rim, bestående av några yngre musiker från olika delar av Norden, är en sympatisk ny bekantskap som med stor lyhördhet och känsla för nyanser målar upp ett vackert ljudlandskap, medan New Tide Orchestra imponerar med sin kammarmusikfusion av såväl tango som allsköns andra tongångar från hela världen och Folks of Bengal, ett kollektiv av folkmusiker från olika delar av indiska Västbengalen, får Solscenen att koka med sin rytmiskt kraftfulla musik. Lite senare på Solscenen levererar Alice Francis en lika tokhäftig som glamourös blandning av elektronica, hiphop och 20-talscabaret i Josephine Bakers anda.

I den svettigt knökfulla Danslogen skapar Ill Wicker en mystisk och extatisk atmosfär med suggestiv sång, smattrande trummor, livliga stråkdrag, strängplink och klaviatur. Som en slingrande färd genom en mörk skog rik på sällsamma väsen. På papperet är sextetten ett göteborgsgäng som lirat ihop i några år. I själva verket tycks de hitfraktade medelst tidsmaskin från den brittiska sena 60-tals och tidiga 70-tals folkpsykedeliavärld vars musikaliska lämningar jag ägnade min ungdom på 90-talet åt att jaga i mer eller mindre obskyra skivbörsar, plattor med grupper som COB, Incredible String Band, Comus, Dr Strangely Strange, Pentangle och Forest. Ljuvligt.

Även om Urkult bryr sig föga om dragplåster och dylikt branschstrunt får väl Ane Brun, vid sidan av två artister som vi dessvärre missar – Kapten Röd och Sofia Jannok – sägas utgöra ett värdigt sådant. Och ja, det skadar ju inte med en och annan artist som får merparten av besökarna att för en stund samlas på ett och samma ställe. Med en röst som en rödstrimmig solnedgång över Nämforsen och ursnyggt ackompanjerad av svängig kontrabas, istappsklart piano och duktigt mycket slagverk sätter hon den kollektiva gåshuden i hårdträning med sina sprött dånande och schvungfullt hymnartade dängor, och plötsligt är vi alla, från de stultande ungarna med limegröna hörselkåpor till de grånande proggpensionärerna i mer eller mindre färgglada festsvidar inbegripna i vad vi nog med fog kan kalla, tja, folkgemenskap. Ane Brun påminner oss också om att det i år är 100 år sedan det i riksdagens andra kammare fanns en majoritet för kvinnlig rösträtt, och om de feministiska kämpar som satte såväl familj som arbete och trygghet på spel för det vi idag ser som självklart.

Nattfukten tränger sig på och det har blivit dags att ta farväl. Med fötterna värkande efter en hel dags traskande på och utanför festivalområdet, huvudena sprängfyllda av upplevelser och kamerornas minneskort i det närmaste fullmatade lunkar vi mot parkeringen, kramar ett par vänner på vägen och hör Kapten Röd dundra igång sin konsert i fjärran. Så in i bilen, ut ur byn, bort från landet Urkult, över berg och genom dalar, förbi kalhyggen och ödekåkar, stenkyrkor, pizzahak och massafabriken med sina spånhögar. Norrut. Hemåt.

I en artikel om sommarens festivaler beskrevs Urkult som det arrangemang dit artikelförfattaren helst skulle ta en utomjording för att förklara vad jordmänniskorna menar med ordet ”festival”, och där allt som är mänskligt och bra – mångetnicitet, kultur, kamratskap, kärlek med mera – kan återfinnas. Efter ett drygt dygn, av Urkults tre, är jag ytterst benägen att anse att festivalen, mer än de flesta andra jag erfarit, motsvarar det jag vill att en festival ska vara och rymma. Så låt Urkultflaggan vaja! Urkultingar i alla länder, förenen eder!