Anders Lundkvist

Legendariske umeåjournalisten Olle Carlsson skrev en gång om ”husens blick” – om hur vissa äldre hus är som spänstiga åldringar som betraktar en med klara ögon,  medan andra blivit trötta och skumögda. Hur moderna kontorskomplex av glas och betong liksom helt saknar ögon och inte kan möta ens blick alls. Jag tänker på detta måndag 31 oktober när jag tar avsked av mitt barndomshem på Skolgatan, Öst på stan i Umeå. En gnistrande vacker senhöstdag då naturen vid vinterns tröskel bestämde sig för att hålla kvar ett kort fragment av sommar. Några dagar senare kom snön.

Tömningen av huset, ett flera månader långt sisyfosarbete där jag pendlat sanslöst många gånger mellan Luleå och Umeå, var nu till ända. Den gamla träkåken som funnits i min släkt sedan starten för nästan 90 år sedan ägs nu av ett välkänt fastighetsbolag som med största sannolikhet kommer att riva den och bygga nytt på den attraktiva tomtmarken. Mina åldriga föräldrar, som under de senaste tolv åren bott ensamma i detta en gång så vackra men nu alldeles för stora, gamla och tungrodda hus, har installerat sig i sin nya lägenhet och stortrivs. Lättnaden är ofantlig och efter månader av sammanbiten fokusering och stressigt kånkande med flyttkartonger, möbler och sopsäckar kunde jag så äntligen samla tankar och känslor och unna mig att fälla en tår.

Visst hade det en gång pratats storvulet om en jättelik avskedsfest, hej hopp, nu ska hela rasket rivas, nu går 34:an i himlen in. Släkt och vännerskulle sluta upp mangrant på denna sista baluns, den första på många, många år, i detta hus som härbärgerat så många fester och gäster genom åren.  Vi visste redan när det sas att det bara var en fantasi, att ingen skulle ha tid eller ork att dra i något sådant. Att huset skulle försvinna med ett pip snarare än med en skräll, diskret lämna in mitt i flyttjäktandet, i mina pendlingar mellan Luleå och Umeå, i min överstressade mammas oro och sömnsvårigheter och min pappas av den begynnande demensen färgade drömmar och funderingar.

Och jag tänker på de kluvna känslor jag haft för huset genom åren. Hur jag älskat alla vinklar och vrår och fascinerande detaljer – serveringsgångarna, skjutdörrarna, takmålningen min tidigt bortgångne farfar gjorde i ett rum – och att det en gång var en samlingspunkt för släkt och vänner. Alla roliga somrar och jular med kusinerna på besök, eller de sena kvällarna på balkongen när fladdermusen cirklade runt eken – samtidigt som jag förbannat att huset till slut körde fast i sitt eget minne. Blev en hämsko, en  belastning, ett dammigt museum för ett privat förflutet, fyllt av möbler, tavlor, porslin, tyger, kläder, böcker, skivor, brev, foton, speglar och myriader av mer eller mindre märkliga pryttlar. Fantastiska klenoder och underbara inredningsdetaljer blandat med ändlösa mängder bråte från minst tre dödsbon, min farmors och hennes två barnlösa systrars. Som geologiska tidsåldrar, avlagringar eller som en mental undervattensfärd djupare och djupare ner i minnets och det undermedvetnas marianergravar. Foton, teckningar, skolböcker, leksaker och kläder inte bara från min barndom utan även från min pappas och hans syskons. Och högst uppe i kyffet i en lucka i vindstaket en, i papper inslagen, jättelik och överraskande välbevarad tavla av ansiktet hos en korsfäst Kristus, målat av min farmors storebror Gunnar, bortgången sedan 70 år. Jag har sett tavlan skymta i bakgrunden på en gammal bild av min farmorsmor men hade ingen aning om att den stått där på kallvinden i säkert ett halvt sekel.

Och jag tänker på hur uppväxten i detta hus präglat min syn på boende och inredning, hur jag alltid kommer att älska gamla tvåglasfönster med mittport, stora nycklar till badrum och garderober eller den lätt dävna lukten av trä i ett vindsförråd, samtidigt som jag känner bävan när det blir för mycket, för stort, hur jag genom åren förbannat fastklamrandet vid saker, andras liksom mitt eget. Att jag nog alltid kommer att föredra lägenhetsboendets enkelhet framför det tyngre ansvaret och det potentiella kaoset i ett hus. Men kanske ett litet hus, ett lättskött hus. Nja. Jag vet inte. Och jag tänker på hur saker vi omger oss med i livet, som funnits i ett visst sammanhang, mister sin karaktär när sammanhanget inte längre finns. Plötsligt står man där med multipla, meningslösa uppsättningar bestick, med alldeles för mycket glas och porslin och silver och tenn och keramik. För att inte tala om alla dessa förbannade näverkorgar och annat hemslöjdsjox som vänner och släktingar envisades med att komma dragandes med på varenda högtid och bemärkelsedag. Morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning, typ. Och jag tänker på det som ibland händer när äldre människor flyttar till ett mindre boende, hur de mer eller mindre desperat håller fast vid det förflutnas lämningar och hamnar i ett svårhanterligt gytter. På radion hör jag Jonas Gardell berätta om sin mot slutet gravt dementa mamma, som från skilsmässan i slutet av sjuttiotalet och fram till sin död för några år sedan bodde i en liten lägenhet fullproppad med gamla saker som hon var oförmögen att släppa greppet om, hur hon knappt kunde röra sig där inne för alla prylar.

Så nog pratat om prylar. Det som framförallt upptar mina tankar är alla som bott i huset sedan 20-talets slut, allt som skett mellan dess väggar, alla anekdoter jag hört berättas, nästan till leda. Om udda existenser som den excentriske gubben Stedtlund som hyrde vindsrummet på 50-talet, den bittre och astmatiske Hörnkvist, eller farbror Fredriksson som då och då ”ringde till Stockholm” och pratade med så bullrande stämma att det förmodligen hördes nästan ända ner dit. Eller min pappas farmor som skrockade högljutt när hon vann över sina barnbarn i Fia med knuff, och som på äldre dar fick för sig att mögel var nyttigt och med sammanbiten min försökte tvinga i sig grönfärgat, som människoföd otjänligt, bröd. Men framförallt på min farfar med sina konstnärliga ambitioner, han som insjuknade och gick bort endast 44 år gammal, en skuggestalt som alltid väckt min undran och förundran. Och min starka, älskade farmor som kämpade tappert för att ha kvar huset som änka med fyra barn. Vem var hon, hur var hennes liv, vilka var hennes drömmar?

De sista dagarna, när det mesta är tömt och husets pipande andning blivit allt svagare, går jag där uppe på vinden på kvällen och packar ner saker i kartonger, en stunds skön ensamhet i de stämningsfulla rummen som liksom lättat från sina förtöjningar, vindsrummet med de vackra mörkgröna tapeterna och det tillhörande lilla ljusblå garderobsrummet där min mammas brudklänning och hennes och min farmors brudkronor förvarats genom alla år. Det är som att jag befinner mig inne i husets huvud, att det vänder sin blick inåt och följer mig där jag går. Inte med trött, skumögd åldringsblick utan med fullständigt klara ögon, varmt och erfaret iakttagande. Tyst viskar huset adjö till mig.

Men visst blev det ändå ett slut med salut, ingen stor släktfest men en underbar gratisloppis på lördag 29 oktober, där såväl gamla vänner som nya bekanta gick runt i hela huset från källare till vind och plockade på sig vad helst de ville ha och därmed gav dessa prylar ett fortsatt liv annorstädes. Några vänners döttrar, 7 och 3 år, övertog med varm hand vårdnaden om de gamla stentrollen i källarrummet, ett gäng elektroniknördar tog ivrigt skrockande hand om de urgamla datorer, videobandspelare och radioapparater som samlat damm nere i pannrummet. Blommiga 60-talsgardiner och gamla läderportföljer, pottskåp, gjutjärnspannor och en och annan hattskrålla fick resa vidare för att fylla sina funktioner i andras liv på andra platser, och även de besökare som just inte tog så mycket med sig konstaterade att det minsann var ett vackert gammalt hus och att det allt är synd om det ska rivas, för där hade ju de kunnat bo. Och jag tror att huset kliade sig i huvudet och undrade vad som egentligen pågick. Och att det sen för sista gången log så det knakade, från pannrumsgolvet till taknocken.