Anders Lundkvist

Det är inte första gången Norrbotten Big Band låter komplexa konstmusikaliska snirkligheter möta storformatsjazz, men frågan är om det någonsin skett med samma kombination av sömlös lyhördhet och furiöst sväng som i sammandrabbningen med schweiziska gruppen VEIN i lördags.

Denna hypervirtuosa trio, bestående av bröderna Michael och Florian Arbenz på piano respektive trummor samt kontrabasisten Thomas Lähns, förefaller lika självklart verserade i konstmusiktjötande som i jazzlingo, och tonen för samarbetet sätts redan i halsbrytande inledningsstycket ”Boarding the beat” , konstjazz av det ”silly walks”-vrickade slag som garanterat skulle fått Frank Zappas mustascher att krulla sig. Michael Arbenz låter pianofingrarna löpa som hungriga möss i ett sädesmagasin, Håkan Broström glänser med vildsint sopransaxande och trummisen Florian Arbenz varvar perkussivt småplock med muskelstinna trumutbrott. Flämt.

Litet andrum får vi sedan i kortare ”Willy’s pool” där Thomas Lähns suggestivt glidande kontrabasklanger slår följe med en hoper snarkningsdova trombonditon, varpå det hela utvecklas till en uppsluppen klangpromenad, lika sömngångaraktigt svajig som balettrippande säker. Det är omöjligt att utse en höjdpunkt denna fullödiga kväll, men maestro Joakim Milders triptyk av till jazz-och-improvisationsmusik omstöpt konstmusikalisk materia hämtad från modernistpionjärer som Arnold Schönberg, Bela Bartok och Alban Berg är svårslagen ifråga om musikalisk densitet och infallsrikedom.

”Under construction” som inleder andra halvlek är, precis som titeln skvallrar om, ett halvfärdigt palats med lika delar orkestralt välinredda salar och slamriga tonala byggarbetsplatser. Därpå följer ”Clear light”, en lyrisk pärla med maritim prägel. Som en gungande färd genom lättande dimma, med pianistiskt vågsvall, stråkdriven kontrabas, skeppsklockeklämtande cymbaler och mäktiga solon av Mats Garberg på flöjt och Jacek Onuszkiewicz på flygelhorn. I Ravels ärkeklassiker ”Bolero” ,som avrundar det ordinarie programmet, finns ett naturgivet dynamikmässigt guldläge i resan från tystnad till himlastormande dån, och det är onekligen en fröjd att följa hur de olika instrumentalisterna turas om att variera den lika högstämt klingande som förföriskt enkla melodin alltmedan det omgivande sorlet tilltar, men till skillnad från så många andra tagningar på stycket stannar det här inte vid det småjazziga utan exploderar i en svängorgie som skulle fått ett karnevalsband i Rio att tappa hakan. Musik att dansa hysteriskt till samtidigt som man lägger pannan i djupa veck! Stormande applåder, följda av lika ofrånkomliga som pistolskarpa extranumret ”No, we can’t – vote for us anyway”- ett stycke uppdaterad lönnkrogsjazz i racerfart, med film noir-funkig puls och Danne Johanssons processade flygelhorn pekandes rätt in i framtiden. Jomenvisst!

Länsstorbandet visar än en gång att det, snarare än att vara ännu en nostalgiskt museal förvaltare av en svunnen musikalisk storhetstid, är ett Stort Band med obetvingligt framstegsvänlig inställning till jazzen som genre. Och denna kväll blev framstegsvänligheten så frenetisk att även vi i publiken fick torka svetten ur pannorna efteråt. Tack och bock!

Norrbotten Big Band möter VEIN
Dirigent: Joakim Milder
Kulturens Hus, Lilla salen
Lördag 21 april 2018

Litet efterspel:

Publiceringen av ovanstående recension i Norrbottens-Kuriren 23 april 2018 ställde mig inför ett i-landsproblem av myggbettskliande men för världstillståndet som helhet synnerligen irrelevant slag, då en liten bokstavstuva stjälpte ett hyfsat stort semantiskt lass. Det var inte så allvarligt som när närvaron eller frånvaron av ett kommatecken kan innebära skillnaden mellan liv och död för en äldre anförvant – ”Nu ska vi äta, morfar” vs ”Nu ska vi äta morfar” – men likväl gravt småirriterande! Inte minst eftersom det handlade om ett korrekturfel av det urfåniga slag som består i att korraren fått för sig att ändra något som varit korrekt så att det blivit helt galet och vrickat. ”Öh, vad är det där för ord? Aldrig hört talas om det. Måste vara ett skrivfel, det skulle nog vara det här ordet istället. Jag tjongar in en extra bokstav så blir det bra, tur att jag såg det!”. Typ.

I recensionens (här directors cut-återställda) ingress hade nämligen en för mig okänd lurifax till redigerare, uppenbarligen i god tro, bytt ut ordet ”sömlös” mot ”sömnlös”. För kännedom: ”Sömlös” betyder i överförd bemärkelse ”smidig” eller ”utan märkbara skarvar”, och åsyftade i detta fall såklart på karaktären hos det dunderinspirerade genreöverskridande mötet mellan snirklig nutida konstmusik och råösig storbandsjazz som NBB och VEIN stod för under konserten. Nu misstänker jag att en eller annan läsare kliade sig i huvudet inför beskrivningen av en ”kombination av sömnlös lyhördhet och furiöst sväng”. Jag medger villigt att redan ”sömlös lyhördhet” är en smådiskutabel ordsammansättning, men ”sömnlös lyhördhet”? Undrar vad det kan innebära? Tja, för att vara lyhörd bör man ju hålla sig vaken. Går inte an att ta sig en tupplur på tonleverantörsjobbet, då kanske dirigent Joakim Milder sticker sin vassa pinne i ögat på en!

Kan i efterhand fundera på om det gjort någon skillnad om jag skrivit ”friktionsfri” istället för ”sömlös”. Finns ju i och för sig en minimal risk att ordet skulle ha bytts ut mot ”fiktionsfri”. Vad nu det kan betyda. ”Helt verklighetsbaserad” kanske. Eller ”Väldigt mycket på riktigt”. Och det är ju förvisso ingen dålig beskrivning av musiken de sammandrabbande ensemblerna levererade. Så tack än en gång så här några år senare, Norrbotten Big Band och VEIN! Det ni gjorde och gör, är väldigt mycket på riktigt. Och riktigt jävla bra. Sömlöst!