Anders Lundkvist

”Det var ju som om man kände honom”, sa min mamma när jag ringde och pratade om din bortgång. Visst. Så var det ju. Kanske blev du less på det där, på alla som trodde sig känna dig och veta vem du var. Så nej, jag kände dig inte, träffade dig aldrig personligen. Ändå tänker jag nu tala direkt till dig, Hasse, som till en gammal vän. Du har ju ändå funnits med i hela mitt liv, i mitt och så många andras. Sällan går en dag utan att fragment av din fyndiga klokskap letar sig in i något samtal jag för eller vesslesnabbt slingrar sig igenom min hjärnas vindlingar. Redan för sex år sedan, när du skulle fylla åttio, talades det om att du nog inte hade så lång tid kvar, att du nu blivit en gammal gubbe som dragit sig tillbaka med sina sjukdomar, minnen och mediciner.

Ändå dök du upp där på Guldbaggegalan 2013 för att, iförd smoking och fluga, mottaga din synnerligen välförtjänta hedersguldbagge. Höll ett hysteriskt roligt och rörande tal som avslutades med att du sjöng Cole Porter-sången ”True love” medan en påpasslig bildproducent såg till att kameran riktades mot dina barn i publiken, som tårögda sjöng med i något de måste ha hört så många gånger förr.

”For you and I have a guardian angel
On high, with nothin’ to do
But to give to you and to give to me
Love forever true
Love forever true”

Tack för Ruskprick och Gubben Garbo med sin obegripliga rotvälska och hopplösa besatthet av Esther Williams, för gubar som bodde i låddor, för äppelkrigande uppfinnaren Severin Lindberg och för Picassos alltid lika framstegsvänliga pappa i en film där verkligheten speglades genom tusen kärleksfulla lögner. För ”Roger Mooooooore” och ”det hade jag ingen aaaaaaaaning om” och för hela brokiga släkten Lindeman med dess överflöd av tefatsexperter, punkrockare, influensaforskare, åsiktskonstnärer och julbordskonnässörer. Och för alla kluriga visor och galna limerickar och för att du, bland mycket annat, påminde oss om att tiden är ingenting men lagens näsa ofta pinsamt lång.

Kort sagt: Tack för alla skratt, Hasse. För de som vek oss dubbla, frambragte eleganta småleenden eller plötsligt och ångestmättat fastnade i halsen. Men kanske främst för de som värmde oss alla ”som satts att leva i besvikelsens epok”, fick oss att tro på det vi trodde på – trots allt. För dig var ju skrattet aldrig en flykt från verkligheten, snarare ett sätt att orientera sig i den och göra den mindre full av skit. För det finns ju så mycket skit i världen, Hasse, nu som alltid. Någon guldålder att längta tillbaka till finns ju inte och har aldrig funnits. Så mycket skit, så mycket ondska.

Du visste en hel del om ondskan, funderade ofta på den. På ondskan i Pålsjö skog i din roman om en alternativ historieutveckling där nazisterna tog makten i Sverige, men också om svartsjuka och hat och lögner falska som vatten, och om den tråkiga, småttigt banala ondskan hos en hjärtlös fabrikör på den skånska landsbygden under det brungyttjiga 30-talet, i den tid som inte var ”den gamla goda” utan bara den gamla.
Och som skådespelare var du fantastisk i ”Grisjakten”som den lika dumtråkiga som livsfarliga byråkraten Siljeberg med sin kliniska och rationella grisutrotning. En allegorisk Rudolf Höss i vårt präktiga folkhem.
Du tvekade aldrig att starta äppelkrig mot ondskans, dumhetens och tråkighetens tyrannier.

Du visste också mycket om sorgen. Om sorgen hos den femtonåriga yngling du var när du miste din far. Om den djupare, livslånga sorgen hos en trettiosexårig far som miste sin femårige son. Den fadern var också du. Och sorgen när du som femtiofyraåring 1985 miste din allra bäste vän och medspridaren av så mycket glädje. Jag minns Tage Danielssons tv-sända begravning. Minns ditt avskedstal där du sa att ”nog suckar den kalla sorgen idag, men jag hör också något annat – de glada skratten från tusenden som du väckt och ska väcka med ditt livsverk”. Så känner vi även vid budskapet om din bortgång.

Nu sover karusellerna. Och nu sover du. Nu är det vi som sörjer, Hasse. Din familj och dina vänner, men också vi som inte kände dig personligen men som sörjer med de som gjorde det, och sörjer över att världen nu än en gång blivit litet dummare, tråkigare och kallare. Med sorgen följer ansvar. Ansvaret att, som du, avdummifiera världen, skrattifiera den och göra den mindre kall. Och med det sistnämnda syftar jag inte på global uppvärmning.
Nu reser du ifrån oss, Hasse. Och vi vet ju vart. För har du varit snäll kommer du till Kramfors när du dör. Men har du varit stygg får du stanna i Dals Långed. Ett helvete, sägs det.

Nej Hasse, det blir ett utomvärldsligt Kramfors för din del.
Där det är ljust och vackert och möbelhandlaren Robert Lind styr över levande och döda. Där Fröken Fleggman bär mustasch och Sveas gröna och gula hundar viftar ystert på sina svansar.
Du färdas nu i båten med Kolavippen vid din sida, rorsmannen som lugnt tar dig över det oåterkalleligas vatten. Nu kan du luta dig tillbaka och njuta av din sista färd. En mosebaskisk kunglighet på väg mot den sista stranden, där du ska angöra din sista brygga. I landet där falukorven blommar evigt och ägget ständigt är löst, men där avsaknaden av q alltjämt är skriande. Där väntar de, allihop. Gösta och Lena och Monica och Gunnar. Och Tage förstås. Och din son Mats som du äntligen får möta igen. Och jag kan försäkra dig att det kommer att bli ett himmelskt hålligång när ni alla är på plats! Keep swinging!

Tack för allt, Hans Alfredson!