Anders Lundkvist

I mer än trettio år har Mats Jonsson gjort roliga, allvarliga och inte sällan brutalt självutlämnande serier om sitt liv, parallellt med att han under många år, fram tills helt nyligt, varit redaktör för alternativserietidskriften Galago. I höstas utkom hans femte serieroman, ”Nya Norrland” – en lika ambitiös som vredgad betraktelse över den växande klyftan mellan stad och land, och om de blandade känslorna kring att själv vara en del av en utveckling man vill motverka. Under våren genomför Mats Jonsson en lång föreläsningsturné där han berättar om sitt serieskapande.

– Jag har allt mer börjat se mina böcker som ett sammanhängande verk, där varje del kan läsas fristående men där den som hängt med ett tag äger en förförståelse som jag kan leka med, säger Mats Jonsson när vi träffas på Café Mekka i Umeå en vecka efter att jag hört honom föreläsa på Skellefteå stadsbibliotek. Han upplivas av tanken att böckerna kan ge resonans till varandra, att de senare förstärker och förklarar de tidigare och därmed gör dem retroaktivt bättre, och han hoppas att saker ur alla hans tidigare böcker ska ges en ökad laddning genom ”Nya Norrland”.

Mats Jonsson föddes 1973 i Södertälje och tillbringade sitt första levnadsår i stockholmsförorten Salem, innan föräldrarna Rune och Elisabeth – med rötterna i Arjeplog och Arvidsjaur – gav efter för sin huvudstadsvantrivsel och sökte sig norrut. I prologen till ”Nya Norrland” skildras hur pappa Rune åker på arbetsintervju vid massafabriken i Väja i Bollstabruk i Kramfors kommun, en händelse som ledde till att familjen Jonsson så småningom kom att slå sig ner i byn Stensätter strax utanför Bollstabruk. Där växte Mats upp som enda barnet – inte bara det enda i familjen utan det enda barnet i hela byn, enligt egen utsago en utmärkt grogrund för ett liv som självbiografisk serietecknare.
– Bristen på jämnåriga lekkamrater i närområdet gjorde att jag mest hängde med tanter och farbröder och följaktligen blev ett rätt lillgammalt barn, berättar Mats. På den tiden, innan internet, dataspel och kabel-tv, fanns också rejält med ensamtid. Det roligaste som fanns var serier, tyckte Mats, och där serier gick in gick serier ut. Första serieförsöken gjordes redan i fyraårsåldern, ”Den tjusiga råttfamiljen”, i en intervju för många år sedan beskriven som ”ett slags Noréndrama i djurfabelns form” om Mats och hans mamma. Därefter följde en strid ström av egna alster om allt från riddare och troll till cowboys och science-fiction innan Mats i de tidiga tonåren, genom kusinen Fredrik, fick höra talas om seriefanzines, amatörserietidningar som spreds via postorder, och att dessa brukade recenseras i serietidskriften Bild & Bubbla.

Det första egna fanzinet, ”Puerila serier”, maldes till flis av en spydig Bild & Bubbla-recensent. Desto viktigare var en annan hård, men rättvis, recensent – Mats far, som konstaterade att ”det du gör kan ju vem som helst göra, gör något eget istället.” När Mats i samma veva upptäckte tidningen Galago, med tecknare som Joakim Pirinen, Lena Ackebo och Gunnar Lundkvist, insåg han att serier kan vara vad som helst och handla om vad som helst – även om en ”töntig, mobbad tonårskille från en by utanför Kramfors.”
– Det hade ingen gjort tidigare. Den genren ägde jag, konstaterar Mats.

1991 blir den då 18-årige Mats Jonsson publicerad i Galago efter att han till tidningen skickat det, enligt egen utsago, ”fjäskigaste brev världshistorien skådat”, som avslutas med orden ”att publiceras i Galago är den största ära som kan vederfaras en människa”.Efter studenten vid Ådalsskolan i Kramfors 1992 följde tre år vid journalisthögskolan i Sundsvall innan Mats flyttade till Stockholm där han fortfarande är bosatt. 1998 debuterar han med seriealbumet ”Unga norrlänningar”, vars titel och omslagsbild anspelar på David Bowies ”Young Americans”. Boken kan i mångt och mycket ses som en summering av Mats självbiografiska serieskapande fram till dess. Merparten av serierna handlar om misslyckade kärlekshistorier under gymnasietiden i Kramfors och tiden i Sundsvall, men här finns också några barndomsskildringar. Jämfört med hans senare verk är ”Unga norrlänningar” en visuellt aningen valhänt och innehållsmässigt tämligen löst sammansatt historia.
– Det var ju så man debuterade på den tiden, konstaterar Mats. Man tog det man hade och slog ihop till en bok. På dagens debutanter ställer förlagen högre krav, och många, som Sara Hansson och Hanna Gustavsson, sätter ner foten rejält som debutanter med genomarbetade serieromaner. Sina barnsjukdomar till trots så har ”Unga norrlänningar” ändå mycket charm och humor, och den obarmhärtigt självutlämnande hållning som blivit Mats Jonssons styrka och signum märks redan här.

2002 utkommer ”Hey princess” som skildrar Mats’ liv under den ”ironiska generationens” glansdagar från mitten till slutet av nittiotalet. Han flyttar från Sundsvall till Stockholm, läser strökurser i franska och filmvetenskap vid universitetet och dras snabbt in i en värld av indiepop, idogt festande och ännu fler olyckliga kärlekshistorier. Så småningom blir han medarbetare på Galago, där han gradvis avancerar från springsjas till redaktör. ”Hey princess”, som överlag får ett gott mottagande, är Mats Jonssons genombrott och hans första mer sammanhängande serieroman. Här finns en enhetligare teckningsstil och ett mer effektivt berättande, och även om tonen inte sällan är lättsamt sarkastisk – som i serien om den vidriga inspelningen av programmet Lusthuset i en lagerlokal i Sickla – så finns här också stunder av ångestladdat allvar. Inte minst i ”Den hotfulla kärleken”, en isande skildring av ett destruktivt förhållande präglat av svartsjuka och psykiska sammanbrott. Boken får dock ett lyckligt slut där Mats 1999 på väg till de gamla hemtrakterna i Kramfors genom en gemensam vän träffar en annan utflyttad kramforsbo, Victoria, som han sedermera gifter sig med. Även om begreppet ”generationsroman” må ha fått en aningen unken odör och det alltför lätt börjar mumlas om Ulf Lundells ”Jack” så snart en (oftast manlig) författare skildrar sin ungdoms fyllor och olyckliga kärleks-historier frestas jag ändå att tillgripa denna klyscha. Åtminstone tror jag att många sjuttiotalister, i plågsamt stor utsträckning, kan känna igen sig i ”Hey princess”, såväl när det kommer till tidens mer nostalgiskimrande företeelser som till dess odiskutabla pinsamheter. Att boken tycks ha stått emot tidens tand fastän mycket i den kunnat te sig nattståndet misstänker Mats beror på serieformen i sig, och humorn.

Jag frågar Mats om hur han ser på relationen mellan serieberättande och skönlitterärt dito, och om seriernas ställning i kultur-Sverige.
– Lite grovt kan man, tycker jag, placera in alla serietecknare på en skala från författare till konstnärer, där jag befinner mig på författarsidan medan till exempel Sara Granér känns mer som en konstnär. Visst händer det att jag gör illustrationer men i första hand berättar jag och gör sammanhängande böcker. I serierna formar text och bild en helhet som utgör min tolkning av världen, och läsarna lär sig känna igen tecken och koder. Tar man bara texterna och för över dem till ett annat medium blir det ofta platt, en ren text måste rymma mycket mer, säger Mats som även skrivit en del skönlitterära texter och framträtt som spoken word-artist vid flera tillfällen. Mats anser att seriekritiken på senare år varit lite för välvillig, även mot honom själv.
– Det är självklart trevligt att få beröm, men jag har svårt för när serieböcker börjar jämföras med stora skönlitterära verk och tung sakprosa. SÅ märkvärdiga är de väl inte! Men kanske är denna ”rekyl av vänlighet” kritikens sätt att kompensera för att serier så länge blev extremt styvmoderligt behandlade. Den dag seriernas kulturella värde är självklart kan varje alster bedömas för vad det är, i relation till andra serier, snarare än att ges en betydelse genom orimliga jämförelser. Samtidigt menar Mats att det faktum att serier så länge setts över axeln har givit mediet en frihet, eftersom folk inte riktigt vet vad de ska förvänta sig.
– Här finns mycket obruten mark, betydligt mer än i litteratur, film eller konst. Så länge det får plats på ett uppslag kan man i serier åstadkomma oerhört märkliga blandningar som i andra medier nog skulle upplevas som hackiga och konstiga, eller som så pass avantgardistiska att formen skulle ställa sig i vägen för innehållet.

Vi pratar om influenser och förebilder inom serievärlden, och Mats inleder med att nämna Bamse, Tintin och annat som alla i hans generation vuxit upp med. I de tidiga tonåren upptäckte han några tecknare som visade att något annat var möjligt.
– Som Frank Margerin, vars humor-serier om ett gäng punkare i Paris innehöll ett slags skön intern jargong. Eller Rick Geary med sina betraktelser i serieform kring olika ämnen, utan någon fast seriefigur men med en extremt torr humor som jag gillade, berättar Mats. Till hjältarna hörde också amerikanen Robert Crumb, pionjär inom undergroundserier, som redan på 60-talet gjorde väldigt frispråkiga serier, men än mer dennes hustru, serieskaparen Aline Kominsky.

– Hon var viktig eftersom hon visade att man kunde rita ”fult” och ändå vara en lysande serieskapare, och för att hon med självspäkande galghumor behandlade sitt jobbiga förhållande till sig själv och inte minst sin kropp. Det gick jag igång på jättemycket. Bland svenska serieskapare har Gunnar Lundkvist varit en stor förebild, med sina enkla bilder och sin beckettskt nattsvarta humor, säger Mats.
– Det där formade mig, den där oerhört mörka humorn. Att man kunde skildra jättesorgliga saker utan att väja för det, samtidigt som någonting i tonen ändå gjorde det roligt. Sånt är knepigare i litteraturen. Det känns svårt att skriva roliga romaner idag, risken är stor att det hamnar snett och blir ansträngt och flabbigt. Det känns också lite gammalt och ofräscht, typ som Bo Baldersons böcker och andra sådana där gamla ”roliga” politiska romaner som Kalle Lind gräver upp på loppisar och gör skojiga poddinslag om. Men i serier känns det naturligt – allvaret finns i texten samtidigt som du på ett självklart sätt kan ta ut de humoristiska svängarna i bilden, säger Mats.Han menar också att det är viktigt att inte glömma bort sina rötter, och i hans egna serier finns många humoristiska blinkningar till de serier han växte upp med, här vimlar av slapstick, folk som trillar baklänges av förvåning och diverse onomatopoetiska uttryck, det vill säga olika ljudhärmande ord så som till exempel mjau, smack och pang.

2005 utkommer Mats Jonssons tredje bok, uppväxtskildringen ”Pojken i skogen”. Det är hans dittills mest omfattande och genomarbetade serieroman och den han själv alltjämt värderar högst. Även om humorn genomsyrar många av skildringarna är det långt ifrån någon nostalgisk tirad om fluortanter och gamla barnprogram. Allvaret och mörkret finns hela tiden starkt närvarande, och i boken strävar Mats efter att krypa innanför skinnet på den han varit och komma barndomens och den tidiga ungdomens tankar, känslor och upplevelser nära. De magiska ögonblicken i barndomen liksom det ibland fruktansvärda mörkret. Han vill finna smärtpunkterna – som åren på högstadiet då han var mobbad eller de delar av mellanstadiet då han själv mobbade – och trycka till så det gör ont, snarare än att betrakta det hela från ett alltför distanserat vuxenperspektiv. Mats ambition att inte tappa bort den han en gång varit krockade med insikten att det inte bara gick att skildra det hela från barnets perspektiv. Denna berättartekniska utmaning tvingar fram en dialog mellan den vuxne Mats och det förflutna. Mot slutet frågar sig den vuxne Mats vilken rätt han, utifrån sin nuvarande ”plattform” som framgångsrik kulturarbetare med bostadsrätt i Stockholms innerstad och popstjärnor i vänkretsen, har att sätta sig till doms över sin barndoms plågoandar, ”de var ju bara barn”. Svaret blir att han också var ett barn, liksom alla andra som blev mobbade och som vuxenvärlden valde att inte se. Han rasar också över den ”dumhetskultur” han anser präglade uppväxtorten, där det sågs som löjligt att ha ambitioner och att vilja studera vidare, och spekulerar i orsakerna därtill.

Men i slutet av boken finns också det gripande kapitlet ”De bodde i norr” där Mats söker sig bakåt i sina föräldrars släkthistorier från ett Sverige som inte nödvändigtvis var gott bara för att det var gammalt. Här uppdagas också familjehemligheter, inte minst om den samiske farfadern, renskötare i sin ungdom, som efter att familjen blivit utblottad vände sitt samiska arv ryggen och blev skogsarbetare. Om den tysta sorgen och skammen över att ha lämnat sin kultur.

2006 förändras Mats liv i grunden när dottern Ellen föds. Tillvaron domineras nu av föräldraskapets vedermödor och glädjeämnen, vilket också leder till ett längre uppehåll i serieskapandet. Det dröjer fram till 2011 innan nästa bok, ”Mats kamp”, en serieroman om erfarenheten att bli förälder. Bokens första kapitel tar vid där ”Hey princess” slutar och berättar om Mats och Victorias första år tillsammans, den tid då han får sitt genombrott med ”Hey princess” och blir redaktör på Galago. Därefter följer en skildring av graviditeten och det magiska datumet 29 mars 2006, då dottern föds. Vid hemkomsten från BB tittar sig Mats i spegeln och inser att livet förändrats och de gamla kompasserna slutat fungera, och han tvingas ifrågasätta sin roll som själv-biografisk serietecknare. Vad skulle han nu berätta om? Han inser snart att ursprungsidén, att ägna bokens återstående 100 sidor åt att skildra kärleken till det uppväxande barnet, skulle resultera i något tämligen långtråkigt. Och vad kände han egentligen, förutom denna odiskutabla kärlek? – Ilska. Mats Jonsson har alltid haft ett intresse för politik och gör ingen hemlighet av att han hela tiden ställt sig långt till vänster; ändå är det först nu, som nybliven pappa, som han på allvar blir medveten om hur det står till i samhället.
– Som ung vuxen i Stockholm på 90-talet behövde jag inte fundera så mycket på sånt, säger Mats. Jag jobbade och betalade skatt men i övrigt klarade jag mig själv, jag hade bostad och var frisk och mina föräldrar var friska. Det flöt på. Allt det där förändrades drastiskt när jag fick barn, då sögs jag rätt in i samhället, med barnavård, mödravård, föräldrapenning, förskola och skola. Jag tvingades inse hur det faktiskt låg till och att det svenska samhället inte var vad jag trott, och blev på ett helt annat sätt än tidigare en samhällstillvänd, politisk serietecknare. Men all ilska gjorde att ursprungs-tanken, att skildra kärleken till barnet, nästan gick förlorad. Därför har boken utrustats med en epilog, ”Din barndom”, som handlar om dottern och lyckan i föräldraskapet. I epilogen har dottern Ellen blivit tre och ett halvt år och börjat få egna minnen, och Mats kommer fram till att han inte vill berätta mer om hennes barndom utan låta henne ha sina minnen i fred.

Därmed hade Mats Jonssons självbiografiska serieskapande i en bemärkelse nått vägs ände, skulle han fortsätta att berätta om sitt liv krävdes ett nytt förhållningssätt. Resultatet blev ”Nya Norrland”, Mats Jonssons överlägset mest omfattande och texttäta verk. Liksom det mest politiska. Denna gång jobbar han mer som en journalist utifrån ett tema, men det självbiografiska stoffet är fortfarande en viktig del av berättelsen. En berättelse om något annat än honom själv. Om det som funnits framför honom hela tiden, som accentuerats vid varje besök hos föräldrarna: Norrland. Den ångermanländska glesbygd där Mats vuxit upp, men även det Stockholm där han sen mer än två decennier bor. Och allt som skaver i relationen mellan dessa. Hur barndomens Bollstabruk, ett levande mindre samhälle med många butiker och caféer, gradvis förfallit och blivit något av en spökstad med övergivna affärslokaler och en befolkning som minskat till hälften sedan 70-talet, samtidigt som ortens hjärta, Bollstasågen, gör miljardvinster som hamnar i Stockholm och i alltför liten utsträckning pytsas tillbaka i form av stöd. Om den kusliga insikten att stordriftsfördelar och automatisering gjort att Bollstabruk knappast längre är en ort med en industri utan tvärtom – ett industri-område omgivet av spillror av en ort. Och att denna utveckling, bortom alla floskler om att hela landet ska leva, inte är unik för Bollsta utan ytterst påtaglig i hela glesbygds-Sverige, inte minst i den halva som med en grov förenkling kallas Norrland. På andra sidan finns det Stockholm dit Mats strävade i sin ungdom och som han sedan länge är en del av. Där situationen är omvänd. I förorten Telefonplan där han bor har befolkningen ökat med 37 procent under kort tid, gentrifieringen tilltar, skyskrapsliknande jättehus planeras och det vimlar av gym, mäklarkontor, designbyråer och sushirestauranger. Genom lika flashiga som pinsamma storytellingprojekt skall området förlänas ett skimmer, uppenbarligen mindre för att locka dem som faktiskt bor eller ska bo där än för att imponera på internationella airb’n’b-turister. Samtidigt har skolsituationen för ett växande elevunderlag överlåtits till svajiga, vinststrävande friskolor inhysta i tidi-gare industri- eller kontorslokaler. För att ta reda på hur det blivit så här, var Sveriges välstånd uppstår och vart det tar vägen, går Mats Jonsson synnerligen grundligt till väga. Plöjer historiska luntor, inte minst lokalhis-toria, läser författare som Po Tidholm och Göran Greider, intervjuar forskare, kommunpolitiker, näringsidkare, aktivister och sin egen släkt. Han gör online-enkäter med utflyttade Ådalsbor, besöker med en lätt rysning sin gamla högstadieskola och hälsar på en gammal klasskamrat som stannat kvar. På hemmaplan, i Stockholm, upprörs han över den skamlösa girigheten i den egna bostadsrättsföreningen och, på avstånd, av nedläggningshotet mot Sollefteå sjukhus.För att lätta upp de ibland massivt faktaspäckade kapitlen och förhindra att det blir för mycket forskningsrapport i serieform tar han sin dotter till hjälp. Just det, dottern vars barndom han lovat att inte skildra mer! Här får hon dock främst rollen som läsarens alter ego, och hennes reaktioner – hon skrattar, ställer nyfikna frågor och storknar ibland av leda, gör skildringen mindre torr. Mycket underhållande är det också att Mats med fru och dotter görs till huvudpersoner i en historieresa kring ådalstrakterna från järnål-der via häxprocesser till Ådalen 31.

Överlag är ”Nya Norrland” en mörk skildring av en landsända som gång på gång svikits och sviks, bortglömd av de ekonomiska och kulturella makthavare som lever av dess rikedomar. Ändå tänds mitt i eländet överraskande glimtar av hopp. Som när Mats ser hur civilsamhället, i form av Bollstabruks intresseförening där även hans föräldrar ingår, reser sig upp för att rädda den ort som både stat och kommun tycks ha gett upp hoppet om och som storföretagen skiter i, och hur nyanlända invandrare vill skapa sig ett liv på samma plats som Mats själv och så många andra lämnat. Saker ställs också på huvudet i mötet med Jenny, en gammal klasskamrat som blev kvar, och som snarare tycker synd om Mats som måste bo i lägenhet i Stockholm. För henne är det ingen katastrof att flera flyttat, de som bor kvar i länet besöker hon regelbundet. Så blir bilen, ett av Mats Jonssons gamla hatobjekt, paradoxalt både landsbygdens bov och räddare, orsaken till att närbutiker läggs ner men också länken till omvärlden. Och vid återbesöket 25 år senare i den förhatliga gamla högstadieskolan slås Mats av att den forna ”dumhetskulturen”, hånskrattet mot de som ville något mer, hos eleverna tycks ha ersatts av en stillsam resignation gentemot orten där ingen ändå vill stanna kvar. – Samtidigt som klyftan mellan stad och land, och mellan centrum och periferi, har ökat har det kulturella avståndet i någon mening minskat. Idag kan du sitta var som helst och ha tillgång till all världens information, och det är inte längre intressant för konsumenten var något uppstått, konstaterar Mats. Vid flera tillfällen har Mats Jonsson skildrat känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. Ett dubbelt främlingsskap – såväl inför Bollstabruk som han ville bort från, som inför dem som alltför självklart tillhör den plats – Stockholm – där han hamnat och som han strävat efter att själv tillhöra. Ibland bränner det till, som när Mats reflekterar kring relationen till pappan, en i allmänhet kärleksfull relation som dock genom åren kan ha naggats i kanten av att de lever väldigt olika liv och därför ibland haft svårt att nå varandra. I ”Nya Norrland” ställs det hela på sin spets när Mats vid ett besök hos föräldrarna träffar deras vän Tor, något av en inverterad version av honom själv, som flyttat från Stockholm till Bollstabruk, som liksom fadern Rune är virkesmätare och verkar ha mer gemensamt med honom än vad Mats själv har. Som vore han den Mats själv kunnat vara om han stannat kvar och gått i faderns fotspår. Mats funderar litet över hur hans dotter kommer att se på denna fråga om tillhörighet när hon växer upp.
– Jag inser att min dotter har en helt annan utgångspunkt än jag själv, hon befinner sig självklart i det jag strävade mot, men eftersom både jag och Victoria är från Kramfors har hon också sett ”det andra Sverige”, och jag kan ju hoppas att hon efter gymnasiet kanske väljer att plugga i Umeå, Luleå eller Växjö snarare än att bara hoppa på Stockholms Universitet. Det är viktigt att se något annat för att få perspektiv. Och ja, visst hade det varit fantastiskt om det funnits en självbiografisk serietecknare i Bollstabruk som bott kvar och skildrat allting inifrån. Men så är det ju inte. Ser jag till min egen generation bollstabor så är ju tre fjärdedelar av alla utflyttade, det är det normala perspektivet på Bollstabruk, och det är också värt att skildra. Avslutningvis frågar jag Mats vart-hän han tänker ta sitt serieskapande efter detta journalistiska styrkeprov.
– Nästa bok blir helt annorlunda. Betydligt mindre text, stora delar ska helt sakna berättartext. Jag har tagit det så långt åt ena hållet nu att jag måste gå i en annan riktning . Jag har en plan för hur det ska bli. Sen kommer jag nog också att skriva mer skönlitterära texter, jag tänker mig något slags växelbruk nu när jag ska skriva och teckna på heltid.Men fram till slutet av april är det föreläsningsturné. Mats är full av lovord inför Teg Publishing, bröderna Jonas och Anders Teglunds lilla förlag, som arrangerar turnén.
– Det känns som att de har de bästa idéerna i hela förlags-Sverige just nu! Med små medel lyckas de göra oerhört mycket, jag blir väldigt uppiggad av det. Skulle jag ge ut en bok som inte var serier skulle jag nog hellre vilja ge ut den på Teg än på till exempel Bonniers eller något annat större förlag.

Fakta om Mats Jonsson (2018)

Ålder:
45 år

Gör:
Serieskapare, författare, spoken word-artist m.m. Har varit redaktör för tidskriften Galago 2003-2017.

Aktuell med:
Serieromanen ”Nya Norrland” samt en föreläsningsturné som pågår till slutet av april 2018.

Kommer från:
Stensätter utanför Bollstabruk i Ångermanland.

Bor:
Med fru och dotter i Telefonplan utanför Stockholm.

Övrigt:
Har två gånger tilldelats Norrlands litteraturpris, 2006 för serieromanen ”Pojken i skogen” och 2016 för barnboken ”Emelie Nicklasson och jag”. ”Pojken i skogen” belönades även med Urhunden för 2005 års bästa svenska seriealbum.

Bibliografi:
Unga norrlänningar (serieroman) Ordfront/Galago, 1998
Hey princess (serieroman) Galago, 2002
Pojken i skogen (serieroman) Galago, 2005
I detta satans rum (serienovell) Ordfront/Galago, 2008
Mats kamp (serieroman) Galago, 2011
Apburen (prosa) Orosdi-Back, 2012
Monstren i skogen (barnbok) Alfabeta, 2013
Världens räddaste katt (barnbok) Alfabeta, 2014
Emelie Nicklasson och jag (barnbok) Alfabeta, 2015
Nya Norrland (serieroman), Ordfront 2017

Mats Jonsson har, förutom i Galago, även medverkat med texter och serier i tidningar som Bang, Dagens Nyheter, Ordfront Magasin, Nöjesguiden och Rocky.