Anders Lundkvist

Att några norrbottniska folktonstungviktare från JP Nyströms och JORD tillsammans med finske spelmanslegenden Arto Järvelä under gruppnamnet WAO kraftsamlat för att lyfta fram den oefterhärmlige allkonstnären Vilho Akseli Ollikainen (1934-98) ur den glömskans vrå dit han annars kunnat förpassas för gott är en odiskutabel kulturgärning. Vilho var en känslig seismograf för världens tillstånd som outtröttligen skrev, sjöng, målade och skulpterade, en alltid i anden anträffbar excentriker vars liv rymde både ljusa och mörka stråk och gav upphov till en minst sagt voluminös anekdotflora. På WAO:s debutskiva ”Maailma on hullu” (”Världen är galen”) bjuder gruppen på såväl kargt lyriska som svettigt svängiga tolkningar av 16 av Vilho Ollikainens sånger om allt mellan himmel och jord, inklusive drängpojkars liv, kärlekens universella språk, naturens mysterium och skogen som en enda stor godisbutik full av bär och svamp.

Dessutom”Vaka Vilho Ollikainen”, en skogstjärnsglimrande sång-och-kanteletribut till Vilho och hans livsresa, signerad Arto Järvelä, och som avslutande grädde på moset en ljudmässigt skraltig men underbar bandinspelning av Ollikainens egen version av sin ”Tango rock”, live vid köksbordet i Ullati utanför Gällivare 1978!

Att försöka pressa ner en så pass vittomfamnande personlighet som Vilho Ollikainen i ett ynka CD-fodral är ju som att knöka ner en storvuxen raggsocksbeklädd fot i Askungens glassko, ändå är WAO:s debutskiva en pionjärinsats att applådera, eftersom Ollikainen under sina 64 år som gäst i denna galna värld aldrig dokumenterades på skiva. More to come, antar jag. Det ser vi fram emot.

WAO: Maailma on hullu (2017)